2007-12-30

Gott slut, ny start

Det knakar i husväggarna av sydvästvinden när jag vaknar. Två dagars mastodontvind verkar bli tre. Men efter en lång frukost och kort överläggning med mig själv stassar jag om till öringsjakt. En udde med lite gammal sjö och friska vågor blir perfekt. Det här är en sådan där dag då jag nästan vågar lova öring. Vattnet ser perfekt ut. Ute bland storstenarna virvlar turbulent vatten åt alla håll. Det stänker upp brackvatten innanför kragen.

Snart är årets sista fisketur en lyckad utflykt. Två snabba öringar åker med in. En får gå på tillväxt, den andra åker med hem. Ingen jättestor fisk, men härligt blank med fjäll som rasar iväg som hundralapparna under julhelgen. Det är skönt att återvända till hemmets värme. Ett gott slut, med en lockande smak inför det nya året.

Nu är året baske mig till ända. Med en sabla tur blir nästa år inte bara året då du får dina drömmars fisk. Låt oss hoppas att det blir året då fiskepolitiken drabbas av intelligens och känsla. Då ministrar och Fiskeriverket lyssnar till forskarna och vanliga dödliga som råkar äga ett samvete - och en sådan enkel sak som sunt förnuft. Den här reflektionen förtjänar givetvis en mer ingående diskussion. Fast det tar vi en annan gång.

2007 avslutades i silver. Låt 2008 föra med sig guld. Minst.

Jag önskar dig ett riktigt gott nytt 2008. På återhörande, hoppas jag.

2007-12-20

Trollingtrolleri

Före detta Gotlandsboende Morgan är trevlig nog att då och då höra av sig med en rapport, eller ett uppmuntrande tillrop. Han har varit en ganska idog metare och har nu snärjt in sig själv i trollingfiskets ädla konst. Han tillbringar en hel del tid bakom rodret på Vänern, vår största sjö. Den här fina jullaxen väger nästan nio kilo och bör räcka åt såväl gravning som rökning om det månde lockar.

Under min Bornholmsvistelse pratade jag med den erfarne fiskaren och bornholmaren Anders. Han var övertygad om att jag drev med honom när jag sa att trollingfisket runt Gotland inte är något som direkt existerar i dagsläget.
- Ni måste ju ha lika bra förutsättningar som vi, sa han häpet och bestämt.
Han berättade också om hur danska fiskare (både yrkesmässiga och sportfiskare) ju gärna drar sig mot Gotlands farvatten under delar av laxfiskeåret. Visst är det en mestadels outforskad och blank fläck på fiskekartan. Och visst finns möjligheterna. Några försök har gjorts, men i dagsläget pågår det i stort sett noll trolling utanför Gotlandskusten.

Se där. Ännu en sak
som skulle gå att sysselsätta sig med. Om man hade båt, pengar, tid och ambition till det förstås. Hoppsan. Kaffet är klart. Nu får jag putsa vidare på krokarna som är ämnade helt andra arter än Östersjö- eller Vänernlaxen.


Mobiltelefonfoto: Morgan Andersson

2007-12-18

Visst finns de

Den fiskande tandläkaren Michael har flinka fingrar också för betestillverkning. Han använder förstås sina vackra skapelser i silverjakten. I helgen som gick funkade det utmärkt. En riktigt grann öring, med duktig kroppsvolym blir perfekt på julbordet, kan man tänka sig. Jo, den uppmärksamme ser faktiskt ännu ett fiskhuvud skymta nederst i bild. Michael berättar själv:

Har kämpat för att fixa "julöringen" och äntligen ... Home made rules !

Stort grattis till en fin matbit. Sen kan man kanske tycka att det är fräckt att lura upp fina öringar medan somliga av oss ligger nerbäddade i hemmet med acetylsalicylsyra och slemhinneavsvällande medel som enda sällskap. :)

Foto: Michael Dyballa

2007-12-17

Alltför nära, långt borta

Nej, inte heller idag var det riktigt nära den stora superöringen. Men kusten var lockande i sin grådaskiga uppenbarelse. Josef hade också goda aningar, så vi stövlade ut mot tångruskorna. Första stället: en sträcka vi båda är överens om att det vilken dag som helst ska bli öringsfyrverkerier på. Men inte idag. Inte ett liv.

På nästa plats hugger det hårt när en öring sprutar in från högerflanken och tar mitt bete under spöspetsen. Alltför nära. Du vet vad som händer - ett par snabba huvudruskningar och sagan är all. Det är knappt lönt att tänka "mothugg" innan fisken är långt borta. Men det ger åtminstone lite ljummare tankar och varmare fingrar i nordanvinden.
Vi tar en kopp kaffe och funderar ett tag över det relativt tröga fisket. Knappt någon av de erfarna spösvingarna har haft något rejält senhöstfiske att tala om. Temperaturen i havet pekar mot gott fiske, men det vill sig inte riktigt. Man får jaga ihärdigt för att hitta de enstaka som är huggvilliga. Är de flesta öringarna kvar på djupare vatten och utnyttjar möjligheten att kunna hålla igång ätandet, nu när vattnet fortfarande håller sig över femgradersstrecket? Eller är det strömmar i vattnet som ställt om agendan? Letar vi på fel ställen? Äh. Nya tag vid tillfälle.

2007-12-16

Förkylt läge

Ett par planerade turer går om intet när snuvan ligger tät och halsen hostar. Det är inte likt mig att bli så här långvarigt ynklig. Nu får det bli bättring. Men det onda för med sig lite otvungen tid i soffans hörn. Funderingarna föder planer och idéer. Redan nu känner jag mig säker på några metoder jag måste testa, arter jag måste jaga och ställen jag måste utforska - under nästa år.

