Ett väder att vistas i

Det viner från linan när jag för mitt spö genom kulingbyarna. Strandstenarna klapprar lågmält under skosulorna och mössan vill nästan lyfta från kalotten. Mellan kritvita molntussar är det en himmel så blå att den nästan bländar. Våren är här. Några tranor betar på ett fält och en vinglig tofsvipa parerar kastvindarna, eller så visar den bara prov på sitt sedvanliga flyktmanér.

Innan nästa jobb tar vid har jag möjlighet att släcka en svår fisketörst. Tyvärr knatar några herrar med storhåvar på ryggen och nyinköpta vadarjackor, omkring i vattnet där jag tänkt svänga ner. Jag åker vidare. Nästa sträcka är folktom. Underbart. 

Vädret är sådant att det från köksfönstret ser riktigt behagligt ut, medan verkligheten avslöjar ett hårt och knepigt vindläge. Sydliga vindar på uppemot 13-14 m/s. Många ställen är i stort sett helt ofiskbara. Jag letar mig fram där jag tror att det ska fungera.

Innanför de värsta vågorna rullar vattnet med tung kraft in över strandbrynet. Det är lågt vattenstånd i havet, men med blåstens hjälp kastas Östersjövattnet upp på det torra.

Ingenting först. Men jag låter min lilla Ambassadeur jobba vidare i motvinden. Och plötsligt stöter det till. En gång, två gånger. Vevstopp och fast fisk. Ingen bjässe, men ändå en silvrig filur som visar att de finns här. Jag tror jag är något på spåret, men har bara en liten puff till på sträckan. 

Jag hinner ett ställe till. Vattnet börjar bli riktigt grumligt. Snart lär det vara kört att fiska här, men jag tar chansen att det inte är för sent. Det är det inte. Det tar mig sisådär fem kast innan hugget faller. Hårt och bestämt. fisken är dock en utlekt fisk, numer ganska ljus. Dock mager och över 60 centimeter lång. Stark är den i alla fall. Jag släpper den givetvis åter. 

"En liten produktiv yta med en stor grupp av jaktmaskiner." Så ser drömmen ut. Men idag hittar jag inte den. Det är enstaka kontakter. Och snart är det dags att sluta. På väg tillbaka mot startpunkten nyper en fin och blank öring mitt bete. Eftersom jag inte är särskilt hungrig och har andra middagsplaner än just Östersjööring, så jag låter även den här simma vidare. Vinden och den ännu svala solen lyckas torka mina vadare på väg till bilen. Inte illa. Och ännu är det bara början av våren - inte sant?