2017-01-16

Med dubbla raggsockor i det stora blå

Det är små, små antydningar till solsken mellan molnens framfart. Vinden är bitsk från norr och havet på många platser omöjligt att fiska i. Men, varken fiskebroder Kenny eller jag har planer på att vika ner oss så lätt. En sömndrucken frukost och en extra balja kaffe senare sitter jag i bilen på väg ut och aktar mig för att trycka för hårt på gasen i det såphala väglaget. Vi har en plan. Vi vet varthän vi ska.

–  Det ser fint ut. Riktigt fint
, proklamerar Kenny som smitit fram till skogsbrynets kant för att syna böljan.
Jag kämpar på mig dubbla raggsockor och knäpper jackan. Vi vet båda två att det ofta ser perfekt ut, utan att det för den skull ger annat än förhoppningar. Fast så länge hoppet lever är vi sportfiskare enträgna. 




Ut till själva vågskummet kan vi inte vada. Vi fiskar innanför och mot detsamma. Jag har inte gjort många kast då en silverraket av ganska modest storlek biter sig fast och tumlar runt tills den skakar loss sig själv intill mina ben.

Kenny klämmer på något rödsvart bete och sveper ut. Snart drar det på en liten havsöring som uppenbarligen inte tyckte att det var någon match att övermanna  ett byte i den storleken.


Någon följare senare och någon tappad   fisk åker vi vidare. Det visar sig vara knepigt att hitta vatten som inte är färgat av allt för mycket grummel och växtdelar som flyter runt i den upprörda Östersjön. När det ser ut som en blaskig minestronesoppa i havet är inte öringen där, eller åtminstone inte särskilt sugen på att jaga ikapp ett bete. 

Solen är inte varm. Den är mer som ett löfte om att det någon gång blir ljust och milt igen, inga löften om när. Vi känner hur kylan kryper innanför jackärmar, in under fotsulorna och ner under buffar och halsdukar. Det är kort om tid innan det är mörkt och minusgrader igen.
Jag nöter på längs en fin sträcka och blir belönad med en liten silverplakett. Den sista slurken kaffe är knappt ljummen i termosen men hemfärden känns varm och skön för tårna som tröttnat på den envise sportfiskarens envetna vandringar.





10 kommentarer:

Nicke sa...

Heja Heja!

Anonym sa...

Hej
Vart letar man efter öringen nu när de är kallt i vattnet?
Sen funderar ja på vart öringen tar vägen precis efter dom lekt, går dom ut till havs o äter upp sig eller håller dom sig runt kusten?
/jonas

Nicka - fiskebloggaren sa...

hej Jonas.

Det här är inte lätt att svar på helt kort. Men om jag försöker förenkla det lite.

1. I kallt vatten kan det vara svårt att hitta öringen. Man får leta. Vissa dagar finns det aktiv fisk på grunt vatten, andra dager får man hitta områden med djupt vatten eller närhet till djupare. Generellt är de ju inte så oerhört rörliga, utan man får gneta och leta ...

2. Efter leken behöver ju fisken äta upp sig. Samtidigt är många öringar försvagade och kan därmed inte lika enkelt ge sig ut i fiskstimmen och jaga. Det är nog väldigt olika, men det är ju inte helt ovanligt att utlekta fiskar stryker omkring på områden där de åtminstone kan äta märlor, spigg och andra lättfångade byten. Samtidigt verkar det som om ganska många faktiskt drar ut på djupare vatten (där det kanske är lite varmare och lite mindre påfrestande att befinna sig). Där kan de överraska en och anan munsbit tills de återfått kraften för att jaga mer aktivt.

Ste Ard sa...

Som alltid fantastisk läsning som får en att längta till stugöppning igen. I slutet av mars bär det av ner igen. Kan man snabba på tiden tillfälligt?

Ser att ni kör ganska olika färger på betena, om än färgglada. Hur mycket spelar det roll i förhållanden som dessa när det är kallt, grått och blåsigt?

En annan fråga när det är mycket grönsaker i vattnet; Blir det till att rensa lina och bete efter varje kast eller spelar någon liten grönsak på linan mindre roll, in real life?

Skitfiske!!!

Nicka - fiskebloggaren sa...

Stort tack @Ste Ard - de är mycket trevligt att höra.

Jag tycker personligen att betesfärgen spelar väldigt liten roll. Speciellt det där med att visa årstider skulle krävs vissa beten, som många hävdar. Som om öringen visste vilken månad det var och därför äter andra saker - framför allt andra saker i speciella färger ... ;)

Men om vattnet är lite mörkare/grumligare och sikten dålig inbillar jag mig att ett kontrastrikt bete möjligen kan synas lite bättre. För egen del använder jag ibland skarpare färger för att jag själv ska se det, så att jag lättare kan upptäcka följande fiskar och vad som händer i vattnet. Min utgångspunkt är at använda något som påminner om en fisk, men som gärna fr skilja sig lite från verkligheten för att lättare upptäckas - och så att jag ser det. Ibland kastar jag på något roligt och fantasirikt för at det är skoj. :) Presentationen är alltid viktigare än färgen.

Är det för mycket grönsaker i vattnet brukar jag byta ställe. Det blir tradigt och ineffektivt när det fastnar saker på linan och draget hela tiden. Och är det för tätt mellan partiklarna tror jag inte heller att fiskarna trivs där.

Skitfiske tillbaka!


Anonym sa...

Hej Nicka! Tack för trevlig läsning. Undrar vad det gula draget heter:)? Mvh Erik

Nicka - fiskebloggaren sa...

Hej Erik. Tackar.
Det är ett handtillverkat drag som heter Pelagus. Jag vet inte om den här stora storleken och färgen finns i butik.

Anonym sa...

Aha,tyckte det såg läckert ut men väldigt långt och brett. Får kanske tillverka något själv då....Tack/Erik

Daniel Rinblad sa...

När man är hemma och vabbar liten snorig pojke får man hålla sig tillgodo med att läsa om fiske. 😊
Ett tips för att vid moderat minestrone-aktigt vatten slippa tömma draget på skräp efter varje kast är att köra med enkelkrok. Fastnar betydligt mindre grönt på dem, och jag vill inbilla mig att det underlättar c&r. Kan vara lite knepigare att kroka, men å andra sidan upplever jag att fisk som väl krokats väldigt sällan släpper! 😊

Nicka - fiskebloggaren sa...

Oj. Blev ett sent svar. ;)
Ja, visst är det så. Men är det väldigt mycket växter hjälper inte det heller :)