Men vänta här. Är året slut?
Nej för helsicke. Men lite framförhållning skadar inte. Innan det vankas årsbokslut kan man ju börja fundera på vad det här året inte gav. För egen del har jag till exempel inte lurat den där riktigt stora, blanka öringen. Det finns de som klarar det på en halv säsong. Så finns det vi andra som får slita hund - år ut, år in. Men den stora giganten gäckar oss. Vi hamnar ständigt en smula fel, i tid och i rum. Bitterhet? Nej, fasen heller. Revanschlusta och fortsatt jakt! Det finns fiske och så finns det fiske. Havsöringsfiske på kusten handlar inte om någon millimeterrättvisa, eller utbetalning för lång och trogen tjänst. Det är ett spel som ömsom roar, ömsom skapar frustration. Det är svårt (för att inte säga omöjligt) att fiska riktat efter de stora exemplaren. Det är väl delvis det som bygger fascinationen? Förresten är inte året slut ännu. Den stora stålblanka i kalvstorlek kanske inväntar tolvslaget och de sista skälvande dagarna? Man vet aldrig.

2007-12-11

Samtidigt i norr

Under tiden som en viss stiltje infinner sig i fiskelivet på ön (nej, lugn, det är förstås inte riktigt sant - och dessutom högst temporärt) så dräller det in en skön rapport. Glade 50-årsjubilaren Bengan fick tidigare i år en flugfiskeresa av sina omtänksamma systrar. Dessutom följde de med som gott sällskap. Resan gick till natursköna Övre Ammeråns Fiskevårdsområde i Jämtland.

Jag citerar Bengan:
På bilden är klockan är cirka 18.00 och jag har redan haft flera harrar på. Vi fiskade oss nedströms i sex timmar och fick massor av öringar, men dock ingen som höll måttet. Harren fanns bara längst upp i forsen. Vi såg ganska färska björnspår som gjorde oss gotlänningar lite nervösa.

Förutom det sköna boendet i en kanonfin stuga som gladde gjorde flugfisket Bengan helt såld, trots knepig vind som ställer till det ibland.
Grattis Bengan! Både till årsdagen och till ännu ett skäl att garva och njuta av livet.

2007-12-03

En ö är alltid en ö

Danskt gemyt, kuststräckor av alla de slag och rapporter om grymt stora, blanka havsöringar. Då kan man lämna en ö för en annan ö. Bornholm. Om så bara för ett par dygn. Men tätt efter följer naturligtvis busvädret. Det rister och drar i stugväggen när vi går till sängs. Och när vi vaknar är det värre. De södra delarna av ön är bara att glömma. Vågorna är manshöga och vattnet är brunfärgat av kringflytande bråte. Med kapuschongerna uppfällda drar vi oss norröver. Jag tappar en blanking i femte kastet. Sen är det några småttingar och lekfärgade som kommer upp.

Här på Bornholm finns förresten en del riktigt vettiga regler. Till exempel får man inte slänga i några nät innanför tremeterskurvan. Med andra ord får både lekande och utlekt öring (plus de blanka eftertraktade) simma lite ifred där inne på grundvattnet. Smart! Åarna är skyddade som på Gotland, men dessutom är de största och viktigaste Bornholmsåarna och deras mynningsområden skyddade året om. Vidare måste alla färgade öringar sättas tillbaka. Det underlättar ju för den osäkre, som inte vet om fisken har lekt eller ännu ska leka. Ska du bonka en fisk så måste det vara en helblank som fjällen fullkomligt rasar av.

Calle drar på en tung fisk som definitivt inte tappar fjäll. En stark torsk förgyller tillvaron och bidrar till både garv och några nostalgiska tillbakablickar till den tid då torsken var vanlig även runt våra kuster. "Torsk på Bornholm" blir snabbt ett uttjatat uttryck. Calle bara sneglar mot oss. Jag tappar ytterligare ett par hoppande blankingar - som alla tycks ha bestämt sig för att hugga så nära spöspetsen att mothuggen blir nästan omöjliga. Ett par lekfärgade till lyckas jag hur som helst tråckla upp. Ulf får en liten blanking som får honom ur balans. Han ramlar avigt i det brusande havet, men lyckas ändå rädda öringen, där han liggande på rygg blir översköljd av tunga vattenmassor. Imponerande. Och ännu fler garv.

Några hugg är benhårda och får oss att hoppas. Och i de absolut sista timmarnas fiske händer det minsann roliga saker. När jag är i full färd med att tämja en sjövild, urstark hanne i tuffaste lekmundering plaskar det till utanför Peter. Hans fisk är långt ifrån brun. Den är av renaste silver. Dryga 3,6 kilo och bildskönt blänkande i eftermiddagsmörkret. Sen händer inget mer, förutom en ythuggande liten torsk som överraskar Jonas. Det är bara lite motvilligt som vi packar ihop spöna för sista gången. Nu väntar en sista kväll på byn och en lång hemresa. Mer om Bornholmsäventyret kommer i Fiskejournalen framöver. Nu är det en närmare ö som gäller. Öar är inte bara praktiska att fiska runt på när det blåser "fel". De är spännande, härliga och svåra att lämna.

Havsöringens olika stadier är fantastiska. Det är knappt man tror att den silverglittrande fisken med vita fenor och litet huvud är samma art som den svartbukiga, läderartade bjässen med krok i underkäken. Inte undra på att folk ibland rör ihop det med sina uttryck som "blanklax", "grålax", "laxöring" och gud vet vad. ;)

2007-11-27

Lekkamrater sökes

Fiske i all ära. Ibland är det intressant med bara fisk. Som att ta med barnen på strövtåg i naturen och smyga längs ån för att se naturens magi. En glasklar, solig dag med blankvatten på havet är ändå ingen dag att ödsla för mycket fisketid på. Såphala spänger och doften av skog, havets glitter i bakgrunden och rödrosiga kinder är en perfekt utflyktsförpackning.

