Kyla under solskivans värme

Koltrasten sjunger en aftontrudelutt. Visst är det vår. Annars märker man det genom att näsan får en anstrykning av rött, efter ett par timmar i skarpt kustljus. Lutar man sig mot en sten, eller vilar kastarm och ben på en gammal timmerstock, känner man definitivt hettan från solskivan.

 

Innan Fredrik, kökskonsternas edsvurne, åter tillbringar tid på färjan för att lämna ön hinner vi med några kast. Ganska snart har jag inte bara en eller två, utan åtminstone tre, alerta öringar som simmar efter draget. När jag upptäcker dem och stannar betet flyr två av dem. Den tredje glor långt och länge på den där konstgjorda matbiten. Märklig grej, det där. I kastet efter sätter jag hårt mot hårt och vevar på i högre tempo. Snart ruskar en efterlekshona i andra änden. 

Hon simmar iväg i lika högt tempo som hon nyss attackerade med. Undrar från vilken å hon härstammar. Där har hon alldeles säkert varit på visit under hösten. Må hennes små telningar växa sig stora, starka och huggvilliga. 


Vi hittar ytterligare ett litet parti där fiskarna hugger. Några hoppar av, andra vänder innan vi fått fast dem. Några får vi också på. Den argaste och tyngsta är en krokförsedd hanne, som mycket väl skulle passa fint ihop med honan tidigare. Har de råkat på varandra? Delat lekbädd? Eller är det en slump att de simmar nära varandra här och nu? Det är så mycket man inte vet, tänker jag när han sprätter iväg mot djupare vatten igen. Men en sak vet jag säkert: Kusten i vårljus får jag aldrig nog av.