Blått, grönt, grått och silver

Väl ute - efter vånda och tvivel - är det bistert. Havet är tydligt tredelat. Tre kulörta fält som går från det djupblå långt därute, till det pistagegröna och röriga vattnet längre in. Närmast stranden är det en tjockgrå sörja som rumlar runt mot gruset. Lägg till lite hårda vågor. Jag vänder om direkt, transporterar mig till ett nytt ställe, bara för att mötas av ungefär samma förhållanden. För att verkligen utesluta alla tvivel om att jag misstar mig så kliver jag ner i vattnet. En seg ström drar i mina ben, sidledes. I knädjupt vatten syns inte vadarkängorna. Grått. Tungt. Det är ganska farligt att vada ut när man inte ens ser skillnaden på en eller tre meter djupt vatten.   

Svampigt gräs. Nertryckt av vågornas framfart. Havet har sedan dragit sig tillbaka och lämnat en mjuk, blöt matta. Ut i det gråkalla. Men inte heller här är det upplagt för fiske. Jag trycks in mot stranden av färgat vatten. Ingen mening att spilla tid. Tiden rinner snabbt ut och bort. Den här årstiden är timmarna komprimerade, känns det som. 

Jag är på vippen att ge upp, när jag hittar en plats där det grumliga fältet längst in tycks smalare. I det gröna mellanskiktet kan man ana tångruskor, stenar och mörka fläckar. Med andra ord är vattnet så pass klart att det mycket väl skulle kunna simma en och annan trind öring där. 

Och det gör det. I vågornas rumlande värld simmar en stöddig krabat. Den tar bestämt och hårt. Typiskt för en rovfisk på fiskjakt. Inget gnetande efter småkryp här, inte. En silvervit havsöring hoppar på kort lina, stångar och håller på - värdigt en betydligt större fisk. Den får spöt att buga och mitt julsmajl att spridas över ansiktet. Jag skrider in över det ogenomskinliga vattnet längst in, kanar upp fisken på strandgruset och ser i samma ögonblick hur en gammal havsörn med vita stjärtfjädrar svävar ut över skogen. Det blir inte så väldigt mycket bättre än så här. 

Det är en fisk i perfekt storlek för att ta med hem till köket. Gravad, med lime och lite chili, kommer den att få sluta sina dagar på julbordet. Den är en av få vilda havsöringar jag tar med hem. Men i dag finns ingen återvändo. Jag bjuds på lite av det havet ger och tackar ödmjukt ja. Med ro i kroppen och med ett fryntligt leende vandrar jag tillbaka mot bilen och låter timmarna susa vidare mot jul.