De skygga havsöringarna håller sig förstås helst på avstånd när ljuset är skarpt och rörelserna längs ån är lättavslöjade. Men vi hittar ett par till slut. En liten rackare som pilar iväg i en liten djuphåla och en betydligt större som bidar sin tid under några överhängande grenar, svår att få korn på med kameran. De vissna löven ser ut som tvätt som hänger på tork. Öringen ser mer ut som om den väntar på mer regn - eller varför inte några lekkamrater i passande storlek och antal.


De kommer. För när det mörknar dyker öringar upp från tomma intet, tycks det. De kommer naturligtvis från havet och forcerar den lilla bäckens hinder med målmedvetenhet och kraft. Öringens lek i små vattendrag är en höjdpunkt på hösten. Har du tid och möjlighet ska du inte missa chansen att hänföras och imponeras av moder natur - och av salmo trutta. Kom bara ihåg att smyga, klä på dig varmt och komma ihåg att du är objuden gäst, inte lekkamrat.

2007-11-22

Utlekt utan lek

Sydvinden piskar mot fönstret. Det här går inte. Skärmens flimmer mattar ut mig. Jag lyfter luren.
- Har du kikat ut?
Mickes svar kommer utan större fördröjning:
- Jag hämtar dig om en timme.

Vågorna rullar in mot en grå kust. Himlen är grå och det mesta andas grå senhöst. Vi behöver inte säga något till varandra. Vi vet att det är hett idag. Den andra vågen som träffar mig i brösthöjd lyckas leta sig in under vadarjacken, ner i vadarbrallorna och kyla ner benet. Men det är snart glömt. Det är ett härligt ruskväder. Men den första sträckan får vi överge. Vi får resignera inför det kringdrivande gräset som trixar sig fast på krokarna i varenda kast. Revanschen kommer snabbt och härligt.

På de följande ställena där vi går i clinch med vågorna är spöna böjda med underbart täta mellanrum. Det är öringar som hugger och lossnar, öringar som hoppar och öringar som låter sig ledas mot stranden med kämpaglöden bubblande ur vattnet. Micke förlorar en riktig superfisk. En kompakt, folieglittrande havsöring som säkerligen väger fyra-fem kilo. Några små kommer upp och åker i. Jubel och klang.

Jag får en trekilos som ser utlekt ut. Men vid närmare betraktan ser vi att den kanske inte ens försökt leka. Den har ingenstans att ta vägen. De sista romkornen rinner ur den när jag lossar kroken ur mungipan.

Det är en odlad fisk. Inte fettfeneklippt, men med den tydliga knäcken på ryggfenan - av fenrötan, som är mer regel än undantag hos odlad fisk. Det här är tyvärr ett tragiskt exempel på vad som kan hända med fisk som inte har någon tydlig härkomst. Den har inget hemmavatten. Ingen barndomsbäck att återvända till, utan den irrar runt i havet och finner plötsligt sig själv lekmogen utan den blekaste aning om var den ska ta vägen.

Illa nog kan den också ta sig upp i våra åar (som vi gärna vill ha idel vilda öringar i) och försöka leka. Exakt vad det innebär är förstås svårt att dra slutsatser om. Men helt klart är ju att odlad fisk har en mindre genetisk variation. Och eftersom de gotländska öringarna har en del egenheter - som exempelvis mycket tidig utvandring, för att klara livhanken i uttorkade småbäckar - så är det inte alldeles odelat positivt med rymlingar som den här. Nu verkar den dock bara ha irrat runt med rommen och låtit den pyst ut lite pö om pö. Stackaren. Men de två vadarmännen är nöjda. Royal!


[Tack till Micke Söderman för fotoassistans.]



2007-11-19

Busig bonus

Det är ju så här man är van att se Piggen (= The Pig Jr - gäddbetenas gäddbete som man måste vara galen för att inte ha i lådan ...) - i käften på en arg gädda. I det här fallet på en gädda som numer ingår i ett märkningsprojekt under ledning av fishyourdream.com. På sikt hoppas åtminstone jag att det också blir ett mer omfattande forskningsprojekt om gäddan runt ön. Som jag tidigare nämnt, och som många väl känner till, har ju gäddan gått tillbaka kraftigt under de två senaste decennierna. Kan vi hitta några pusselbitar och få dem på plats kanske det finns hopp om ett givande gäddfiske i den ovissa framtiden.

Hur som helst. Skulle du lyckas fånga en gädda med märkningen som du ser på bilden här intill är vi glada om du meddelar fångstdetaljer (plats, gäddans kondition, längd, fiskemetod, tid etc). Märket innehåller kontaktuppgifter och ett nummer som innehåller fyra bokstäver och tre siffror. Min absoluta rekommendation är att du släpper tillbaka gäddan, så oskadd som det bara går. Får den leva kan den ge oss viktig information igen. Och framför allt kan den ge oss gäddbebisar framöver.


Men hur var det nu med det överraskande momentet? Jo. Piggen är ju inte känd för att vara en öringsmagnet av rang. Å andra sidan kan dess oförutsägbara, vingliga färd i vattnet givetvis vara för mycket för vilken fisk som helst. Som den här ilskna, öringshannen. Med stilig krok, vacker gå-bort-kostym och parningsdans i tankarna kastade den sig över betet. Därefter kastade den sig rätt upp i luften och så småningom fick den försiktigt dyka tillbaka i böljan. Öringsfiskare vittnar ju återkommande om bonusgäddor. Inte lika många gäddfiskare rapporterar om bonusöringar. Kul och oväntat.

