Felval med god smak

Vissa dagar väljer man fel. Ja, en fiskedag är väl egentligen aldrig ett felaktigt beslut. Men, under en klarblå, soldrypande himmel, i relativt ljumma, men tyvärr ytterst svaga, vindar - borde jag kanske ha gjort något annat. Det finns att göra, i hemmet, på jobbet, med tusen grejor. Fast, mysvädret lockar ju. Så är det bara.

Kanske valde jag fel ställen att utöva spönötande på. Fast, framgång och resultat är inte allt. Inte för mig. Inte nu längre. Visst drömmer jag om att pricka rätt, men jag vet också att det handlar om tillfälligheter i många fall. Och det finns dagar då jag blir sittande med fiskegrejorna i handen och tvekar om jag verkligen vill använda dem. Tro't om du vill.

Det går hur som helst ingen nöd på mig. Blåsippor som strävar mot ljuset från steniga stränder. Sköna vindpustar från en Östersjö som glittrar mot mig. Några timmar i ensam tystnad på kusten. Här fylls energin på, med råge. 

Jag ser två fiskare i fjärran. De är säkert en kilometer bort. De kammar nog lika noll som jag gör, tänker jag. Eller så är det därborta det samlats ätmaskiner i folieskrud? Jag får aldrig veta. Istället åker jag vidare. Jag ser bilar med flugspön i magnethållare, äldre herrar som ror ut nät och flanörer med eller utan hund. Jag sker mig undan från allt. Till ett oprövat kort, men där jag får vara ensam. 

Och här hittar jag ett par fiskar. Inga bjässar, men blanka och hungriga. Hade jag haft förväntningarna ännu lägre ställda hade jag kanske varit nöjd med resultatet. Det är kanske så jag ska se det. En följande öring av rätt stadigt format vägrar hugga och vinden mojnar än mer. Det avgör saken. Jag använder resterande två timmar till att knata runt med kameran – och till en nog så viktig syssla: fika i vårens efterlängtade sol.

Lutad mot ett träd avslutar jag fisketuren som snarast blev en stunds avslappnad utomhusvila. Det smakar gott. Tro inget annat.