Underskattning långt innan jul

Jag får villigt erkänna att jag underskattade vinden. Det som skulle bli en promenad i parken, eller åtminstone i havet, visar sig nu vara en bitsk och hård dag, om än i mild vind. Men vart jag än åker är havet grågröngrumligt. Det finns inte en öring tillräckligt skarpögd för att hitta ett drag i den här sörjan. Jag påer vidare. Och vidare. Likadant längs hela kustlinjen uppenbarligen. Jag drar mig ut på ett ännu mer vindutsatt ställe. Tänker liksom att det ska rensa upp lite där. Jodå, men istället är vågorna manshöga och omöjliga att bemästra. Jag parkerar på ett annat ställe, vandrar en lång, svettig promenad för att mötas av ... ja, grötigt och ofiskbart vatten. Fikapaus. Kontemplation. Återhämtning. Så, till slut, på sista stället jag hinner med under dagen, finner jag vad jag sökt. Här går det att fiska.  

Solen har hunnit en bra bit på sin korta bana och står lågt över vattnet. Ett guldskimrande ljus träffar strandbrynet och skogen längre upp. Jag går i motljus, kisar i det kalla och klurar lite. Om jag hittar en plats där det strömmar på lite fint, men ändå har en smula lugn ... kanske några storstenar som bryter av. Eller en djuphåla, där det kan finnas ett andrum för en bitsk havsöring. 

Två hugg blir det denna dag. Två ynka hugg. Men å andra sidan krokar jag en fisk båda gångrna. Jag landar bägge och släpper dem åter. En är en liten vild fisk runt halvmetern lång. Den hugger framför fötterna på mig och sprätter iväg i vågskummet. Jag lossar den försiktigt. Nästa tar längst ut i kastet. Jag uppskattar den till 53-54 centimeter. Det får bli en snabb bild. Jag överväger att låta den hamna på julbordet. Men herregud, det är ju långt kvar. Den får bli någon annans mat. Det är inte mycket kvar av den där solen nu. Det är inte heller mycket kvar av kaffet, så nu får det vara nog. För idag.