Tack till Fredrik för fotoassistans.

2007-11-13

Vinterkänning med heta känslor

Ute igen. Nyfallen snö bär mina steg under fullständig tystnad. En tilltagande vind är ännu fjärran. Jag andas ut moln av ånga när kaffekoppen är tömd. Isande kallt. Obeskrivligt vackert. Första stället ger bara ett visst hopp. Ingen öring. Vattnet strömmar in längs stenarna och skiftar i grågrönt. De borde vara här, bland blåmusselskalen och märlorna som virvlar i den svaga havsströmmen. Men inget.
En kämpande sol försöker bryta fram mellan molnen, men det tycks bara bli gråare. Vid horisonten är det svarta moln med snö som dikterar villkoren. Mina steg för mig mot ännu ett favoritställe. Det tar bara tre eller fyra kast. Långt där ute går en blänkande fisk till väders. Ett hopp, två hopp, en rusning och ett tredje hopp. Nu jublar jag. Kanske bara inombords - jag är inte säker - men det rusar glädje och koncentration genom ådrorna. Öringen är stark och gör ytterligare ett par hopp. Men nu mattas den och låter sig snart ledas upp i strandkantens svall. Jag greppar den runt stjärtspolen och får handen full av glittrande fjäll. Det är en kanonblank havsöring. Inte någon superfisk, men vacker som en dag.
Havsöringar jagar ofta i små grupper. Jag dänger vidare och har snart en kontakt till. En hård stöt som värmer kylslagna fingrar och öppnar ögonen under mössan. Längst där ute igen. Nästan utom kastavstånd. Men den biter inte en andra gång. Rispade jag den? Genomskådade den mitt bete? Sträckan håller flera fina platser, så jag låter vinden driva mig neråt längs stranden. Snart rister det till i grafiten igen. Men nu lugnas jag snabbt av de typiska rycken från en liten fisk. Det är inte ens värt att hämta kameran. Jag plockar upp mobilen och förevigar den lilla sprallisen - inte mer än dryga tre decimeter lång. Ut och ät. Väx och kom tillbaka sen.
Nu är jag nöjd och belåten. Det känns inte det minsta påfrestande att åka hem till arbetsskörden och fortsätta. Kusten och jag trivdes ihop idag. Jag tror bestämt att det får bli ett litet rendesvouz snart igen.

2007-11-09

Svallvågor in i skivstudion

Låten behöver ännu en duvning. Vi är inte riktigt nöjda. Är tempot fel? Lyssningen? Något annat? Jag är i skivstudion och vi är svaren på spåren, men bryter för en andhämtning. Då ramlar det in SMS från klanen Söderman som är ute och gör kustens öringar osäkra. Både Micke och bröder Peter och Fredrik har landat fina öringar på fluga. Jag funderar ett kort ögonblick på att avvika från studion och inspelningen, men inser att det nog inte är läge. Dessutom är det förbaskat kul med musik också. Jag fattar trumstockarna och knäpper av telefonen. Men den där nästan tre kilo tunga firren virvlar kvar i huvudet under nästa tagning. Nu har det kanske äntligen lossnat på kusten.


Bröderna drar vidare och råkar på grov sjö. Där blir det nya vapen. Spinnspöna åker fram och två nya öringar åker upp innan mörkret faller. När fiskedagen är till ända är det full aktivitet i musikvärlden. Och nu - i kvällningens mörker - är det lite lättare att släppa tankarna på kustäventyret. En, två, tre, fyr...



Foton: överst Micke Söderman med kanonblänkare. Nedan: flugfiske i sköna vågor. Fotografer: Bröderna Söderman

2007-11-05

Under tiden, på kusten

Precis som jag anade har öringarna börjat bita allt oftare under mitt tillfälliga frånfälle. Urbans praktpjäs på 2,4 kilo är ett exempel på en fin blanking som kan nypa på under fiske längs steniga kuster. Fångstmannen berättar att en del lekfärgade och små fiskar också blandat sig in i leken. De har förstås fått gå tillbaka.



Och i samma veva som jag trilskas med kapsylen på en svalkande öl i hettan nås jag av bud om ännu fler firrar. Idoge spösvingaren Niclas rapporterar om en av de starkaste och mest långrusande blankingar han någonsin hakat fast. Visserligen är 3,1 kilo kromglänsande öring en riktig kanonfisk. Men det tillhör ändå ovanligheterna att de sticker ut med flera tiotal meter lina. Fiskefrossan förmedlas obehindrat via mobiltelefonlinjen. Det är skönt att vara hemma. Men frustrerande att det inte går att fiska hela tiden. :)

[Foton: Ovan: Urban Jonsson, nedan: Niclas Ahlberg]

2007-11-04

Rapport från fukten

Medan öringsfisket verkar komma igång på hemmaplan, väckt av tilltagande kyla, befinner jag mig på andra sidan jorden. I Venezuelas gröna mangrovevikar simmar inga havsöringar, men väl silverfiskar med styrka och kraft som överträffar våra mer köldstela fiskar. Förstås. Men av någon outgrundlig anledning sitter jag och funderar på hur öringsfisket är längs den iskalla kusten. Ja, inte när jag tappar min åttonde och vilt hoppande tarpon, men en bra stund efter att den nionde landats. Först ska adrenalinet fraktas ut ur systemet och en liter vatten slinka ner genom törstbrännande strupe. Mer om detta senare. Nu vankas det lite sömnåterhämtning, uppackning och månde också lite... havsöringsfiske. Vi får se.


Per med barracuda från öppet hav.

2007-10-21

Var är öringarna?

