Blött, kallt, blåsigt, roligt.

Genom fönstret ser jag en sak. I luren säger jag kanske en... ska vi säga "en mildare version av sanningen". För jag vet att det måste gå.
- Träden böjer sig för vinden en aaaaning. Men det funkar. Vi åker.

Jag är utan fortskaffningsmedel av typen bil för dagen. Men Niclas förbarmar sig över mig. Mest av allt bryr han sig nog om öringarna som lär gå där ute i svallet. Snart står vi med vatten upp till bröstkorgen och hoppas att vågorna inte ska leta sig in under vadarjackan och ner i brallorna. Vågorna skiter högaktningsfullt i sådana önskningar.

Nästa ställe verkar lika besinningslöst. Men så småningom httar vi rätt. Tuffa vågor på snedden, turbulent och stökigt vatten. Skummet far av och an och snart sprattlar det i Niclas spö. Medan han försöker kroka loss den lilla har jag en fsk som följer efter. Så småningom en som biter och fastnar. Nu är det kul att vara blöt. Man kan åtminstone ha överseende med det.

Ännu ett härligt ställe där vågorna slåss mot stenarna. Något hugg, någon stöt, och så en landad fisk av bättre kaliber. Niclas jublar medan jag bråkar vidare med vågorna. Det är öring på gång, lite här och var. I ljuset från en sjunkande, apelsinfärgad sol drar jag på en riktig kanonblänkare som lever rövare både ovanför och under ytan. Just som Niclas påpekar att bilden av mig, drillandes fisk, i solnedgången är en rätt schysst vy, gör den där rövaren sig fri. [Otryckbara ramsor.]

Men vi är nöjda. Flera fiskar upp, en fin middagsfirre hem och en kall, uppfriskande, bitsk, roande och utmattande dag på kusten.

En plan för ändrade planer

Redan kvällen innan förstod jag att plan B måste utarbetas. Den där typen av vindar som lyfter mössor, ruskar trädtoppar och arbetar upp skum väcker mig. Plan B är en något oklar historia på morgonkvisten. Men efter en kopp kaffe, kanske två, så klarnar det. Snart är jag på plats på en något mindre vindpinad plats. Beväpnad till tänderna.

Det får bli feedermete efter snedvridna bottensmygare, med hud som händerna på 1800-talets skogshuggare. Förutsättningarna kunde vara bättre, men med lite trixande, joxande med mäskblandningar och doftspår hittar de fram till räkorna.

De absolut största och tjockaste verkar dock vara på matjakt på annat håll. Men så nyper något urstarkt på. Linan bara löper ut. Obekymrat. Runt hörnet väntar vassa stenar. Jag drar åt bromsen, men det hjälper inte ett dugg. Så, plötsligt: tom lina. Aningen förvånad konstaterar jag att kroken är uträtad. En vanligtvis pålitlig kemvässad skapelse i storlek 4 är nästan rak. Vad i ...?!?!

Jag anar nog vilken luring som bitit över den räkan. Men i så fall var det ett riktigt praktexemplar. På med ännu starkare krok, bara utifall att. Men de nästkommande fiskarna är inga krokrätare. Men små glädjespridare är de. Torskar i 40-50-centimetersklassen. De knäcker inga krokar, men dansar piggt på grundvattnet. Givetvis får alla simma tillbaka för att knapra ner beståndet av skarpsill - och förhoppningsvis för att föra sina dyrbara gener vidare. Frågan är bara hur stor den där kroksträckaren var. Och hur den har överlevt trålarnas framfart.


Någon plattis och någon småtorsk senare är det dags för plan R som i Retur. Och R som i Revansch. För nästa plan har redan börjat anta diffusa former i mitt huvud när jag styr hemåt i mörkret.

Ett litet klargörande

Bara en liten passus, mellan andra rapporter. Jag får många mejl. Det är trevligt och underhållande, men ibland blir det många att svara på. Jag passar således på att kollektivsvara och förtydliga en sak här.

Några mejl på senaste tiden har antytt att jag kanske borde redovisa alla mina fisketurer. Vissa tror tydligen dessutom att jag redan gör det... Det är väl i och för sig en skojig tanke, men det kommer givetvis inte någonsin att ske.

Självklart är jag ute och fiskar många, många gånger, utan att skriva om det. Min blogg är ingen komplett redovisning av mitt liv, utan bara ett sätt att publicera några valda ord, vissa tyckanden och lite gott och blandat i fiskevärlden. Jag skriver när andan faller på, inte utifrån något strikt schema. Ingen har "total access" till mitt fiske, så att säga.

Den som tror att allt jag fångar, tappar, missar, eller jagar skulle hamna här - ja den får nog tänka om. :-)

Men jag lovar att fortsätta skriva lite då och då - så länge intresset för att läsa svamlet finns kvar. Kanske fortsätter jag oavsett intresset förresten. ;)

Svinga fint!

Roten till det goda

Minns du själv? Tidig morgon. Doften av varm choklad, mackor och hav. Kanske bläddrade du i Napp & Nytt-katalogen långt in på småtimmarna, snurrade ihop fångstdrömmar i halvdvala och sov oroligt mot gryningen. Förväntansfullt och alert hoppade du ur sängen och gled i fiskekläderna (vilka oftast bestod av ett par avlagda jeans och en regnjacka). Farsan, eller kanske någon gemytlig släkting, tog dig med på fisketur.

