2007-02-17

Nu blir det bonanza

Mildväder, bra rörelse på vattnet och vindar från rätt håll. Nu är det läge. Rejält dessutom. Men den enskilt viktigaste orsaken till att det kommer lossna rejält är att jag tänker lägga spöna på hyllan ett tag. Familjepyssel, fjälluft och jobb vankas för undertecknad. Så har du möjlighet och tid är det ett brott mot sportfiskliga rättig- och skyldigheter att stanna hemma nu. Ut och ta dem. Och tänk på oss som är fast i andra ärenden.

Det blir tufft att kika in och kolla mejlbox och pipande sms den närmaste tiden. Men det härdar säkerligen.

2007-02-11

Bortom kvicksilvret

Kvicksilvret vilar långt ner. De kvicka silverjakterna tar en liten timeout. De smällkalla nätterna isar ner fasaden på huset och gör småfåglarna än mer trägna att besöka talgbollarna och nötterna i trädet där ute. Jag har inget emot omväxling. Fokusering är en sak, men enahanda centrering kring ett ämne, eller ett sorts fiske har aldrig lockat mig. Så även om jag dansar vårdansen nu efter vinterstormarna så är det en viss lättnad att bara snegla på öringsgrejorna och istället få beträda de första isarna.

Jag lurar med mig barnen ut. Med löfte om grillkorv, varm choklad och lite jakt på rävspår i snön är de med på tåget. I ömsom gnistrande vintersol och ömsom tätt, yrande snöfall ger vi oss ut på en decimetertjock kärnis, med bara lite pudersnö ovanpå.
Någon försiktig miniabborre senare testar vi närmare vassen. Det blir förstås inte så mycket fiske för mig. Jag agerar isborrare, vantjusterare, grillare och avkrokare. Det är underhållande och hektiskt. Barnens hoppfulla, sedan totalt överraskade och därefter upplysta ansikten när det drar i linan är tillräcklig. Ett par fina abborrar och en ganska rejäl mört gör oss redo för den där grillningen. Tillsammans kikar vi närmare på abborrens mäktiga rustning och kosmetika. Det skimrar i metallicgrönt, illorange och becksvart. Den ståtliga jägaren får gå tillbaka och styr med stolt uppspärat ryggsegel ner i djupet igen.
Det kan förstås vankas mer trägna isförsök framöver. Eller så mjuknar isen och temperaturen höjs för helt andra saker. Flow with it.

2007-02-04

Plötsligt händer det

I mildvintrigt paradväder är vägen ut en prövning. Det spritter i kroppen av rastlös fiskelängtan. Men destinationen är en aningen negativ överraskning. En kvartett fiskare har redan betat av hela sträckan när jag anländer. Det tillhör minsann inte vanligheterna på ön. Jag hänger inte läpp. Istället låter jag nämnda läpp få gå i klinch med en het java och testar lite längre bort, men vattnet känns för stilla. I glasklart vintervatten och solsken ska det till rejäl Triss-flax för att få slagläge på en havsöring. Jag har ett personligt rekord i 14 Trisslotter på raken (under en lång tidsrymd förvisso) utan vinst. Den femtonde gav 25 spänn. Det är alltså inte läge att utmana Fru Fortuna mer än behövligt.

Nya vidder, grövre sjö. Jag vädrar havsluft och förhoppningar. Och plötsligt händer det - i den verkliga världen, långt från imbecilla drömmar om rikedom. I kalla Östersjövågor finns lyckan och upplevelsernas rikedom.
Jag byter inte bete på hela dagen. Jag bara svingar och blir blöt när vågorna slår in under vadarjackan och ner i vadarbyxornas värme. Men med den förtrollning som kustfisket kan innebära vissa dagar dumsmajlar jag bara. När jag landat min andra fisk grämer jag mig en stund åt en tappad som möjligen var lite större. Men fisk nummer tre som är en höghoppande vitglänsande underhållare får mig tillbaka i fisketransen. Två får åka med hem. Havet får behålla sina andra vänner. Så plötsligt händer det, trots allt. Den där känslan av fullkomlighet och lugn, mitt i fiskefebern, infinner sig. Jag kostar på mig en extra kopp kaffe i en sval eftermiddagssol.