Det strömmar in mejl och frågor - med all rätt! Var är öringsrapporterna? Det är ju kall höst. Vad händer? Jo, låt mig få svara på två flanker.

För det första har rapporterna varit relativt få och knapphändiga. Det har tagits en del öring den senaste tiden. Några blanka, några lekvandrare. Ett par riktigt vackra och hyfsat stora. Men totalt sett har det inte riktigt brakat loss ännu. Nu, efter de isande nordliga vindarna kanske det blir fler, vadande spönötare på kusten och fler spralliga öringar på kusten.

För det andra har jag själv varit delvis upptagen med annat. Annat fiske. Och bara "annat". Havsöringsfisket är en lång säsong. Det kommer. Lugn bara. Och apropå väntan: Det vankas varmare nejder för undertecknad ett tag. Så den närmaste tiden skulle det förvåna mig om det blir just havsöring på kroken. Nä, jag är förresten övertygad om att det kommer att handla om snabbsimmare från varmt och synnerligen badbart vatten. Men mer om det senare. Ut i höstrusket nu.

2007-10-18

Den däringa naturen

Jag kommer tillbaka till det mest hela tiden. En viktig beståndsdel i fiskets svårbeskrivna njutning är den extremt närvarande naturen. Som exempel: en blåsig dag på kusten då nordvästan piskar upp skum och jackans luva fladdrar. I hårda vindar och klart väder spejar havsörnar. Sidensvansar sveper fram i kvittrande flockar och stararnas samling - inför resan söderut - bildar täta moln över buskagen där kaninerna skuttar fram.

Här i mitten av naturen sitter man med en kopp kaffe (känns det bekant?) och bara spejar, lyssnar, drar in dofter och känner livet både existera och passera. Naturfilosofi? Ja, men det är ju just det jag menar.

Utan naturens påtaglighet skulle jag inte uppskatta fisket lika mycket. Så är det. Jag blir ibland lyrisk av tacksamhet. Vi är så förbaskat lyckligt lottade i Sverige. Oändligt många vatten där vi kan blöta kroken. Kanske saknar vi vissa av superfiskarna som engelsmännen metar i någon "gravel pit" eller möjligen blir det fler gösar för holländarna när de kajkar runt och kör vertical jigging i kanalerna. Men de har inte den här makalösa stillheten som vi ibland glömmer bort att uppskatta. Nåja. Vissa av oss verkar istället inte kunna släppa ämnet. ;) Och, jadå. Jag överdriver. Det bjuder jag på.

Men så spritter rastlösheten tag i lemmarna. En längtan efter det där härliga draget genom spöt, in i nervbanorna. Vi släntrar ner till böljan och kastar loss. Snart står vi med adrenalin och breda flabb. Det hugger. Mitt i naturen.


2007-10-07

På andra sidan

En hel del fiskevänner finns bland de 189 lag som deltar i den stora gäddtävlingen Värtan Cup i Stockholm. Jag sitter långt därifrån och bevakar händelserna lite sporadiskt, mellan arbetspassen och kaffeslurkarna. Lite avundsjuk är man förstås. Det är säkerligen kul där uppe i skärgården.

Men lite senare, när jag tar en kvick tur till kusten för en öringsjakt slår det mig hur olika fisket kan vara. 189 båtar som mullrar omkring och försöker jaga upp ett antal gäddor. Spännande, men långt från den stillhet jag bjuds på. Inte en människa så långt mina ögon når. Måsdyk 200 meter ut som vittnar om att det finns något ätbart där ute. Antagligen är det just där öringarna är den här dagen. För inne vid stranden, inom kastavstånd, är det tomt. Jag sitter en stund och bara finns på en sten. Jag, kaffet, spöt och vågornas oavbrutna brus när de träffar stranden. Hösten är här och snart blir det hektiskt. Nästa gång ska jag ta mig lite mer tid i jakten på det efterlängtade knycket. Idag blev det gäddor i massor på Värtan. Där. På andra sidan havet. Här blev det ingenting. Just detta ingenting som ibland är så förbaskat avkopplande.

2007-09-28

En märkt tidsålder


Outbyggda älvar finns det som bekant inte många kvar av. Vi får glädjas åt vackra strömmar i de utbyggda. Och åt att det åtminstone forskas och satsas en del på framtiden. Låt vara för att det fortfarande finns riktigt oroväckande hot som vilar över vattendragen och dess invånare.
Det blev ett intressant studiebesök i odlingens och märkningens värld. Små och stora laxar, små och stora havsöringar och likaledes skiftande funderingar korsade min väg i samma takt som vattenmassorna korsade stryk, höljor och stenar.


Utsättningar av hotade och/eller utfiskade arter kan man orda mycket om. Min grundinställning är att det vore bättre om det gick att rätta till källan till problemet. Men utan att hamna i den svåra diskussionen kan man konstatera att det behövs utsättningar i vår maximalutnyttjade värld. Annars blir det liksom lite dött i våra vatten.
Den lilla bedövade fiskens nosben förses med ett millimeterstort märke som kan ge kunskap och underlag för än fler funderingar och forksningsspår i framtiden. Förhoppningsvis får den först simma runt i friheten och äta sig riktigt stor och stark.


Micke bistår i märknings-proceduren av en stadig bit. Det är inte utan att fiskefrossan krypoer in under skinnet när man handskas med fiskar av den här digniteten. Och utanför föreläsningssalens fönster hoppar havsöringar i forsen. Nä, efter ytterligare några kunskaps-inhämtningar och koppar kaffe blir det fiske. Spöna står redo.

