2014-12-20

En tunn, stark tråd

På en skör tråd hänger 2014 och dallrar. Men det är inte riktigt dags för finalen än. Julbestyren gör att det är svårt att mäkta med både fiske och bloggpyssel. Men nu är också tiden då jag rekapitulerar året. Inte bara fiskemässigt. Jag analyserar och funderar över alla skeenden, hur allt hänger ihop. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag inser det. Fascinationen över den vilda havsöringens livsfaser och anpassning upphör aldrig att göra starkt intryck på mig.


De minimala åarna, ofta förstörda av människans härjningar kan ändå fungera som centrum i våra vackra öringars livscykel. Här föds de, hit återvänder de och börjar om. Om de kan och får. I de delar av vattendragen där utdikningarna hejdats flödar vattnet vackert i slingriga banor. Det här är hem - inte bara åt öringen, utan åt åtskilliga organismer.


Ute i det lättsaltade havet växer den sig stor, stark och silvrig. När gener och livsbetingelser säger att det är dags ändrar den både utseende och beteende för att åter sniffa sig tillbaka till sitt hem. Ett liv i ständig rörelse, i ständig jakt. Äta eller ätas. Föra vidare generna - till varje pris. 


Mycket vet vi om öringens liv, men inte allt. Några små luckor fyller vi tillsammans genom att samarbeta och bygga en levande databas, med allt vi iakttar och lär oss. Fällan i den lilla ån, där hundratals, ja något tusental, havsöringar genom åren stoppats upp i sin vandring för att mätas, vägas och bokföras är en av de små strömmarna av information som tillsammans blir en kunskapsström - stridare och bredare för varje år.


År 2014 blev ett knepigt år för lekmogna, gotländska havsöringar. De vandrar på en tunn, men ändå stark tråd. Uteblivet regn och lågt vatten i havet gjorde att många åar kom igång extremt sent, men i grevens tid. Det hann åtminstone inte börja bildas is i bäckarna. Fast många är de öringar som till slut tvingades släppa sin rom utanför åmynningarna, istället för uppe på de syresatta, skyddade grusbäddarna. Det är ett hårt liv att vara öring. Men oförtrutet och - trots de vedermödor de utsätts för - kämpar de målmedvetet vidare. Upp i ån. Hem igen.

Bara det är värt en extra fundering hos den som ens tänker tanken att ha ihjäl en av våra vilda öringar i lekdräkt. Själv har jag just slängt in ett par rejäla filéer i röken. De kom från en blank, fin fisk som för övrigt härstammade från en utsättning någonstans i Östersjöområdet. Vi hörs nog igen, så jag avvaktar med de där julhälsningarna. 

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Nicka!
I mitt tycke ett mycket bra perspektivbildande inlägg, som ger en bild av att fiske kan vara en helhetssyn med respekt i främsta ledet för öringen. Förundras nästan dagligen över hur det kan fungera med den lilla vattenmängd som råder, torkan under sommaren, hoten som människan står för osv
Som ex är ju leken väldigt sen i år, vilket får mig att tänka att förbudstiden kanske borde vara flexibel utifrån vad som kan antas vara ett förändrat klimat framöver. Som det är i år med så sen lek finns ju stor risk att många sena lekfiskar kommer att fastna i nät som läggs ut 1/1-15 när förbudet upphör..
God jul gott Nytt!
Tomi

Nicka - fiskebloggaren sa...

Tack för både kloka och vänliga ord, Tomi!
Håller med dig om förbudstiden. Det är ju inte första eller sista gången som leken kommer igång väldigt sent.

Ett alternativ som redan varit på tapeten är faktiskt att generellt förlänga förbudstiden i båda ändarna. För tyvärr verkar några individer vare sig begripa eller bry sig om att det mest är lekfisk som kommer gå åt om fisket sker i anslutning till åarna i den här perioden.

Nicka - fiskebloggaren sa...

Och God jul tillbaka! :)

Lasse sa...

Härligt inlägg Nicka, ger hopp inför framtiden.

Ha en god jul så kanske vi ses i vår.

Med vänlig hälsning,
Lasse

Herr D sa...

God Jul o Gött Nytt skitfiske år på dig och de dina Nicka.
Ser fram emot en kopp Kaffe framöver ;-)
// Danne

Nicka - fiskebloggaren sa...

God jul och hop om kaffe. Må fint! :)