2007-02-01

Rullande vågor och tvära kast

Mitt i iskylan kom det obligatoriska mildvädret. Det betydde förstås ännu fler hårda vindar. Så plötsligt,en stilla dag då det upprörda havet fick sin andhämtning. En möjlighet för de omrörda vattenmassorna att skikta sig och stabiliseras. Den stilla dagen var förstås vigd åt idel jobb. Men skam den som ger sig.

Vinden är åter tuffare och drar ner från nordväst. En titt på SMHIs rapport och lite sneglande på trädkronorna avgör ändå saken. Jag packar grejorna och åker iväg. På kusten far snöblandat regn på snedden. Tutandet från åtskilliga sångsvanar förhäxar mig för ett ögonblick, men jag väcker fiskelusten till liv med en kopp kaffe och doften av iskall tång i vattenbrynet. Det senare är dock inget jag ämnar smaka på.


Jag vadar ut och möts av vågor från - bokstavligen - alla håll. När jag tror att jag är förberedd på de två korsande vattenplogarna framför mig kommer en kylig överraskning i nacken. Det är tufft, men uppfriskande. När jag rundar den värsta röran blir vattnet ännu klarare. Det är bara små stråk närmast land som är grönvita av kalkgrums. Ingen brun soppa. Perfekt. Jag vädrar möjligheter.

Det är konstigt. Men ibland förnimmer man en känsla av att hugget kommer en bråkdel av en sekund efter känslan att det är fisk på. Jag tänker nästan ropa "nu hugger det" när spöt får en skön båge. Jag blir påtagligt nervös när jag känner tyngden. Det är ingen liten miniatyr. Det är en bastant och stark fisk. Men den gör just det som jag fasar för. Den håller sig just i vågbrottet, ruskar, skakar och knycker, men vägrar att rusa. Det är oerhört svårt att parera och se till att linan är sträckt. Jag gissar först på besa, men ser snart en underbart silvrig sida i vågen 15 meter ut. Snart lyckas jag pressa den lite inåt. Den simmar rakt emot mig, gör några knyckar med det breda huvudet och lössgör sig från trekroken. Det smärtar hårt i min öringssuktande kropp. Det var en rejäl fisk. Blank och trind, säkert uppemot fyra kilo.

Men sträckan är lång. Både vågorna och det klara vattnet med sina ränder av kalkhaltiga stråk ser ut att räcka hela eftermiddagen. Jag nöter på och blir belönad. 25 meter ut känner jag en puff, följt av ett intensivt och skoningslöst dubbelknyck i spöt. Mothugget fungerar. Den här gången sätter jag tuff press och hoppas att det håller. Jag lättar på bromsen när fisken kommer närmare. Den gör ett hopp, rusar och ger sig av med sina knyckar längs med vågorna. Solen visar sig under några underbara minuter och belyser fiskens sida i havets rullningar. Livet är så påtagligt och skönt i sådana här stunder att man måste försöka cementera tankarna i minnet.

Jag kan snart håva (jo, håven är med i dag) en silverjägare strax under trekilosstrecket. Egentligen är jag nöjd, men det är en timme kvar innan plikterna kallar. Jag betar av resten av sträckan och har snart ytterligare en fin fisk i samma viktklass som försöker hugga mitt bete i samma stund som jag tänker lyfta upp det ur vattnet. Nu garvar jag bara. Jag försöker förstå hur jag kunde känna mig så frustrerad efter den tappade fisken och så remarkabelt glad efter den landade, en kort stund senare. Men det är ju just det som är den här sysselsättningens kännetecken. Tvära kast. Både i vattnet och ovanför.