Mot det ljusa slutet

Perfekt. Det ser perfekt ut. Om det är fiskeiver eller om vi båda två börjar få lite onödigt mycket åldersseende låter jag vara osagt. Eller så har vi överdoserat mörkbryggt kaffe. I vanlig ordning. 
Josef, som är begåvad med ordentlig benlängd, tar sig ut i en knappt skönjbar lucka, där vattnet har en antydan till klar färg. I alla fall med mycket fantasi och hett brinnande fiskesug från vår sida. Där krokar han en liten sprallig öring som strax krokar loss sig själv. Vi ger upp platsen. Det går inte att se fötterna, det går inte att fiska och det går inte längre att hoppas att det kommer fungera. 

Det är ingen ljusning på fronten på nästa ställe. Men det bekommer inte Josef, som dukar upp ett litet smörgåsbord på bilens motorhuv. Ståndsmässigt. Snyggt.
Det tar ett tag, men vi hittar fläckar där det sprider sig en känsla av möjligheter. Vågor, strömmar och vind driver undan det grumligaste, det mest kalkfärgade vattnet - så att det bildas fina jaktstråk för glupska rovfiskar. Så tänker vi i alla fall

Tydligen tänker vi rätt. För snart har jag ett hugg som är så hårt att jag nästan blir rädd. Du vet ... Man står i andra tankar och överraskas av en benhård smäll genom nervbanorna. Det här är en fiskjagande öring. Inget snack om det. Typiskt att den missade, eller o det nu var jag som missade krokningen. Nåväl. I nästa kast är en fisk efter mitt drag ända in till spöspetsen, men viker av i en sväng och lämnar en retlig virvel. 
Jag gör något oortodoxt. Något jag inte gör ofta. Jag byter drag, ibland måste man göra det. Jag tar en något mindre uppseendeväckande Spratt. Och där sitter den!

En härlig öring - blank, stark och aggressiv - skakar, hoppar, rusar och gör mig orolig, lycklig och varm ända ner i de stelfrusna tårna. Ett tag simmar den så fort emot mig att jag tror jag tappat den, men den är kvar. Snart kan Josef - som hört mig hojta - ansluta och hjälpa till med lite förevigande. Det är en 67 centimeter lång skapelse i finaste nyårsförpackning. Pärlemorskinande. 

Jag får en liten, tappar en betydligt bättre fisk, men snart är vi tvungna att låta den här dagen bero. Vi ser en kulört skymning släcka ner dagen. Det är som om själva året sjunger på sist refrängen. Och så är det. Det är inte helt säkert att det här blir sista fiskedagen för året. Men det lär nog bli sista blogginlägget. Så härmed tackar jag för alla som läst, kommenterat och inspirerat mig under 2013.
Vi hörs på andra sidan årsskiftet. Gott nytt fiskeår!