Vinterkänning med heta känslor

Ute igen. Nyfallen snö bär mina steg under fullständig tystnad. En tilltagande vind är ännu fjärran. Jag andas ut moln av ånga när kaffekoppen är tömd. Isande kallt. Obeskrivligt vackert. Första stället ger bara ett visst hopp. Ingen öring. Vattnet strömmar in längs stenarna och skiftar i grågrönt. De borde vara här, bland blåmusselskalen och märlorna som virvlar i den svaga havsströmmen. Men inget.
En kämpande sol försöker bryta fram mellan molnen, men det tycks bara bli gråare. Vid horisonten är det svarta moln med snö som dikterar villkoren. Mina steg för mig mot ännu ett favoritställe. Det tar bara tre eller fyra kast. Långt där ute går en blänkande fisk till väders. Ett hopp, två hopp, en rusning och ett tredje hopp. Nu jublar jag. Kanske bara inombords - jag är inte säker - men det rusar glädje och koncentration genom ådrorna. Öringen är stark och gör ytterligare ett par hopp. Men nu mattas den och låter sig snart ledas upp i strandkantens svall. Jag greppar den runt stjärtspolen och får handen full av glittrande fjäll. Det är en kanonblank havsöring. Inte någon superfisk, men vacker som en dag.
Havsöringar jagar ofta i små grupper. Jag dänger vidare och har snart en kontakt till. En hård stöt som värmer kylslagna fingrar och öppnar ögonen under mössan. Längst där ute igen. Nästan utom kastavstånd. Men den biter inte en andra gång. Rispade jag den? Genomskådade den mitt bete? Sträckan håller flera fina platser, så jag låter vinden driva mig neråt längs stranden. Snart rister det till i grafiten igen. Men nu lugnas jag snabbt av de typiska rycken från en liten fisk. Det är inte ens värt att hämta kameran. Jag plockar upp mobilen och förevigar den lilla sprallisen - inte mer än dryga tre decimeter lång. Ut och ät. Väx och kom tillbaka sen.
Nu är jag nöjd och belåten. Det känns inte det minsta påfrestande att åka hem till arbetsskörden och fortsätta. Kusten och jag trivdes ihop idag. Jag tror bestämt att det får bli ett litet rendesvouz snart igen.