2008-11-27

En liten vår

Jag smyger i försåt. Bland hal blåstång och vågor, som antagligen lierat sig med öringarna för att få mig ur balans, vandrar jag utåt. Efter hand tornar skumklädda vattenspel sig allt högre. Det friskar i ordentligt. Jag är medveten om att jag inte bara inkräktar på öringarnas födoplatser, jag befinner mig bokstavligen mitt på deras middagsbord. Inte undra på om de skulle samarbeta med vågor, vind och kyla för att få bort mig - eller åtminstone ge mig lite jäkelskap på vägen. Civil olydnad från de koloniserade. Men, för tusan. Jag är ingen kolonialmakt. Jag är en smått vilsen, sökande jägare på någon annans territorium. Havsöringarnas.

När solen kikar fram vandrar jag vidare i en känsla av vår. Alla tecken tyder förstås på senhöst. Den låga solen, vattnet, den karga kalheten och almanackan. Men efter ett par bistra och stenhårda vinterdagar känns det plötsligt som vår. En liten vår.

Mothugget sitter där. Rappa knyckar i spöt, en vind som drar åt ett håll och blytunga vågor som drar benen åt ett annat när jag tar mig mot land för att inkassera segern. Nästa öring hugger synligt och utan rädsla framför mina fötter. Den tappar jag förstås. Men det gör mig ingenting. Jag avnjuter kaffet i motvinden och leker vår för ett ögonblick.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Cool bild på cool firre. Avundsjuk.

/ Henrik

Nicka - fiskebloggaren sa...

Åh, man bugar. Men var inte avundsjuk. Ge igen bara. :)

Herr D sa...

Där brände det till i hjärtat....bannelse va gött ;-)

Henrik sa...

Ge igen? Nä´ fan heller... Int´ ja heller...

Anonym sa...

Är inte avis på att du har det fint på kusten. Unnas! Däremot skulle jag själv ge vad som helst för din språkliga förmåga att beskriva.
/Mats

Nicka - fiskebloggaren sa...

Tack, Mats. Sådana där varma kommentarer gör ju att man skriver några trassliga skrönor ytterligare. :)