2006-09-03

Sommarsilver existerar

[Du vet väl att du kan klicka på bilderna för att se dem i lite vettigare storlek?]
En het dag följdes av en afton, mild som vanilj och len som silke. Det sista fiske man egentligen borde ha tänkt på var väl havsöringsfiske. Men rapporterna hade talat om kontakter med starka fiskar i solnedgången. Micke och jag tvekade. Öring ska man fiska i busväder. Det ska baske mig bralla på vind och bita i kinderna. Händerna ska domna och vadarskosnörena stelna. Tufft och smärtsamt. Annars är det faktiskt inget öringläge. Sådetså.

Men å andra sidan: Lyckosamt fiske bygger ofta på att våga testa nya teorier. Våga göra tvärtemot. Och dessutom är fiske roligt om det är lite överraskande. Vi övervann rädslan. Vi vågade och stod plötsligt under klintkusternas kalkgråa skuggor och svingade mot horisonten, där solen hovrade i molnen. Med t-shirt och alldeles för varma ben i vadarbrallornas tillslutna värld vandrade vi med stora fånleenden mot skymningen. När den avgående Gotlandsfärjans svallvågor spolat bort värmen från min kropp begav jag mig mot land för att låta kameran fånga det mina ögon registrerade. Världen var extra vacker. Det är i denna stund Micke plötsligt ropar till. Ett svagt rop, men ett rejält böjt spö. Minsann!
Visst finns öringen där. I solnedgångens svaga jaktljus söker den sig till grundvattnet för att jaga, äta, växa. Det är förstås helt logiskt. De flesta havsöringar patrullerar säkert en bit ut under stekande badväder. Men de flyr nog sällan längre än maten. I blåstångens skogar är det tjockt av tångräkor och märlor. Dagtid kan man smälta käket och jaga strömming eller tånglake några hundra meter ut. Piece of cake, för en vältrimmad havsöring. Jag är övertygad om att det mesta som gäller somrigt öringsfiske är förbisett. Vi har bara skrapat på ytan. Duktiga danskar var till exempel lyckosamma silverjägare medan vi tröga svenskar fortfarande stod och dängde med alldeles för tunga plåtdrag och drillade sjögräs. Samma danskar var åratal före oss med nattligt sommarfiske efter den här typsika kallvattensarten - havsöringen. Det finns versioner och varianter av allt. Våga testa, våga misslyckas. Vinn allt!

I mörkret, så mörkt det nu blir i sommartid, vandrar vi åter mot bilen. Taktiken, som var en icke-taktik, var helrätt. Dum, men alldeles fantastiskt härlig. T-shirtsöring i badvatten. Fiske är inte klokt. Det är inte klokt så kul det är.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Kul o se att du är på banan igen med dina kåserier! Trevligt!!

Nicka - fiskebloggaren sa...

Tackar. Det värmer att någon gläds av några ord i etern. :)

.las sa...

Jag vill åsså feska. Inte bara cyberfiska på betessidor... Buhu... När släpper värsta spädbarnstiden?.. Puss i pannan!

Nicka - fiskebloggaren sa...

.las> Hav förtröstan. Snart är han åtta-tio år och då börjar det lätta en aning. ;)

Anonym sa...

Klart silverspökena måste ju äta på sommaren, problemet är väl snarare algblommning och skräp på linan?
MVH
Alexander Eldh

Nicka - fiskebloggaren sa...

Klart de äter. Det ifrågasätter jag givetvis inte. De äter förmodligen mer på sommaren. Det handlar om vilken sorts byten de jagar - och därmed var de silvriga befinner sig i den jakten. Men min teori är att det varma vattnet inte påverkar vissa öringars jakt så nämnvärt. De har bytesdjur hyfsat strandnära. Men riktigt grunt är de antagligen bara under den mörkare delen av dygnet. Och då brukar åtminstone jag vara sysselsatt med annat. Till exempel mete efter vissa spännande arter. :)

Skräp på linan är nog betydligt värre på tidig höst då ålgräs och annat rivs loss och flyter mot land, eller efter rejäla höststormar förstås. Ut och svinga nu, Alex. :)