Vår i luften, is i vattnet

Man förleds lätt att tro att det är över nu. Vinterhelvetet känns besegrat när man ser grågässen beta på snöfria fält och när någon enstaka tofsvipa vinglar fram i skyn. Men även om det är åtskilliga plusgrader och härligt fikaväder på stranden, så vittnar vattnet om annat. Fast det är förhoppningsvis de sista isresterna som täcker kusten. Jag får leta en liten stund innan jag hittar en plats där isen drivit år rätt håll - utåt, bortåt. Kanske inte det första stället jag skulle välja, men vad gör man? Tiden är knapp.  

Det är som att knata runt i en gigantisk gin och tonic. Ja, eller något alkoholfritt alternativ då. Det klirrar mot benen av alla små isbitar. Vattnet är klart och förrädiskt kyligt. Inte undra på om det skulle vara tomt här. Men redan i tredje kastet puffar det till. Är det isbitar som skaver mot linan, eller faktiskt en ... Ooooops! Ända inne under spöt ser jag den komma smygande efter draget. Snabbt vevstopp, en förströdd attack, men det går inte. Jag nöter vidare, vid gott mod. Fingrarna är ljumma, tårna kalla. Sju plus i luften, men noll i vattnet.

En fin stöt igen. Virveln avslöjar allt; det är inte isbitarna, det är öringar. Nu är det hög tid för taktikbyte, eller åtminstone dragbyte. Jag häktar på en liten dansk skapelse, bara några få centimeter lång. Det dröjer inte många kast förrän det nyper till igen. Den här gången ser jag fisken ta betet , fem-sex meter ut. När käftarna greppar betet sveper jag ett bestämt mothugg åt sidan och krokar den. Tunga rullningar och en viss nyans av rosaskimmer avslöjar sorten. Det är en besa. I hyfsad form, men icke desto mindre en efterleksfisk. Nästan 70 centimeter lång, stark och ivrig, trots gin och tonic-temperaturen. Ett flanerande par på stranden  bistår med lite fotojobb, därefter frigör jag fisken och traskar vidare. Men det blir inte mer idag. Gott så. Vintern verkar ju få det tufft framöver. Äntligen!