Vissa dagar är som gjorda för att kontemplera lite över tillvaron. Plattvattnet breder ut sig och springer dött lopp mot solstrålarna i en kort marseftermiddag. Men så vrider det över lite, friskar i. Jag borstar bort gruset, tar en slurk kaffe. Så står man där igen. Det bryter fint och snart kröks klingan av det där efterlängtade hugget. Opportunism. Ta vara på det som erbjuds när det lilla fönstret av möjligheter öppnas. Man blir en fisk, tänker inte. Bara agerar och följer med i möjligheternas strömvirvel.
Andra dagar har man agendan klar. Grejorna är packade redan dagen innan. Allt är uttänkt och planerat, ner till minsta beståndsdel och sista kaffeslurk. Då händer oväntade ting. Som att en hela 90 centimeter lång och furstligt krokutrustad - sedan länge utlekt - havsöringshanne hugger. Inte alls enligt planen, men hoppsan vilket sprutt i spöt. Fotosessionen går fort. En sådan här krigare släpper jag illa kvickt tillbaka förstås. Ena dagen sol, andra dagen moln. Men fiskarna är som de brukar: lite överraskande och inte så lite oberäkneliga.
Gråvädret inbjuder inte till ryggläge i snålblåsten. Jag intar köksbordet istället.
4 kommentarer:
Hoppsan! Då kanske det blev några oäktingar i åarna runt kalkstenen. Vi får hoppas att Honan var puritan med starka gener ;-)
Grym firre! Verkar ju vara hyffsat drag runt ön i alla fall.
Skall själv över en sväng i veckan och doppa tårna, hoppas det håller i sig tills dess.
-Urban
Herr D> Faktum är att bilden kanske överdriver ryggfenans knäck. Jag tror inte den var odlad efter att ha kikat väldigt nära på den... ;)
Urban> På'rom bara!
Skicka en kommentar