2007-06-10

Sommarfiskare och sommarfiskar

En efterlängtad värmeperiod drar in över nejden. Vissa fisken ska bedrivas i lugnt och skönt väder, med lätta krusningar på ytan. Micke firar födelsedag och triumfer med flugspöt när solen gassar alldeles lagom. jagande abborrar med sina storsegel hissade och alerta smågäddor underhåller till kaffet.

I sommarvärmen vaknar många halvt bortglömda känslostämningar till liv. Dofterna. Ljuset. Fågelsången som aldrig tystnar. Det är något väldigt speciellt att ta de första stegen in i sommarvärmen.

Jodå. Jag kan förstå
varför så många svenska semesterfirare får för sig att lyfta ut ett spö, en rulle med söndertorkad nylonlina och en ask rostiga drag ur förrådet. Trots omedgörliga odds mot sig försöker de lura en fisk eller två. Några lyckas. De flesta misslyckas. Grovt, dessutom. Men lik förbaskat är de där och försöker vid nästa semester, mellan verandagroggen, grillningen och smultronplockningen någonstans. Likt malen som flyger mot ljuset, gång efter gång.
Men jag förstår det ändå. Det är ju oemotståndligt kul och det hör säkert sommaren till. Precis som myggbett, bilköer och söndergrillad mat.



Men det jag för mitt liv inte kan begripa är hur så många som kallar sig sportfiskare lägger spöt på hyllan för att värmen kommer. Visst, lite lättja och en välbehövlig paus från arter som blir svåra att komma åt kan ju vara på sin plats. Men för tusan; ska vi som kallar oss sportfiskare låta semestrtrasslarna få ta över våra vatten? Ska bullflötena ostört få dominera böljan? Ja, det kanske är en human tanke i och för sig. Vi har ju resten av året på oss att härja och härska. Men det vetetusan om det går att kalla sig sportfiskare till kropp och själ om man tillbringar halva året till att drömma om den motsatta halvan.

Eller också är det jag som är galen - och i pinsam minoritet. Men här är jag bland vänner. Här vågar jag bekänna hur jag nattsmyger efter sarvar, skymningsjagar abborrar eller inväntar gryningens ankomst för att få slagläge på den där rudan. Under tiden som nytvagade och väldoftande vänner går på krogen, med en parasolldrink innanför västen, sitter jag iförd flytväst och skrapar bort sutarslem från ögonbrynet (hur tusan det nu hamnade där) och försöker få det att missa min nionde kopp termoskaffe.

Ja, du ser. Det här dumma fånleendet åt en nylandad och snart tillbakasläppt sutare säger allt. Jag är fast, förlorad och fullkomligt fiskeskadad. Och jag är stolt över det! Skön sommar - du som fiskar och förstår.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Tja, en del sportfiskedårar flyr till havs, +17C redan ute på landsort, undrar hur varmt det blir
under sensommaren?
MVH
Alexmcfire

anna sa...

Skönt att höra att man inte är ensam "fiskeskadad". Upplevelserna i Valdemarsvik har satt djupa spår, och det är svårt att till 100% ägna sig åt jobb, familj, hus o hem. Tankarna går hela tiden till en stilla vik, vinande linor med tunga flugor. Gökens hoande, sprakandet från elden, en kåsa kaffe från följebåten...härliga minnen. Det enda man kan tänka på är hur man ska lyckas skaka fram tid till mer fiske. En inte alltid så enkel ekvation :)

Jag gör mitt bästa för att klämma in trevliga fiskestunder med nya o gamla vänner. Och inte sjutton lägger vi väl ner bara för att det är sommar...? :)

Nicka - fiskebloggaren sa...

Jag gläds åt att jag inte är ensam om att erkänna mina fiskesynder. Varför nu något förbaskat kul och underhållande, lärorikt och utvecklande skulle vara någon form av "synd". Nä, bort med jantelagar och tråk. Anna: låt huset vila ett tag. Ta en tur med spöt och VIPS! så blir man själv och därigenom familjen ännu gladare. :) Må gott.