Blött, kallt, blåsigt, roligt.

Genom fönstret ser jag en sak. I luren säger jag kanske en... ska vi säga "en mildare version av sanningen". För jag vet att det måste gå.
- Träden böjer sig för vinden en aaaaning. Men det funkar. Vi åker.

Jag är utan fortskaffningsmedel av typen bil för dagen. Men Niclas förbarmar sig över mig. Mest av allt bryr han sig nog om öringarna som lär gå där ute i svallet. Snart står vi med vatten upp till bröstkorgen och hoppas att vågorna inte ska leta sig in under vadarjackan och ner i brallorna. Vågorna skiter högaktningsfullt i sådana önskningar.

Nästa ställe verkar lika besinningslöst. Men så småningom httar vi rätt. Tuffa vågor på snedden, turbulent och stökigt vatten. Skummet far av och an och snart sprattlar det i Niclas spö. Medan han försöker kroka loss den lilla har jag en fsk som följer efter. Så småningom en som biter och fastnar. Nu är det kul att vara blöt. Man kan åtminstone ha överseende med det.

Ännu ett härligt ställe där vågorna slåss mot stenarna. Något hugg, någon stöt, och så en landad fisk av bättre kaliber. Niclas jublar medan jag bråkar vidare med vågorna. Det är öring på gång, lite här och var. I ljuset från en sjunkande, apelsinfärgad sol drar jag på en riktig kanonblänkare som lever rövare både ovanför och under ytan. Just som Niclas påpekar att bilden av mig, drillandes fisk, i solnedgången är en rätt schysst vy, gör den där rövaren sig fri. [Otryckbara ramsor.]

Men vi är nöjda. Flera fiskar upp, en fin middagsfirre hem och en kall, uppfriskande, bitsk, roande och utmattande dag på kusten.