Men det är inga fettfenefiskar som får smaka på vår taktik den här kvällen. Ett stilla mete i nattljuset. Mört, id, björkna, vimma, braxen och någon hybrid luras upp under ett månljus så skarpt att det känns som en sommarkväll. Till och med temperaturen var som årets sommarnätter. Sisådär 5-6 plusgrader ...

2007-09-14

En het potatis

En gotländsk havsöring på väg mot lek där den ska föra sina gener vidare och bidra till nästa generation av fantastiska fiskar. Om den får chansen, vill säga.


Ojoj. Det blev en intensiv diskussion.
Det är alltid bra. Roligt nog har mejlboxen fyllts av glada tillrop och folk som peppar, håller med och dunkar lite i ryggen. Det som är lite tråkigare är när någon ger sig in i diskussionen och vägrar kommentera själva ämnet, eller bara ignorerar de raka frågorna. Slingrar man sig runt själv ämnet kan det ju hålla på hur länge som helst.


Undanglidande gliringar och svar som mest liknar "goddag yxskaft" för ju inte debatten framåt. Men jag låter gärna sådana kommentarer ligga kvar på bloggen. Både för demokratins skull och för att det kastar ett härligt ljus över det alldeles uppenbara ... :-)

Men det slog mig att det kanske finns fler som vägrade förstå - eller missförstod -vad jag försökte säga. Så här kommer en enkel punktlista med mina synpunkter.
  • Jag tycker att det är oerhört viktigt att värna om djur och natur - i det här specifika fallet den vilda gotländska havsöringen.
  • Jag tycker att alla människor ska ha samma rätt till att vistas i miljön och - om de vill - fiska efter öringen.
  • Men jag tycker också att alla som fiskar (oavsett om de använder spö eller nät) ska vara förbaskat tacksamma för att vi får och kan fiska. Därfär ska vi också värna och vårda möjligheten. Hållbar utveckling, ökad biologisk mångfald och ett långsiktigt tänkande är A och O.
  • Att slänga ut rader av nät i nära anslutning till en lekå så här i september är... ja, skitdumt, på ren svenska. Det är allt annat än att vårda och värna om framtiden.
  • Jag känner flera trevliga människor som fiskar med nät. Jag förvägrar inte dem rätten att använda sina redskap - så länge det sker lagenligt och med förnuft. Så är inte fallet i exemplet ovan (och i bloggposten här nedanför).
  • Jag blir ledsen, uppgiven och förbannad när folk medvetet försöker förstöra för alla oss andra. Förstör och skövlar gör man nämligen när man försöker näta bort varenda lekvandrande öring i ett område. Vem vinner på det? Varför?
  • Således: jag drar INTE alla över en kam.

Så. Tydligare nu?
För övrigt blåser det härligt i dag. En svepande, tung vind som för med sig mycket gott. Må gott där ute.

2007-09-08

Litet ljus & totalt mörker

Efter en sen kväll med metspön, tungt släpande och allt som hör till är det som en lättnad att åter känna kustens sköna saltfläkt mot ansiktet. Jag får ett par timmar över och bestämmer mig för att göra ett väldigt tidigt öringsförsök. Visst är det lägre temperatur som gäller. Men en vanlig missuppfattning är att varenda öring simmar längre ut till havs i 15-gradigt vatten. Icke. Ingalunda.
För att bevisa det kliver jag i vadarbrallorna och ger mig ut vid en känd och välbesökt sträcka. Den sköna klintkusten ligger dock tom den här dagen. Vattnet känns löjligt ljummet när det slår mott händerna, men vågorna kränger fint in mot land. Efter knappa två timmar är resultatet noll. Inte en fena. Jag tar fikapaus och tänker lägga av. Men för helsicke. Jag vet att de finns här.

Innan jag viker av mot bilen fastnar min blick på det lilla djupa partiet intill några stenbumlingar. Det är ett parti som oftast inte är så hett som det ser ut. Men idag är vattnet här skönt gröngrågrumligt. Inte ogenomträngligt, utan bara en lätt touch av färg, i ett annars klart hav. En sådan chans förspiller jag inte. En snabb koll på klockan säger att jag har tio minuter. Det räcker. Några kast senare knycker det till och säsongens första öring sitter fast i trekrokens grepp. Den är liten och har en antydan till lekkostym. Man skulle kunna säga att den strukit skjortan, men inte knutit slipsen. Kul! En ljus start på hösten. Öringen får förstås simma tillbaka.

Men senare är det mest mörker. När vindarna mojnar vaknar mörka krafter och avgrundsdjupa dumheter till liv i stugorna längs kusten. Nätmarodörerna kliver ner i båtarna och sveper ut dödens garn längs kusten. Och inte nog med det. De passar på att muta in de största åarnas mynningsområden. De försöker allså inte ens dölja det faktum att de är på jakt efter lekvandrande fisk. Den 1 oktober råder totalt fiskeförbud i många områden.

Men nätgalningarna tar tillfället i akt. En sval sommar och möjligheten att fylla nät, frysbox och ett väl tilltaget samvete ger den där lilla, otäcka chansen. Antingen begriper de inte vad öringen är och hur den fungerar inför leken. Eller så ger de blanka fan i det. Oavsett vilket är det för tragiskt att det inte går att stoppa ett sådant här rovfiske med lagliga medel. Så länge de märker sina vajande vakar, håller sig inom lagens råmärken vad beträffar nätmaskornas storlek och nätens totala längd är det inget man kan göra. Annat än att sörja och be för att framtiden innebär ett totalt stopp för den här typen av inskränkt galenskap. "Husbehovsfiske" kallar man det. Förbannat otäcka och stora hus de måste leva i, säger jag.

