Bakom rader av grått finns silver

Närmast oändliga mängder sten. Klappret under vadarskorna. Kargt landskap, nästan fritt från växtlighet. En bris som susar  och sädesärlor som vigt hoppar mellan stenarna.
Vissa dagar saknar jag skärgårdsvikar med vass, frodiga landskap med täta skogar och riglande vattendrag. Men, det här är hemma för mig. Det grå, det glittrande blå, ytorna, ensamheten och den hårda, men ändå gästvänliga miljön på min kust. 

Det pågår tydligen någon form av fisketävling idag. Det är inget jag ser några tecken på. Jag hittar sträckor, där inte en själ syns till. Under en nerhängande tallgren lutar jag mig mot en solbelyst stam. Kaffe, andhämtning. Åter tystnad. 

Nedanför de närmast oändliga stenraderna når havet land med svaga plask. Måsar, trutar och tärnor dyker efter något. Väl i vattnet upptäcker jag så småningom ansamlingar av spigg. Det lovar gott, fast vattnet är glasklart och lite för stilla. Efter en stund kommer första kontakten. En hård stöt. En till. 

Framme vid en liten plätt, där jag brukar stanna till lite extra hugger äntligen en fisk ordentligt. Jag ser den komma, gör ett evighetslångt vevstopp, ser fisken hugga och krokar den.

Det blir en snabb mobilbild, innan den får simma vidare. Drygt halvmetern lång och silverklädd på bästa sätt.

Ännu en liten gynnare biter och följer med. Även den följer efter och puffar, innan jag får den att bita i en lång paus av invevningen. Pausen under en klarblå himmel och solvärme i ansiktet är en påminnelse o varför jag är här. Njutning. Något annat skäl finns egentligen. Gott så. Jag släntrar vidare och testar en liten udde, där vinden ligger aningen mer emot. 

Jag sveper ut draget, knycker, pausar och vevar på i högt tempo. När jag upprepar proceduren hugger det hårt. Ingen bjässe här heller, men en fin, silverfärgad öring som jag får lyfta upp för att kroka av. 

Vilket bete du använder och vilka grejor du föredra kommer alltid, ska alltid, vara personligt. Jag byter sällan drag, utan kör med några få jag fastnat för. Idag fiskar jag med ett helt nytt drag, som har egenskaper jag letat efter ett tag. Jag fick det tillsänt mig och kunder givetvis inte motstå ett litet testfiske.

Långsmalt, tobislikt och lättkastat. Den relativt låga vikten (19 gram) kompenserar det genom att fara som en pil genom luften i kasten. Men framför allt har det god bärighet i vattnet. Det sjunker horisontellt och lite bakåt när du vevstoppar, inte rakt ner som någon gammal pirk. När du ökar tempot, eller knycker med spöspetsen far det iväg, långt utåt sidorna, som ett mysigt jerkbait i gäddvärlden. Sådana här dagar verkar ett just sådant bete hjälpa till – åtminstone kan jag hänga upp teorierna på det. 
MO Coast Tobis, heter den lilla tingesten, om du är nyfiken.

Ännu en firre hugger och släpps tillbaka innan jag drar hemåt och korkar upp en välförtjänt, eller åtminstone efterlängtad, kyld dryck i eftermiddagssolen. 

Nästan utom kastavstånd

Det kliar lite. Spöarmen rycker okontrollerat och jag finner ingen annan råd än att släppa ut mig själv på en morgontur. Fiskebröderna Kenny och Jocke är på gång, så vi slår följe. Lite senare ska jag tillbringa en ansenlig mängd timmar på resande fot. Fiskereportage på gång. Men det betyder inte alltid "fiske", utan mer "reportage". 

Sältan och doften från mitt hemmahav. Ejdrar som sträcker. En lätt bris i en kylig morgon. Ångande kaffe på stenen och Kennys svada av både genomtänkta teorier och skrattframkallande trams fyller luften. 

Öringarna är svåra att hitta idag. En samling storspigg trängs utanför en stor sten. Kom och ät, mumlar jag. Och då hugger det. Det är ingen klockren fisk. Spår av lek och lite matt i skinnet, men ändå. Hon hittar rätt just när klockan klämtar för jobb, packning och resa. Jag lämnar de vadande gossarna till sitt och öringarnas öde. 

