Det vi inte ser

Det är en annan värld. Nere under ytan härskar andra färger, andra former och andra ljud. Det är något magiskt, något hemlighetsfullt och lockande. Vattnet är fiskarnas hem. Jag kan bara försöka förstå det, kika ner det och försöka dra mina slutsatser. Fast, jag kan aldrig bli en del av det, på riktigt. Kanske är det just därför som fisket har en sådan kittlande nyfikenhet inbyggd.

Med gökens välbekanta läte i skogen bakom mig tacklar jag upp. Snart inväntar jag flötets rörelser ovanpå det hemlighetsfulla. Där nere simmar kanske sutare omkring, kanske inte. När bubblor eller flötets vajande sidorörelser avslöjar dem stiger spänningen. De verkar äta av mäsket. Hittar de mitt försåtligt placerade lockbete? Mitt på mäskplatsen ligger det, nertyngt av ett par sänken, som vilar mot en mjuk botten.

Den gulbruna kroppen är massivt stark och den ganska ordentligt tillagna munnen ger en lite butter och bestämd uppsyn. Ett illrött öga plirar mot mig när håvnätet omsluter sutaren. Fiske blir inte så mycket bättre än det här. Så dyker Micke upp och bjuder på choklad till kaffet. Hans vattentäta kamerahus får agera spion i det hemlighetsfulla.

Foton: Micke Söderman

Vi får se en glimt av sutarnas liv, deras hem. Vi får uppleva med ännu ett sinne hur fajten ter sig. matchspöt är böjt i halvcirkel, rullen knorrar när den släpper lina och kameran visar den robusta fiskens tuffa kamp. Med ännu större vördnad krokar jag försiktigt loss varenda lurad Tinca tinca och låter dem simma hem igen. Göken har tystnat nu. Flötet ploppar till när det landar. Snart händer det. Igen.