2007-09-02

Låtsas som om det inte regnar

Det gick fort i år. Sommaren som aldrig dök upp byttes ut till blåsig höst. Jodå, visst kan det slå om igen. Men just nu härjar ett rytande höstoväder utanför fönstret. Så vad gör man?
Stänger in sig och tjurar? - Nej, naturligtvis inte.
Plockar fram alla havsöringsattiraljer, eller slipar gäddkrokarna? - Jovars.
Låtsas som om det inte regnar och sticker ut på ett stilla mete efter bottenbökande firrar? - Tja, varför inte.

Med oddsen lika mycket mot mig som den västligt piskande vinden försöker jag placera ett flötmete i position. Till slut får jag ge upp och inrikta mig på att det blir bottenmete som gäller i den tuffa brytningstiden. Jag biter tillbaka mot vädermakten, envisas och landar några spralliga sutare och släpper dem gladeligen åter.
Plikter av alla de slag kallar obönhörligt. Jag får kasta in handduken och veva in linan framemot sena kvällen. Nu är vädret lugnare och natten kan möjligen bli rätt behaglig, tänker jag på väg mot bilen.

En reflektion kilar sig in någonstans på vägen, mitt emellan vattnet och hemmet. Det går inte en vecka utan att jag måste förklara -och än värre - försvara, det här med "catch and release". Varför fiskar man om man inte vill slå ihjäl allting som hugger? Tänk ... för mig är svaret inte ens nödvändigt om frågan är formulerad på det sättet. Se det gärna som ett litet tips om du hamnar i svårighet med att motivera dina självklara ståndpunkter. Annorlunda uttryckt: det blir inte roligare eller bättre ur ekologisk synvinkel för att jag dödar fler firrar, eller hur?

Fast det här ämnet får vi nog fortsätta med en annan dag. Det tar plats och kräver tid. Sak samma gäller fisket efter sommarälskande arter i höstkylan. Men livets små svåra ting har en märklig lockelse mellan varven. Fisket äger rättigheten till den lockelsen överlag.

2007-08-23

Plantera och investera för framtiden

Jag har vurmat för det i några år. Många fiskevänner har fått stå ut med mina långa och engagerade motiveringar om varför vi borde ha ett karpvatten på Gotland. Både nickande instämmanden och små huvudskakningar av tvivel har funnits i högen av reaktioner. Men till slut blev vi fler som trodde på idén. Jag lyckades få min dröm förverkligad via draghjälp och engagemang av fishyourdream.com . Givetvis dröjer det innan en sådan här liten gynnare är färdig för att utsättas för krokningsförsök. Men jag hoppas - och tror - att den lilla fisken och dess kamrater växer starkt och stabilt. Gotlands milda klimat, med långa, sköna sensomrar, lindrigt svala höstar och oftast korta vintrar borde ge de förutsättningar som karpen behöver för att växa till sig. Om några har har vi svaret. Jag - och säkerligen fishyourdream - kommer att meddela när vattnet öppnar.

Det kommer förstås ta några år innan vi har rejäla fiskar som kan böja spö ordentligt. Och den sortens gigantkarpar som simmar i framförallt de skånska toppvattnen ska vi kanske inte börja drömma om ännu.

Du vet väl förresten att det inte är tillåtet att flytta, eller plantera in, fisk utan tillstånd från respektive Länsstyrelse? Det är inte bara en löjlig paragraf, utan ett viktigt styrmedel för att förhindra smittspridning och att främmande arter rubbar balansen, för att nämna ett par centrala skäl. Läs gärna mer på http://www.lst.se/lst/sv/amnen/Fiske/ om du är intresserad eller osäker.

2007-08-14

Vikten av att inte lägga vikt vid vikten

Den fuktiga luften hänger som en blöt tältduk över mig när jag ror ut över vattnet. Hoppet om en uppklarnande himmel dör med det tilltagande mullrandet från åskan vid horisonten. Efter ett femtiotal årtag är jag övertygad om att det inte är en eka, utan en ångbastu jag sitter i.

Massor av pigga smågäddor hugger vilt och sprätter vatten över mig när jag försöker kroka loss dem så varsamt som möjligt intill relingen. Till och med kaffet får en dusch och min svarta brygd späds ut till odrickbart skick. Ny kopp, ny ankring. Några loja abborrar följer den lilla jiggen, men ytterst få visar något verkligt intresse för att käka lunch. Jag själv är däremot uthungrig. En pastasallad slinker ner medan något tiotal tutande tranor landar lite längre bort. Åskmuller och fågeltutande. I övrigt tystnad.

Jag lokaliserar ett litet parti där abborrarna är huggvilliga. En stolt ryggsegelfisk knycker och drar. Den följs av ett koppel stora kamrater, men får snart ge upp kampen. Jag håvar den och kan konstatera att den är riktigt lång. 46 centimeter abborre är ingen dålig bit. Men den här rackaren är gammal, grå och sliten. Den är mager och på tydlig tillbakagång. Åtskilliga storabborrar från vitt skilda vatten brukar ha en matchvikt på runt 1,7 eller 1,8 kilo med den här längden. Ofta rör det sig förvisso om förleksfiskar, romstinna och välmatade. Men även en mer normalt konditionerad abborre på 46 centimeter borde väga runt ett och ett halvt kilo. Den gamla kämpen i håvnätet väger dryga kilot ...

Hade det nu varit vikten i exakta gram som hägrade hade jag antagligen slagit mig för pannan med håvskaftet eller åran. Men jag är inte på storviltsjakt. Jag suktar inte efter rekordfiskar. Jag njuter av en dag på sjön, mår bra av stillheten och ror långsamt under en regntung sky. Förblindade av sina mål och måsten är det många som missar upplevelsen. Jag har lovat mig själv att inte gå i den fällan.