Tillbaka hemma smiter jag ut igen. Den här gången har vi bytt morgon mot kväll och det är i en svagt rodnande afton Kennys spö böjs. Stadiga vågor gör sitt bästa för att knuffa oss ur balans. Utom kastavstånd - här hjälper inte ens den mest fulladdade tiofotare – verkar det vara kalas. Tärnor och trutar jagar antingen fisk eller varandra. Vi anara att det är där ute de riktiga silverpaketen väntar.

Efter Kennys fisk tappar jag en liten filur och landar en annan. Vinden tilltar. Det är en kylig avslutning då vi släntrar oss hemåt. Det går ju fler tåg. Jag skulle föredra ett expresståg till de feta öringarnas huggsexa. 

Ja ... det där reportaget då? Ja, det blev nog lyckat kan jag konstatera. Det kretsar kring en skicklig guide, två profiler som inte alls är kända som storfiskare och den här fisken nedan. Plus en hund, en makalös räddning på mållinjen och lite annat. To be continued. 

Felval med god smak

Vissa dagar väljer man fel. Ja, en fiskedag är väl egentligen aldrig ett felaktigt beslut. Men, under en klarblå, soldrypande himmel, i relativt ljumma, men tyvärr ytterst svaga, vindar - borde jag kanske ha gjort något annat. Det finns att göra, i hemmet, på jobbet, med tusen grejor. Fast, mysvädret lockar ju. Så är det bara.

Kanske valde jag fel ställen att utöva spönötande på. Fast, framgång och resultat är inte allt. Inte för mig. Inte nu längre. Visst drömmer jag om att pricka rätt, men jag vet också att det handlar om tillfälligheter i många fall. Och det finns dagar då jag blir sittande med fiskegrejorna i handen och tvekar om jag verkligen vill använda dem. Tro't om du vill.

Det går hur som helst ingen nöd på mig. Blåsippor som strävar mot ljuset från steniga stränder. Sköna vindpustar från en Östersjö som glittrar mot mig. Några timmar i ensam tystnad på kusten. Här fylls energin på, med råge. 

Jag ser två fiskare i fjärran. De är säkert en kilometer bort. De kammar nog lika noll som jag gör, tänker jag. Eller så är det därborta det samlats ätmaskiner i folieskrud? Jag får aldrig veta. Istället åker jag vidare. Jag ser bilar med flugspön i magnethållare, äldre herrar som ror ut nät och flanörer med eller utan hund. Jag sker mig undan från allt. Till ett oprövat kort, men där jag får vara ensam. 

Och här hittar jag ett par fiskar. Inga bjässar, men blanka och hungriga. Hade jag haft förväntningarna ännu lägre ställda hade jag kanske varit nöjd med resultatet. Det är kanske så jag ska se det. En följande öring av rätt stadigt format vägrar hugga och vinden mojnar än mer. Det avgör saken. Jag använder resterande två timmar till att knata runt med kameran – och till en nog så viktig syssla: fika i vårens efterlängtade sol.

Lutad mot ett träd avslutar jag fisketuren som snarast blev en stunds avslappnad utomhusvila. Det smakar gott. Tro inget annat. 

Ett väder att vistas i

Det viner från linan när jag för mitt spö genom kulingbyarna. Strandstenarna klapprar lågmält under skosulorna och mössan vill nästan lyfta från kalotten. Mellan kritvita molntussar är det en himmel så blå att den nästan bländar. Våren är här. Några tranor betar på ett fält och en vinglig tofsvipa parerar kastvindarna, eller så visar den bara prov på sitt sedvanliga flyktmanér.

Innan nästa jobb tar vid har jag möjlighet att släcka en svår fisketörst. Tyvärr knatar några herrar med storhåvar på ryggen och nyinköpta vadarjackor, omkring i vattnet där jag tänkt svänga ner. Jag åker vidare. Nästa sträcka är folktom. Underbart. 

