Friska västvindar. Fortfarande milt och lätt molninghet. Vattnet är så grumligt som det alltid är här i skärgårdsviken. Vi anar stordåd och laddar kamerorna. Det betyder naturligtvis det oundvikliga: locket på. Sällan har så många gäddor kollektivt beslutat att stänga igen käftarna. Det är omöjligt att knäcka koden. Vi testar grunt, djupt, snabbt, långsamt, gliders, spinnerbaits, extremstora skeddrag, fånigt små beten, slamkrypande bulldawgs, magnumjerkbaits i toktempo. Allt! Resultatet är löjligt magert. Någon liten snipa nyper på, någon puff ger hopp, men det förblir segt. De följer inte ens efter. Så här ska inte efterleksfiske i friska vindar vara. Inte alls. Kocken rapporterar från Blekinge. Samma visa. Trögt.
Det är en annan värld. Nere under ytan härskar andra färger, andra former och andra ljud. Det är något magiskt, något hemlighetsfullt och lockande. Vattnet är fiskarnas hem. Jag kan bara försöka förstå det, kika ner det och försöka dra mina slutsatser. Fast, jag kan aldrig bli en del av det, på riktigt. Kanske är det just därför som fisket har en sådan kittlande nyfikenhet inbyggd.
Med gökens välbekanta läte i skogen bakom mig tacklar jag upp. Snart inväntar jag flötets rörelser ovanpå det hemlighetsfulla. Där nere simmar kanske sutare omkring, kanske inte. När bubblor eller flötets vajande sidorörelser avslöjar dem stiger spänningen. De verkar äta av mäsket. Hittar de mitt försåtligt placerade lockbete? Mitt på mäskplatsen ligger det, nertyngt av ett par sänken, som vilar mot en mjuk botten.
Den gulbruna kroppen är massivt stark och den ganska ordentligt tillagna munnen ger en lite butter och bestämd uppsyn. Ett illrött öga plirar mot mig när håvnätet omsluter sutaren. Fiske blir inte så mycket bättre än det här. Så dyker Micke upp och bjuder på choklad till kaffet. Hans vattentäta kamerahus får agera spion i det hemlighetsfulla.
Foton: Micke Söderman
Vi får se en glimt av sutarnas liv, deras hem. Vi får uppleva med ännu ett sinne hur fajten ter sig. matchspöt är böjt i halvcirkel, rullen knorrar när den släpper lina och kameran visar den robusta fiskens tuffa kamp. Med ännu större vördnad krokar jag försiktigt loss varenda lurad Tinca tinca och låter dem simma hem igen. Göken har tystnat nu. Flötet ploppar till när det landar. Snart händer det. Igen.
"Det är öring på gång nu. Häng på. Vi kör ett kvällsrace. Solnedgång, ljumma vindar och vakande öringar". Lockbetet är utlagt och mitt svar är klart på förhand. Det låter finemang. Härligt.
Finns inte en chans.
Jag packar bilen halvfull med gemytliga metegrejor, väldoftande mäsk och inte alls väldoftande essenser i form av betesboosting och oljor av suspekta sorter. En stjärnklar kväll, med fågelläten, stilla yta med vippande lysstav på ett smäckert flöte - och hett kaffe vid min sida - är grejen. Inga slitna filtsulor, eller någon prasslande vadarjacka.
Och snart är den urstarka, truliga sutaren med på noterna. Eller egentligen tvärtom. Hon bjuder på motstånd och kamp. Någon sarv stör tillställningen, men det får man ta. En gädda jagar så det skvätter småmört i alla riktningar. Livet är så påtagligt och nära att det nästan är fysiskt. Det är senvår. Äntligen.
Det är så här års det kryper på mig. Ofrånkomligt. Varje år. Jag gör mina försök på kusten, där ömsom små, ömsom besor hugger, där blanka fiskar hoppar av eller där hopppet stiger när en mörk skugga följer. Någon drar på en rejäl bit, de flesta ingen alls. Men jag är redan bortrest i tankarna. Geisten är påtvingad på något sätt. Antingen till andra vatten, eller till andra arter.
Kamraterna må locka och pocka med sköna kvällsturer till solnedgångstavlor i verkligheten. Jag må överväga det hela, men allt som oftast är det andra lockelser som får mig febrig och aktiv.
Som bubblorna på en mäskplats i tystheten, där första lyftnappet från en sutare höjer pulsen och drar i smilbanden.
Eller som en mörkrets härskare och jägare, som överraskar med ett benhårt hugg - innan de ilskna ögonen bryter ytan, framför en stoltrest ryggfena. Gös i vårkvällen. Så tråkigt att vi saknar den fisken. God är den också, förresten. Och riktiga gädduster i skärgården. Rovfiskarnas rovfisk, attacksprintern som kan vara som bortblåst ena stunden, nästan överallt i nästa. Men här är skärgården långt borta och gäddorna inget lovligt byte. Kanske lite bottenmete i havet efter ... eller ett gryningsförsök på ...
Förresten: idag skådade jag första näbbäddan för året. Det kan ses som en möjlighet till lite lättsamt tokfiske i solskenet, eller som ännu en anledning att placera öringsspöna i hörnet, lite mer svårnådda (fast kanske åtkomliga trots allt...).
Jag lämnar kusten. Det är inte ens motvilligt. Ena dagen plattvatten, nästa nordanvindsinferno och allmän tristess. Jag saknar arter och vatten jag brukade härja i förut. Jag behöver ombyte, eller riskerar att tråka ut mig själv. Fullständigt. Gå och dänga en kustplugg i all evighet går inte för sig. Och när det är grötomslag ovanpå ytan (eller vad som nu gör att havsrörelserna saknas fullständigt) så blir jag mer fotosugen än fiskeintresserad.
