2006-10-16

Våra tilltufsade vatten

[Ett litet inlägg i en ständigt pågående debatt om hushållning av resurser och framtidstänkande]

Fiskeriverket skickade just ut en liten rapport om att "Havsforskare ser positiva tecken för vissa fiskbestånd". I rapporten berättar man, utifrån ICES:s (internationella havsforskningsrådet) analyser att fler fiskarter har fått en bättre beståndssituation. Därför vågar Fiskeriverket också rekommendera lite hårdare uttag av kolja och sej. Men sen kommer grumset i bägaren. Det där som man inte vill tänka på, eller känna lukten av. Återigen flaggar man för att torskens situationen är "fortsatt allvarlig". Torskens bestånd ligger under kritiska nivåer, hävdar man och ger rådet (för sjunde året i rad!) att torsken inte ska fiskas överhuvudtaget.

Vem tror på ett totalt fiskestopp? Hand upp! Jaså, ingen? Nä, man är ju lite luttrad.

Utanför Gotlandskusten simmar givetvis ingen kolja eller sej. Det vore i så fall ett exotiskt inslag. Det vore i och för sig nästan lika exotiskt om torsken åter fanns i samma mängd som under exempelvis det ljuva 80-talet. Här på ön gick man ur huse för att, i små Askeladdenbåtar, kajka ut på böljan och pilka torsk, beväpnade med torskvindor, 0,80-millimeterslina och pirkar på något hekto. De skäggiga var så många att "båten full" var ett begrepp som hördes lika ofta som Depeche Mode hördes på radion. Det vill säga lite för ofta!

Jag minns hur flytvästen skavde mot armhålorna när det var dags för att hissa upp ännu en fin matfisk ur djupet i sommarkvällen. Den grova nylonlinan skar djupa skåror i ekans relingslist och händerna luktade sälta och fisk. Och matfisk och matfisk, förresten. Det fanns så mycket torsk att den serverades som illa tillagad skolmat och billig föda åt katten. På Fårö tävlades det i Torskfestivalen, dagarna två. Kassvis med fin torsk vräktes upp ur djupet och förpassades till en minkfarm som föda åt de små pälsbärarna.

När en torsk högg under gäddfisket, eller havsöringsfisket, så blev man så mäkta besviken att man i det närmaste skakade det luktande eländet av kroken. I dag tåras ögonen av glädje när en liten gadus morhua uppenbarar sig mellan varven. Det är med viss ångest man betraktar sina gamla värderingar och det beteende som var praxis.

Gäddfisket är en annan tragisk historia som jag skulle kunna tycka och bråka om i timmar. De en gång så gäddrika vikarna och grynnorna runt Gotland har gapat tomma rätt länge nu. Liksom i Kalmarsund verkar ynglens överlevnad hos såväl gädda som abborre vara kraftigt störd. Matbrist, som i sin tur beror på att torsken inte kan knapra i sig tillräckliga mängder djurplanktonknaprare som skarpsill, är antagligen en av de viktigaste orsakerna. Det finns givetvis fler parametrar att räkna in när ett ekologiskt system halkat snett. Att orsakerna till allt är många vet vi i dag.

Jag åt en god lunch på stan häromdagen och råkade höra en berättelse från en bordsgranne. Han berättade stolt om hur några spöfiskare hade fått så mycket gädda att han "fick en hel plastsäck av dem". Oavsett var den händelsen utspelade sig någonstans så är det tragiskt. Sådana uttalanden gör mig alltid lika nedstämd. Har folk inget som helst vett? Vad tjänar det till att slå ihjäl så många fiskar? Till vilken nytta? Det är nog snarare okunskap, än hunger i alla fall. Fast jag drar mig inte från att kalla det inskränkt dumhet. Ingen behöver en säck med gädda. Ingen!

Att utöva ett hårt fisketryck på ett rejält ansatt fiskbestånd är hur som helst inget annat än idioti. Sen må det vara synd om enstaka fiskare som plöjt ner miljoner i utrustning som de inte kan använda. Men i ett större perspektiv vore det väl själva fan om den enkla ekvationen inte gick in hos alla och envar; om man fortsätter fiska ner ett bestånd som är nära kollaps, så blir det ... Ja, just det. En kollaps! Den uträkningen gäller både gädda och torsk, givetvis.

Samma otäcka insikt får man när skrävlande "husbehovsfiskare" - vad nu det egentligen är för begrepp i ett modernt samhälle - drar sina historier om "20-30 laxar [alltså: "havsöringar"] i nätet, flera nätter i rad". Oavsett fångstmetod (vissa är starkt selektiva och mindre effektiva än andra ...) krävs det ingen matematikexamen för att räkna ut vad en sådan höstfångst i anslutning till en av de små gotländska åarna kan betyda för havsöringbeståndet. Egoism och oförmåga att se ett annat perspektiv än sitt eget må vara mänskligt, men lik förbaskat vansinnigt farligt.

Det vi sportfiskare kan göra är att fortsätta att berätta, prata och upplysa folk om att ett långsiktigt, hållbart fiske är något vi alla måste engagera oss i. Sen spelar det mindre roll om fisken heter gädda, torsk, abborre eller öring.

Fotnot:
Rapporten från Fiskeriverket hittar du här



1 kommentar:

Anonym sa...

Det vet du väl, fisk är mat och man skall inte leka med maten...
MVH
A