Vädret är sådant att det från köksfönstret ser riktigt behagligt ut, medan verkligheten avslöjar ett hårt och knepigt vindläge. Sydliga vindar på uppemot 13-14 m/s. Många ställen är i stort sett helt ofiskbara. Jag letar mig fram där jag tror att det ska fungera.

Innanför de värsta vågorna rullar vattnet med tung kraft in över strandbrynet. Det är lågt vattenstånd i havet, men med blåstens hjälp kastas Östersjövattnet upp på det torra.

Ingenting först. Men jag låter min lilla Ambassadeur jobba vidare i motvinden. Och plötsligt stöter det till. En gång, två gånger. Vevstopp och fast fisk. Ingen bjässe, men ändå en silvrig filur som visar att de finns här. Jag tror jag är något på spåret, men har bara en liten puff till på sträckan. 

Jag hinner ett ställe till. Vattnet börjar bli riktigt grumligt. Snart lär det vara kört att fiska här, men jag tar chansen att det inte är för sent. Det är det inte. Det tar mig sisådär fem kast innan hugget faller. Hårt och bestämt. fisken är dock en utlekt fisk, numer ganska ljus. Dock mager och över 60 centimeter lång. Stark är den i alla fall. Jag släpper den givetvis åter. 

"En liten produktiv yta med en stor grupp av jaktmaskiner." Så ser drömmen ut. Men idag hittar jag inte den. Det är enstaka kontakter. Och snart är det dags att sluta. På väg tillbaka mot startpunkten nyper en fin och blank öring mitt bete. Eftersom jag inte är särskilt hungrig och har andra middagsplaner än just Östersjööring, så jag låter även den här simma vidare. Vinden och den ännu svala solen lyckas torka mina vadare på väg till bilen. Inte illa. Och ännu är det bara början av våren - inte sant?

En amerikansk dröm blir sann

Lämna kusten mitt i säsongen? Åka utomlands när mina stränder börjar befolkas av både spönötare och silverfiskar? Ja. Miljöombyte, upplevelser, upptäcktsfärder och nya visioner är något jag mår förträffligt av. Visst kan det gnaga lite i fiskenerven när rapporterna hemifrån regnar in. Men, ärligt talat: så många timmar jag lägger i mina hemtrakters vatten kan det vara vettigt att lämna allt ibland. 

First stop: Chicago – and when in Chicago: try some bass fishing. Ja, egentligen var det här allt annat än en fiskeresa. Men, med familjens goda minne kunde jag smita ut en tidig morgon för att testa det nästan mytomspunna fisket efter largemouth bass. Tack vare Chicagobaserade kompisen Jens, som inte alls är fiskare, fick jag chansen att blöta krokarna i ett litet spännande vatten. I ett antal naturskönt ordnade "ponds" finns även smallmouth bass, men säsongen är inte igång. Egentligen är det för kallt för largemouth också, menar fiske- och viltvårdaren som ger oss nyckel till båten och några råd på köpet. 

Vi glider ljudlöst fram och kastar mot det lilla vattnets djupare delar, men inser snart att det mest spännande området är strandremsorna med trädstammar, rötter och annat skydd som sträcker sig ut från strandbrinken. Ett gammalt dött träd syns i det halvgrumliga vattnet. Jag lägger ett kast längs med stammen och låter jiggen sjunka ner till botten. Hugget är hårt och den bastanta fisken ger mig en rätt rejäl match, innan jag kan greppa den i underläppen och lyfta in den. En ny art, som stått på min önskelista länge är en realitet. Och dessutom är det ett riktigt fint exemplar jag lyckats kroka.

Vi fiskar vidare och har några försiktiga hugg. Så småningom krokar Scribner, vår ledsagare för dagen, en riktigt stadig bass. De är svåra i kylan, men snart hittar jag rätt igen, då en arg fisk hugger ända inne vid land, under ett par rötter. Precisionskast in under överhäng och skydd ger hugg, konstaterar vi. Fast bara ibland.  

Efter ett par veckor på resande fot är det nu åter hemmaäventyr som väntar. Inte det sämsta, men bassfisket lockar och kommer garanterat finnas kvar i mina framtidsplaner.