Långsmala godsaker

Säger jag inte tobis tillräckligt ofta? Några bloggläsare har gjort mig uppmärksam på att en artikelförfattare i ett av våra fiskemagsin hävdar att gotländska sportfiskare sällan eller aldrig talar om öringens viktiga bytesdjur tobisen. Hmm... Jag kan inte låta bli att undra vilka källor han har. Själv har jag förmodligen tjatat om tobis så till den milda grad att jag jobbat ihop till ett gult kort för upprepningar. Detsamma gäller de flesta av mina fiskekamrater, tror jag. De stenhårda hugg som havsöringen utdelar när den jagar vilt i tobisstimmen på vårkanten är ju något vi alltid längtar till och drömmer om. Det är ett helt annat jaktbeteende hos en fisk som spränger rätt in bland kvicka strömmingar eller tobisar jämfört hos den som smyger sig på märlor och hästräkor i tångskogen.

Det finns en poäng i att imitera de beten som havsöringen för stunden är präglad på. Det är logiskt. Nu är dock inte rovfiskar alltid logiska. De är snarare opportunistiska ätmaskiner, när omgivande förutsättningar är optimala. Men, visst ... skaffa ett gäng tobisliknande drag till vårens tobisätande blankingar - även om de gärna kalasar på saker som borstmask, tånglake, spigg, skarpsill, gammarus och en hel del annat i ungefär samma veva.

Jag har mycket svårt att tro att öringen helt ratar en bit färgglad plast, metall eller kompositmaterial bara för att den är lite för kort och tjock, när smala saker står på menyn. Det är nog mycket annat det också hänger på, så att säga. Men den lilla funderingen kan vi vidareutveckla en annan gång. Liksom funderingar över hur man bäst imiterar de där andra matbitarna som våra silvriga jägare ställer in siktet på.

Tobis. Tobis. Tobis. Tobisen är en av havsöringens viktigaste matbitar -åtminstone under våren. Så där. Då var det gjort. Bara för säkerhets skull. :)