Det gick fort i år. Sommaren som aldrig dök upp byttes ut till blåsig höst. Jodå, visst kan det slå om igen. Men just nu härjar ett rytande höstoväder utanför fönstret. Så vad gör man?Stänger in sig och tjurar? - Nej, naturligtvis inte.
Plockar fram alla havsöringsattiraljer, eller slipar gäddkrokarna? - Jovars.
Låtsas som om det inte regnar och sticker ut på ett stilla mete efter bottenbökande firrar? - Tja, varför inte.
Med oddsen lika mycket mot mig som den västligt piskande vinden försöker jag placera ett flötmete i position. Till slut får jag ge upp och inrikta mig på att det blir bottenmete som gäller i den tuffa brytningstiden. Jag biter tillbaka mot vädermakten, envisas och landar några spralliga sutare och släpper dem gladeligen åter.
Plikter av alla de slag kallar obönhörligt. Jag får kasta in handduken och veva in linan framemot sena kvällen. Nu är vädret lugnare och natten kan möjligen bli rätt behaglig, tänker jag på väg mot bilen.
En reflektion kilar sig in någonstans på vägen, mitt emellan vattnet och hemmet. Det går inte en vecka utan att jag måste förklara -och än värre - försvara, det här med "catch and release". Varför fiskar man om man inte vill slå ihjäl allting som hugger? 
Tänk ... för mig är svaret inte ens nödvändigt om frågan är formulerad på det sättet. Se det gärna som ett litet tips om du hamnar i svårighet med att motivera dina självklara ståndpunkter. Annorlunda uttryckt: det blir inte roligare eller bättre ur ekologisk synvinkel för att jag dödar fler firrar, eller hur?
Fast det här ämnet får vi nog fortsätta med en annan dag. Det tar plats och kräver tid. Sak samma gäller fisket efter sommarälskande arter i höstkylan. Men livets små svåra ting har en märklig lockelse mellan varven. Fisket äger rättigheten till den lockelsen överlag.
5 kommentarer:
Att försvara att man släpper tillbaka firrar är inte så svårt.
Att försvara att man fiskar endast för att släppa tillbaka är svårare.
MVH Scanner
Håller med - även om det kan vara småknepigt att motivera sportfiske över huvud taget för vissa.
Men som tur är äter jag gladeligen en och annan firre och slipper därmed balansera på den rakbladsvassa eggen med att förklara no-kill-what-so-ever. :)
Tja, om man kör fiskar med märkning, vävnadsprover av fisk så brukar folk inte ha så mycket att invända. Konstigt egentligen att inga större märkningsprojekt har skett av spöfångad HÖ?
Mäktigt att se en 38 pannors hälleflundra simmma tillbaka med en märkesbricka rikare och en liten fenbit mindre.
MVH
Alexmcfire
Det är faktiskt inte alls så konstigt. Det har bedrivits en del märkningsprojekt, men det är kostsamt, kräver tillstånd och utbildad personal. Någon måste initiera det och ha ett rejält ekonomiskt stöd i ryggen. Bland annat. Men fler märkningsprojekt är ju på gång - exempelvis på Gotland.
Klart att det är kostsamt och besvärligt att märka, samtidigt är det intressant ur samhällsperspektiv, hur stora är bestånden egentligen och hur skall man beskatta dom?
MVH
Alexmcfire
Skicka en kommentar