2013-05-09

Allt för en liten revansch

Egentligen är det inte alls öringsväder. Inte för mig. Den här hettan och den kvalmiga känslan har inte med vadarbyxor och havsöringar att göra. Det är långt från hard core, långt från det gråkalla som jag så gärna förknippar med min kamp med den silvriga motståndaren. Men det finns förmildrande omständigheter som får mig att hoppa i vadarbyxorna en timme.

Under gårdagens fiske i kyligare väderlek tappade jag en öring som kunde blivits årets fisk. Vi lämnar detaljerna därhän, så det inte blir löjligt. Men helt kort: mitt fiskesällskap uppskattade den gnistrande blanka och feta hopparen till sisådär 85 centimeter. Kanske mer, kanske inte. Men stark var den och hoppa kunde den − så att betet flög ut som en upphostad nöt. Klart det smärtar. Och när det trots allt är smällfullt av öring längs tobis- och strömmingsstimmen vill jag göra ett försök att skingra tankarna.




Kvällen är uppbokad, så det får bli ett snabbt pass i solljus och dagsvärme. På stranden längre bort sitter folk som överväger att bada. Kortbrallor, fikatermos och kulörta filtar. De undrar säkert om jag blivit galen. Jag också. Men ute på undervattenshällarna är det svalare. Vinden fläktar snett mot mig och havet är trots allt inte ens tio grader varmt. Öringen borde vara här utanför. 

Jag sveper långa kast ut mot djupet, för det är där som det finns rätt platser en dag som den här. Tak över huvudet, lite mörkare och − förmodligen − mat. Snart hittar jag dem. De första är tveksamma, följer, puffar, vänder. Jag tramsar inte med att byta drag eller färger. Nöter på, fiskar snabbare, långsammare, varierar. När min lilla Revo sveper ut dragen allt längre hugger de. Nyckeln är att få dem att bita över djupet, annars är de bara nyfikna och osäkra. Där ute tar de benhårt. Ett par tappar jag men fem-sex fina, blanka och vackra öringar sitter på ända in. Det får bli halvtaskiga mobilbilder bara. Förlåt för det. 


Tiden rinner och svettpärlorna gör detsamma när jag rappar på för att hinna hem. Men tanken på den där onämnbara giganten rinner dessvärre inte samma väg.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Ædel beslutning at lave long distance release på grisen, selv om jeg fornemmer du gerne ville have haft et billede... ;-)
/Jacob

Herr D sa...

Det blev en lite knepig Öringvår, kallt som skrot länge, sedan kom sommaren som på posten, dock så kan väl kylan i vattnet ge ett o annat hoppfullt spöböj till innan det är dags för annat finlir.

Mycket trevliga bilder o rapporter den senaste tiden Nicka, man kan bara småmysa när man läser och sukta lite extra över Öringarna ni lurar längs kusten.
Ha det gött :-)

Nicka - fiskebloggaren sa...

Jacob - hehehe :) jo, jag försöker lämna så få avtryck som möjligt där ute.

Herr D - tackar så mycket. Och visst blev det en konstig vår. I bästa fall fick naturen en välbehövlig vila innan explosionen.

Anonym sa...

Det är tydligen två killar som tävlar i antal öringar de fångar på gotland. Dem vågar väl inte ha med dig och kenny i tävlingen och få stryk???

Nicka - fiskebloggaren sa...

Jag räknar inte så noggrant (även om jag för bok över fisketurer, fångster etc) och har ingen som helst ambition att vara med i någon tävling. Skulle tippa på att Kenny håller med mig om det. Öringsfisket handlar inte om antal fångade exemplar för mig.

Njut. Må gott. Fiska med huvudet påskruvat. :-)