Nästan utom kastavstånd

Det kliar lite. Spöarmen rycker okontrollerat och jag finner ingen annan råd än att släppa ut mig själv på en morgontur. Fiskebröderna Kenny och Jocke är på gång, så vi slår följe. Lite senare ska jag tillbringa en ansenlig mängd timmar på resande fot. Fiskereportage på gång. Men det betyder inte alltid "fiske", utan mer "reportage". 

Sältan och doften från mitt hemmahav. Ejdrar som sträcker. En lätt bris i en kylig morgon. Ångande kaffe på stenen och Kennys svada av både genomtänkta teorier och skrattframkallande trams fyller luften. 

Öringarna är svåra att hitta idag. En samling storspigg trängs utanför en stor sten. Kom och ät, mumlar jag. Och då hugger det. Det är ingen klockren fisk. Spår av lek och lite matt i skinnet, men ändå. Hon hittar rätt just när klockan klämtar för jobb, packning och resa. Jag lämnar de vadande gossarna till sitt och öringarnas öde. 

Tillbaka hemma smiter jag ut igen. Den här gången har vi bytt morgon mot kväll och det är i en svagt rodnande afton Kennys spö böjs. Stadiga vågor gör sitt bästa för att knuffa oss ur balans. Utom kastavstånd - här hjälper inte ens den mest fulladdade tiofotare – verkar det vara kalas. Tärnor och trutar jagar antingen fisk eller varandra. Vi anara att det är där ute de riktiga silverpaketen väntar.

Efter Kennys fisk tappar jag en liten filur och landar en annan. Vinden tilltar. Det är en kylig avslutning då vi släntrar oss hemåt. Det går ju fler tåg. Jag skulle föredra ett expresståg till de feta öringarnas huggsexa. 

Ja ... det där reportaget då? Ja, det blev nog lyckat kan jag konstatera. Det kretsar kring en skicklig guide, två profiler som inte alls är kända som storfiskare och den här fisken nedan. Plus en hund, en makalös räddning på mållinjen och lite annat. To be continued.