Istället för bråttom

När tiden är så knapp borde man hålla lite tempo. Men när solen värmer efter en vinter, som alltid är för lång, och när havet ligger platt och glasklart är det bättre att inte ödsla energi. Jag fiskar av en sträcka, utan ett enda pet. Förstås. Nä, jag tar en kaffe, bergis två, mot en soluppvärmd sten. Mellan varven spanar jag mot havet för att se om det rör på sig. Inte mycket. Några unga knölsvanar betar mellan stensamlingarna och någon gräsand guppar förbi.

Men till slut drar jag igen jackan och vadar vidare. En timme på kusten är ändå en chans. För den där kalla nordvinden har i alla fall fått till en krusning på ytan och lite skum bakom några storstenar längre bort. Jag fiskar metodiskt, men i stillsamt tempo. Det är bara minuter kvar av  den tid jag har till mitt förfogande. Då händer det. På hundra kast: ingenting. På två i rad: en följande fisk och en landad. Den senare är utlekt, en tjock. På en bädd av våt tång är det lätt att lossa kroken, med silkesvantarna på. En halvkass mobilbild får det bli. Den sista koppen kaffe tar jag hemma. När en havsörn seglar över tätortens utkant är vårdagen på något sätt fulländad, utan att vara särskilt anmärkningsvärd. Det stora i det lilla, som alltid.