Ok. Det är inte gryning. Det är eftermiddag och sonen har spelat X-box istället för att bläddra i anrika kataloger av papper. Och antagligen är jag en gammal nostalgianfrätt kuf. Men nu ska vi fiska.

En kort tur, och vi får äran att hälsa på ett par gröna jägare, smaka saltstänk, och matsäck och åka hem igen. Med fler minnen att försegla i bakhuvudet och plocka fram vid dystrare dagar. Jag är stolt, nöjd och lugn. Sonen uppspelt.

Jag tar tillfället i akt och demonstrerar respektfull behandling av vasskäftade firrar, pratar lite ekologiskt samspel och visar hur rappa höstgäddor är, när de försiktigt hissas tillbaka i böljan. Jag har nog ännu en fiskekamrat att dela upplevelser med. Kanske blir han en katalognötare också. Antagligen hoppas han att jag blir ett strå vassare på Guitar Hero i Xbox-miljö. Men jag håller mig nog till trumstockarna - och tungt drag även på annat håll...

And so it begins ...

Molnen skingras inte märkbart. Vädret känns tätt. Tungt och omutligt. Schemat, däremot; En glugg, en lucka. 11,5 grader i vattnet, fina vågor som rullar över stenar och tång. Högre vatten nu. Jag hetsar ner mot strandbrinken. Jag anar något. Vågor stänker över händerna, mot ansiktet. Det känns ljummet. Nä, det här är inte riktigt min öringstemperatur. Det känns som sommar. Febrigt. Men så kommer den hårda stöten, längst ut i ett kast. Ett silvrigt hopp och jag jublar. Ännu ett hopp. Nu är jag nervös och orolig. Ett tredje hopp. Bromsen lösare, spöt neråt. Det bådar inte gott. Hopp! En silverblank sida glänser. Och solen skiner inte ens. Så blir allt löst, slappt, stilla. Helvete.
Kroken är sylvass, mothugget kändes ok. Inget mer på samma plats. Vätskepaus och liten förflyttning.

Med väskan på ryggen går jag i strandsvallet och strökastar. Hugget är - som så ofta när det gäller havsöring - fullkomligt oväntat. Den bara finns där. Den här gången sitter fisken. Men den är inte alls lika blank. Det här är en fisk på väg mot lek. På något sätt lyckas jag skaka av mig väskan och drilla fisken med vänsterhanden, rota upp kameran med den högra och knäppa ett par bilder. Jag lossar fisken försiktigt i vattnet. Uppskattningsvis 2,5 kilo arg havsöringshanne får snart simma vidare.

Nu vädrar jag nya chanser igen. Ut på ett litet rev, där jag dänger i vågorna. Men min respit är snart över. Mina kast springer gatlopp melln den flyende tidens huggtänder. Just innan jag måste ge upp kommer de igen. Först en hård stöt, följt av en fisk som välver i ytan. Underbart. Jag gör vevstopp och får ännu ett hårt hugg till svar, men inget mothugg i världen hjälper. Fisken är för snabb, för alert. När draget nästan når spöspetsen stannar jag igen och ser hur en fisk glider fram, hugger och tvärvänder. Tomt. En annan mörk skugga kommer från andra flanken. Vad är detta?

Retligt. Det är fullt av fisk i farten, men som så ofta tidigt på säsongen är de svåra att kroka. Några grader kallare i vattnet och de brukar bli lättare att tas med. Jag laddar. Jag lovar!

Det stundar högtidsstunder

Som i ett töcken ser jag mig själv. Vinden drar i kapuschongen. En urstark öring drar i linan. Jag själv drar på smilbanden.

- Hallå.
Frun ropar. Hon tycker att frukostbordet är en bättre plats än dvalan i sängen. Jag är definitivt inte vaken.
Men drömmen är behagligt verklig. Kustäventyren rycker allt närmare i snålblåsten. Det finns inget som hindrar jakten redan nu, förutom min något svala inställning till det hela. Öringsfiske och värme går liksom inte ihop. I sommarens fjällbäckar och midnattssjöar, kanske. Eller i annat land. Men här, i mitt fiskeland, här ska det baske mig vara lite mer kyla och rusk inan jag plockar ihop den utrustningen.

Jag får skylla mig själv. I väntan på det här utrustningsbefriade (nåja!) fisket får jag trötta ut kroppen med att släpa meteutrustning, mäskblandningar och tackelboxar, eller ge mig iväg på muskelpåfrestande gäddäventyr med tunga beten. Men var sak har sin tid.

- Hallå! Kommer du?
Frukostkallelsen i repris.
- Jo, jag skulle bara ... Planera. Lägga upp strategier.

Förbudszoner för öringsfisket 1 okt - 31 dec
Glöm inte att själv kontrollera och att påminna andra filurer om rådande förbudszoner. Kartor och utförlig beskrivning hittar du här: http://www.fiskelandgotland.se/fredningsomraden/fredningx.htm
Och ta inte upp färgad fisk - speciellt inte så här års. En lekande öring kan betyda mycket för vårt framtida fiske. En blank fisk har inte bara lite silvrig ton. Den är knallblank och har lösa fjäll.