En plan för ändrade planer

Redan kvällen innan förstod jag att plan B måste utarbetas. Den där typen av vindar som lyfter mössor, ruskar trädtoppar och arbetar upp skum väcker mig. Plan B är en något oklar historia på morgonkvisten. Men efter en kopp kaffe, kanske två, så klarnar det. Snart är jag på plats på en något mindre vindpinad plats. Beväpnad till tänderna.

Det får bli feedermete efter snedvridna bottensmygare, med hud som händerna på 1800-talets skogshuggare. Förutsättningarna kunde vara bättre, men med lite trixande, joxande med mäskblandningar och doftspår hittar de fram till räkorna.

De absolut största och tjockaste verkar dock vara på matjakt på annat håll. Men så nyper något urstarkt på. Linan bara löper ut. Obekymrat. Runt hörnet väntar vassa stenar. Jag drar åt bromsen, men det hjälper inte ett dugg. Så, plötsligt: tom lina. Aningen förvånad konstaterar jag att kroken är uträtad. En vanligtvis pålitlig kemvässad skapelse i storlek 4 är nästan rak. Vad i ...?!?!

Jag anar nog vilken luring som bitit över den räkan. Men i så fall var det ett riktigt praktexemplar. På med ännu starkare krok, bara utifall att. Men de nästkommande fiskarna är inga krokrätare. Men små glädjespridare är de. Torskar i 40-50-centimetersklassen. De knäcker inga krokar, men dansar piggt på grundvattnet. Givetvis får alla simma tillbaka för att knapra ner beståndet av skarpsill - och förhoppningsvis för att föra sina dyrbara gener vidare. Frågan är bara hur stor den där kroksträckaren var. Och hur den har överlevt trålarnas framfart.


Någon plattis och någon småtorsk senare är det dags för plan R som i Retur. Och R som i Revansch. För nästa plan har redan börjat anta diffusa former i mitt huvud när jag styr hemåt i mörkret.