Gäddfabrikören och silversmeden

Gäddfabrikör Söderman behöver en fältassistent. Klart jag är med på noterna. Och som jag vurmat för gäddans väl, som jag saknar det goda gäddfisket och som jag kan älska att vistas i naturen. Morgonen är tidig då vi ser till att två lekvandrande smågäddor blir mätta, vägda och märkta innan de simmar upp i den översvämmade myren. Härligt. Så här såg det antagligen ut på massor av håll, innan man bestämde sig för att skära fula raviner kors och tvärs över Gotland, för att skapa odlingsbar för morötter och annat. Fisken fick ta smällen. 

En mindre hackspett flyger förbi, tranor sveper över myren och ett par korpar fladdrar i den tilltagande vinden. Kaffet är ljuvligt, i skydd av en gammal ek i änget längre bort. Visst lockar kusten. Det gör den alltid,. men det finns så mycket mer att uppleva. Att kika på hur små rovfiskar, kamouflerade i grönbrungult, pilar iväg för att föra släktet vidare och skapa framtidens fiskemöjligheter, är förbaskat härligt det också. 

Någon dag tidigare är det en lucka i molntäcket. Luckan sammanfaller lämpligt med en lucka i jobbkalendern, så jag hastar ut ett par timmar. Innan kallfronten sveper in och gör känslan dov och ruggig lyckas jag smida en plan som funkar. En silvrig plan. Den får godkänt!
Den finaste av öringarna får fotojobba lite. Kameran står kvar på en sten där inne, så redan när den gör femte eller sjätte hoppet börjar jag planera för att låta avtryckarfingret agera. Det kan straffa sig. Fisken rusar och drar, hoppar flera gånger till. Vilken atlet. Men snart gnistrar den en kort stund i luften, släpper några fjäll och simmar åter. Fast, den borde kanske ha blivit mat istället. Den uppmärksamme kan se den deformerade bröstfenan: odlad fisk! Hon hade tur idag. Någon mindre firre har samma tur, när jag krokar loss i vattnet. 

Lästips!
Tycker du att det är lite för trångt på kusten nu när högtiden börjar för de flesta spösvingare? Då kanske det passar att stanna inne och läsa lite trevliga saker. Läs mer om Rovfiskprojekten (som "gäddfabrikerna") som Sportfiskarna driver. Adressen är: www.sportfiskarna.se/rovfisk


.

Säsonger för allt

Sportfiskemässan kallar. Mitt i fiskesäsongen. Fast det är ju just det som är meningen. Å andra sidan är det säsong året om, vilket vissa, till mig närstående personer, ibland har lite svårt att köpa. Men så är det.

Nyligen var det till exempel högsäsong för skön fiskefikautflykt. En trio herrar som inte låter sig hindras av vare sig motig motvind, eller för den delen av ett halvdussin herrar i en minibuss som bestämmer sig för att kliva ner precis där vi just börjat fiska (nej, man slutar aldrig att förvånas). Nä, vi fiskar vidare i andra riktningar, på andra platser och med aldrig sinande iver.
De små partier där öringen verkar patrullera för dagen ger god utdelning. Roliga hugg, ibland på varje kast. Många hänger med ändå in, andra hoppar av i silverglänsande hopp. 

Foto: Josef Andersson/Bildredigering: Nicka

Jag låter mungiporna glida uppåt/utåt, lite väl okontrollerat, kanske. Men vad kan man göra när det är som det är? Den vackraste öringen hoppar, drar, rusar och visar sin styrka medan Josef knatar i land och får upp kameran. Han lyckas dokumentera både drillning och återutsättning. Tack för det! I nästa ögonblick har han kikaren i högsta hugg. Nu sträcker ejdrar och tofsviporna fyller fälten där sånglärkan syns i skyn.
Men nu är det dags att fiskefika på annat sätt. Mot mässan!

Foto: Josef Andersson/Bildredigering: Nicka 

En bild av hemligheten

Det som sker där ovanför ytan är vi ju rätt bekanta med. Det som sker där nere i vattnet är en hemlighetsfull, spännande värld, som vi febrilt försöker förstås oss på. En gråvädersdag, då vinden drar lite fint under låga moln, hämtar Eko-Micke upp mig. Eko som i ekologi, inget annat. Snart har vi hittat ett par huggvilliga fiskar. Några som inte vill hugga också, förresten. 

Micke är alltid utrustad med diverse små påsar, väskor och förpackningar, som han omsorgsfullt snurrar ihop, packar tätt och håller koll på. Vad de innehåller vete tusan. Men jag konstaterar att han har den lilla kameran med undervattenshus med sig. Den lånar jag en stund. Bland rundslipade, hyperhala stenar letar jag balans och snor åt mig kameran medan Micke drillar en blanking. 

Om man själv är tveksam till att dyka ner och se hur allt ter sig under ytan är det underhållande att få skåda bilderna lite senare. Kort reflektion: fisken är väldigt funktionell för ett liv i vatten. Våra kylslagna tår och ben ... inte lika hemtama.

Det är en hård knuff på draget som gör mig på helspänn. "Nu", hinner jag säga innan den tar ordentligt, femton meter utanför oss. Micke och jag står och småsnackar när den vältrar runt i ytan, ger sig i väg på två-tre delfinlika supersprång, mitt framför oss. Det kan aldrig gå vägen. Det gör det inte heller. Kroken släpper. Typiskt, för den fiskprofilen går inte av för hackor. Vi tippar gemensamt på runt fyra kilo, kanske mer än så.
- Såg du? Den var riktigt fet och kompakt. Fettfena hade den också, konstaterar Micke och jag fyller i med att den hade en svart rygg, inte den där olivgröna som också är vanlig. Därefter konstaterar vi att det inte är vår syn som är bra, utan vårt närmast fanatiska intresse för fiskar och deras detaljer som är lite småknäppt. Må så vara. Den där hemlighetsfulla världen down under fascinerar. Alltid.

