Utlekt utan lek

Sydvinden piskar mot fönstret. Det här går inte. Skärmens flimmer mattar ut mig. Jag lyfter luren.
- Har du kikat ut?
Mickes svar kommer utan större fördröjning:
- Jag hämtar dig om en timme.

Vågorna rullar in mot en grå kust. Himlen är grå och det mesta andas grå senhöst. Vi behöver inte säga något till varandra. Vi vet att det är hett idag. Den andra vågen som träffar mig i brösthöjd lyckas leta sig in under vadarjacken, ner i vadarbrallorna och kyla ner benet. Men det är snart glömt. Det är ett härligt ruskväder. Men den första sträckan får vi överge. Vi får resignera inför det kringdrivande gräset som trixar sig fast på krokarna i varenda kast. Revanschen kommer snabbt och härligt.

På de följande ställena där vi går i clinch med vågorna är spöna böjda med underbart täta mellanrum. Det är öringar som hugger och lossnar, öringar som hoppar och öringar som låter sig ledas mot stranden med kämpaglöden bubblande ur vattnet. Micke förlorar en riktig superfisk. En kompakt, folieglittrande havsöring som säkerligen väger fyra-fem kilo. Några små kommer upp och åker i. Jubel och klang.

Jag får en trekilos som ser utlekt ut. Men vid närmare betraktan ser vi att den kanske inte ens försökt leka. Den har ingenstans att ta vägen. De sista romkornen rinner ur den när jag lossar kroken ur mungipan.

Det är en odlad fisk. Inte fettfeneklippt, men med den tydliga knäcken på ryggfenan - av fenrötan, som är mer regel än undantag hos odlad fisk. Det här är tyvärr ett tragiskt exempel på vad som kan hända med fisk som inte har någon tydlig härkomst. Den har inget hemmavatten. Ingen barndomsbäck att återvända till, utan den irrar runt i havet och finner plötsligt sig själv lekmogen utan den blekaste aning om var den ska ta vägen.

Illa nog kan den också ta sig upp i våra åar (som vi gärna vill ha idel vilda öringar i) och försöka leka. Exakt vad det innebär är förstås svårt att dra slutsatser om. Men helt klart är ju att odlad fisk har en mindre genetisk variation. Och eftersom de gotländska öringarna har en del egenheter - som exempelvis mycket tidig utvandring, för att klara livhanken i uttorkade småbäckar - så är det inte alldeles odelat positivt med rymlingar som den här. Nu verkar den dock bara ha irrat runt med rommen och låtit den pyst ut lite pö om pö. Stackaren. Men de två vadarmännen är nöjda. Royal!

[Tack till Micke Söderman för fotoassistans.]