Årstidens palett

Det är så här års det kryper på mig. Ofrånkomligt. Varje år. Jag gör mina försök på kusten, där ömsom små, ömsom besor hugger, där blanka fiskar hoppar av eller där hopppet stiger när en mörk skugga följer. Någon drar på en rejäl bit, de flesta ingen alls. Men jag är redan bortrest i tankarna. Geisten är påtvingad på något sätt. Antingen till andra vatten, eller till andra arter.

Kamraterna må locka och pocka med sköna kvällsturer till solnedgångstavlor i verkligheten. Jag må överväga det hela, men allt som oftast är det andra lockelser som får mig febrig och aktiv.
Som bubblorna på en mäskplats i tystheten, där första lyftnappet från en sutare höjer pulsen och drar i smilbanden. 

Eller som en mörkrets härskare och jägare, som överraskar med ett benhårt hugg - innan de ilskna ögonen bryter ytan, framför en stoltrest ryggfena. Gös i vårkvällen. Så tråkigt att vi saknar den fisken. God är den också, förresten. Och riktiga gädduster i skärgården. Rovfiskarnas rovfisk, attacksprintern som kan vara som bortblåst ena stunden, nästan överallt i nästa. Men här är skärgården långt borta och gäddorna inget lovligt byte. Kanske lite bottenmete i havet efter ... eller ett gryningsförsök på ... 

Förresten: idag skådade jag första näbbäddan för året. Det kan ses som en möjlighet till lite lättsamt tokfiske i solskenet, eller som ännu en anledning att placera öringsspöna i hörnet, lite mer svårnådda (fast kanske åtkomliga trots allt...).