 

Kyla under solskivans värme

Koltrasten sjunger en aftontrudelutt. Visst är det vår. Annars märker man det genom att näsan får en anstrykning av rött, efter ett par timmar i skarpt kustljus. Lutar man sig mot en sten, eller vilar kastarm och ben på en gammal timmerstock, känner man definitivt hettan från solskivan.

 

Innan Fredrik, kökskonsternas edsvurne, åter tillbringar tid på färjan för att lämna ön hinner vi med några kast. Ganska snart har jag inte bara en eller två, utan åtminstone tre, alerta öringar som simmar efter draget. När jag upptäcker dem och stannar betet flyr två av dem. Den tredje glor långt och länge på den där konstgjorda matbiten. Märklig grej, det där. I kastet efter sätter jag hårt mot hårt och vevar på i högre tempo. Snart ruskar en efterlekshona i andra änden. 

Hon simmar iväg i lika högt tempo som hon nyss attackerade med. Undrar från vilken å hon härstammar. Där har hon alldeles säkert varit på visit under hösten. Må hennes små telningar växa sig stora, starka och huggvilliga. 


Vi hittar ytterligare ett litet parti där fiskarna hugger. Några hoppar av, andra vänder innan vi fått fast dem. Några får vi också på. Den argaste och tyngsta är en krokförsedd hanne, som mycket väl skulle passa fint ihop med honan tidigare. Har de råkat på varandra? Delat lekbädd? Eller är det en slump att de simmar nära varandra här och nu? Det är så mycket man inte vet, tänker jag när han sprätter iväg mot djupare vatten igen. Men en sak vet jag säkert: Kusten i vårljus får jag aldrig nog av. 

Solitära steg över gruset

Smaken heter vår. Lynnig och ombytlig. Ena dagen mysväder i solsken, nästa pinande nordvindar och grå kyla. Många intryck, men mer att göra. Jag återkommer. Bara en snabb reflektion:

Ena dagen är jag en solitär kustvandrare. Ensam i vinden, utan uppbackning eller medresenärer på min färd mot det okända. Ingen att dela skratt och framgång med. Ingen som kan skrika ikapp när en fin fisk biter. Men jag är i mitt rätta element här ute. Tystnaden är min frizon. 

En annan dag är vi ett trivsamt gäng som försöker lösa pusslet och hitta nycklarna till de stängda dörrarna. Vi lyckas, skrattar, vandrar, fikar och fortsätter. Ibland axel mot axel i kasten, ibland vandrar vi åt varsitt håll. Vem lyckas, var hugger det? Jag får mer än en beskärd del av vad jag hoppas på. Betydligt mer. Underbara kust. Josef och jag kravlar i strandgruset med varsin kamera när Fredrik får en härlig avslutningsfisk. En efterlekshona som snart får simma ut igen. Resten? Det tar vi en annan gång ... 

Dåliga beslut som lever länge

Vid det här laget känner du nog till min syn på saken. Men jag tänkte fortsätta att proklamera för mer levande och naturlig miljö och färre kortsiktiga beslut som förstör och förgör. När man ville skapa odlingsbar mark grävde man bort myrar och fina, ringlande åar. Visst fick man en del odlingsbar mark, men också en minskad mångfald av växter, djur och fiskar. Dessutom eutrofiering och vattenproblem på köpet. Många enfaldiga beslut har fattats långt in i modern tid.

I dag passar jag på att citera Lasse V - både i ord och bild. För, precis så här är det:


"Ett av våra stora misstag - massiva utdikningar av sötvattensmiljöer, som i det här fallet sen länge har satt den naturliga hydrologin ur spel. Här skulle ett naturligt gotländskt vattendrag ha kunnat slingra sig fram i ganska maklig hastighet, med naturens eget reningssystem intakt, och med fungerande biologiska processer. Istället har vi fått en nedsprängd "canyon", tiotalet meter under markytan, skapad för att så snabbt som möjligt bli av med allt överskottsvatten. När torkan sen sätter in under sommaren måste man se till att man har byggt ordentliga dammluckor! Så här stora ingrepp är komplicerade och dyrbara att återställa."

Foto: Lars Vallin

Istället för bråttom

När tiden är så knapp borde man hålla lite tempo. Men när solen värmer efter en vinter, som alltid är för lång, och när havet ligger platt och glasklart är det bättre att inte ödsla energi. Jag fiskar av en sträcka, utan ett enda pet. Förstås. Nä, jag tar en kaffe, bergis två, mot en soluppvärmd sten. Mellan varven spanar jag mot havet för att se om det rör på sig. Inte mycket. Några unga knölsvanar betar mellan stensamlingarna och någon gräsand guppar förbi.

Men till slut drar jag igen jackan och vadar vidare. En timme på kusten är ändå en chans. För den där kalla nordvinden har i alla fall fått till en krusning på ytan och lite skum bakom några storstenar längre bort. Jag fiskar metodiskt, men i stillsamt tempo. Det är bara minuter kvar av  den tid jag har till mitt förfogande. Då händer det. På hundra kast: ingenting. På två i rad: en följande fisk och en landad. Den senare är utlekt, en tjock. På en bädd av våt tång är det lätt att lossa kroken, med silkesvantarna på. En halvkass mobilbild får det bli. Den sista koppen kaffe tar jag hemma. När en havsörn seglar över tätortens utkant är vårdagen på något sätt fulländad, utan att vara särskilt anmärkningsvärd. Det stora i det lilla, som alltid.