Just när vädret växlar

Det är en mjuk ton över det hela. Utanför bilen möts jag av en stilla och aningen märklig känsla. Havet har lagt sig platt, som en väldresserad hund, framför mina fötter. Det kommer bli svårt. Förmiddagen försvann i diverse ärenden och uppdrag, men nu efter lunchen får det bli en snabb energikick i det bräckta vattnet. 

En timme går. Det händer naturligtvis ingenting i finvädret. Glasklart. Stilla. Tvärdött. Det passar mig bra. Jag är ute och slappar runt med kamera och fiskespö, utan andra mål än att låta naturens energi strömma genom mig.

Men. Morgondagens utlovade blåsväder lurar i fjärran och på några minuter har allt ändrat sig. Jag befann mig nyss i stillhetens hav. Nu inser jag att det var en chimär. Jag tog mig tydligen ner till kusten just i en kort fas mellan två vädersystem. Det mer burdusa tar över. Molnen blir tätare, vinden tar i och vrider från sydligare varianter till mer västliga. Havet får liv, skummar bakom vändande vågtoppar och jag får en annan blick. Nu är det läge.

Bilen rullar vidare. Jag släntrar ut i det gråare, tuffare. Det dröjer inte länge - vilket är tur, för snart skymmer det. En efterföljande fisk, som lyfter draget med nosen så att det hakar upp sig. I nästa kast en stöt. Vinden brukar ju kunna öka matlusten, göra öringarna mindre skygga; det är plötsligt slagläge! Men de är ändå tveksamma. En fisk följer efter mitt drag ända in, innan jag äntligen krokar en annan liten rackare och sedan en till. Mobilen åker fram och genom den vattentäta påsen blir bilden ett suddigt minne av en intensiv energiladdning under novembers sista dagar. 

Pepparkakorna väntar. Det räcker. Och vinden viner behagligt genom husväggarna innan natten kommer.