När åskmullret övergår i tunga dunder bakom skogen och de första regndropparna kommer går jag i land. Den gamla abborren simmar åter bland sina artfränder. Jag tvivlar på att vi någonsin ses igen. Regnet mot bilens vindruta är hårt och tungt nu. Jag bara ler. Det blir en perfekt kväll för ett glas gott vin.

2007-08-08

Sommarminnen från nuet

Minnen från skolårens somrar sveper över mig när jag hjälper några småttingar att kroka loss en abborre, eller kroka på en bit räka. Somrarna verkade alltid så långa, så varma och så oerhört lustfyllda. Jag inser ganska fort att det mest handlar om betraktningsvinkeln. Även en sådan här kall och blåsig sommar kan upplevas som ... alldeles underbar. För deltagarna i årets upplaga av Gotlands sportfiskeklubbs Sportfiskeskola är det nog så. Sommarlovet är långt, möjligheterna obegränsade och erövringarna oräkneliga.

En av dagarna hakar jag på nestorn Centha och ett antal barn med fiskedrömmar. Det metas, badas, jagas, hojtas, fikas och skrattas. När de första abborrarna eller små idarna sprattlar till är det jubel och klang. Några av barnen mättas snabbt av fiskesprattlet, andra metar ihärdigt vidare i stimmen av småfisk.
Kanske är det en sådan här dag som etsar sig fast extra hårt hos någon av deltagarna. Kanske är det bara minnet av den förväntansfulla bilresan mot vattnet som blir det bestående. Eller så är det drömmen om nästa tur, om nästa sommarlov, om nästa spända förhoppning eller om ännu fler upplevelser som sätter smak och färg på innehållet i minnesbanken. Vad det än är så är de alla mitt uppe i insamlingen av minnen. Verklighetens påtagliga samlarkonst är något vi alla bär på anlagen till. För oss som lämnat barnaåren skadar det inte att se och lära lite mellan varven. Det finns många små rackare som vet hur man gör för att leva i nuet.

2007-07-30

Långkalsingarnas sommar

Mitt i den första misstänkta darrningen i flötet ringer det. Sommarguten Niclas har snikat till sig några ensamma timmar på kvällskusten. Han har väl ungefär samma förutsättningar som jag har: regnskurar, kastvindar och kyla som omväxlande kilar sig in under jackan. Jacka ... herregud. Förra sommaren hade jag nog inte ens jackan i packningen en enda gång under de nattliga rudapassen. I år lurar jag på att använda långkalsingar.

"Flera kontakter med öringar, men ingen som högg ordentligt. Jag får nog byta fisk till någon enklare art", domderar Niclas.
Ja, ta en löjligt lättlurad och begriplig art som ruda då, ironiserar jag för mig själv medan jag konstaterar att den lilla rörelsen i flötet antingen var en ruda som lämnat betet långt innan jag ens lyft linan, eller en hallucination. Jag bestämmer mig för det senare och skyller på åldersseende, gungig vattenyta, skymningsljus och vindilar. Endera orsaken skulle kunna stämma. Eller alla.

Men Niclas öringsförsök visar på möjligheter i denna långkalsingarnas sommar. Jag tror visserligen att de silverklädda ofta patrullerar kustnära även under normalt varma somrar. Men nu i den bistra temperaturen får också sportfiskaren modet och lusten att kliva i vadarbrallorna.

Men själv är jag fast i gyttjan. Både mentalt och fysiskt. Jag sliter i en oviss match och frustar lite i sommarkylan. Men när ett knappt märkbart lyft i flötet skickar signaler genom ryggmärgen lyfter jag mitt spö och får det efterlängtade svaret - en rejäl rudas vildsinta rusningar. På känt manér mattas den relativt snart och låter sin höga kropp glida sidledes in i håven. Jubel. Bättre självförtroende. En kopp kaffe till och en tystlåten vissling som tillfälligt överröstar den ilande vindens sång. En timme senare, ytterligare en kunglig fisk. Däremellan några illbattingar till sutare av modest storlek. Napphallucinationerna tilltar med den ökande vinden och metarens sömnbrist, så mitt i nattens fukt packar jag ihop, skakar bort några tiotal tvestjärtar från packningen, och åker hemåt med ett flin av belåtenhet. Utan långkalsingar.

2007-07-23

Typisk sommartyp

Det spelar ingen direkt roll att det är småspiksregn och snålblåst som styr sommarvädret. Jag ignorerar gladligen SMHIs dystra prognoser och kvällstidningarnas löpsedlar om hur man hittar de billigaste solresorna. För är det sommar enligt kalendern är det också nattliga räder efter sutare och rudor som gäller. En hyfsat solig dag övergår i en kväll med kylig vind. Natten lägger lock på vinden, men välkomnar en kölddimma som frostar ända in i märgen och bäddar in hela omgivningen i ett grått töcken av fukt. Men dessförinnan röjer pigga sutare runt och plockar åt sig av såväl mäsk som agn.

När natten sänkt sig över oss kväker paddan bakom ryggen och rullande fiskar framför våra ögon håller oss på helspänn. Försiktiga plock i linans slut tillhör rudans välbekanta beteende. Det är med uppspelt glädje den första går i håven. Snart en till. En kopp rykande kaffe verkar jaga iväg kölddimmans värsta verkningar. När gryningen övergått i kvittrande och brusande morgon hänger ögonlocken tunga. Det är inte lätt att somna när världen just vaknar och adrenalinet fortfarande pumpar i kroppen. Men sömnen kommer. Alltför kort, fast efterlängtad och med ett stort leende tvärs över ansiktet. Sommaren är här - oavsett SMHIs, kvällstidningars och surmulna campares profetior och förbannelser.