2017-02-28

Ett hoppfullt vågspel

Utanför fönstret vittnar svartmesarnas och talgoxarnas kvitter om att en ny tid smyger på oss. Våren. Vågar man säga det? vilken dag som helst vaknar man åter till snöyra och rimfrost. 

Men jag tar chansen. Jag tar även chansen till ett litet möte med min älskade kust. Under ett fuktmättat lock av moln och mildluft drar vindarna in längs de snöfria strandremsorna. Det är läge, helt enkelt. Och innan jag lämnar ön för ett par bravader vill jag gärna se om silverkompisarna är hemma. 




Det är de. Hemma alltså. Om det är den mäktiga synen av en ovanligt närgången, patrullerande havsörn som får mig både lugn och uppspelt, vet jag inte. Men så är känslan när jag kliver ner i den iskalla Östersjön. Jag kastar i olika riktningar, djupt koncentrerad. 

Snart känner jag den omisskännliga darrningen i grafitklingan. En havsöring är och petar på draget. vevstoppet och den efterföljande tempoökningen ger resultat.  En mycket vacker och vitsilvrig öring på dryga 60 centimeter lever an i det grågröna vattnet. Jag lyckas filma och ta några snabba foton med minikameran. 



I samma område missar en annan fisk mitt bete och kommer farande över ytan strax framför mig. Jag står kvar. Vill inte vada framåt och skrämma det som verkar vara en grupp jagande öringar. Snart sitter ännu en sprallig och härlig motståndare av släktet Salmo



Något mindre. Men oantastligt blank. Så är även nästa, som släpper. Men revanschen – om den behövs en sådan här dag – kommer direkt. Jag sveper ut mitt drag mot baksidan av de tinga vågorna som rullar in över ett grundare parti. Återigen får jag äran att drilla och stifta bekantskap med en av havets vackra öringar. 

Och tiden flyr. Av havsörnen syns ingenting. Öde ligger stranden. Tysta ligger de stora stenarna och avlägset hör jag bruset av vinden, när jag byter om för att ta mig hemåt. En kort dag, men ack så innehållsrik. 

Jag hann till och med att filma lite halvhjärtat medan jag halkade runt i vågornas rike. Någon superproduktion är det inte. Varning för svajig och klumpig filmning. Men tre olika fiskar syns åtminstone. 




Musik: JONO - "Opus"

JONO på Spotify


7 kommentarer:

Patrik Viberg sa...

Tjena Nicka, skoj med video ���� var det "spratt" du använde ?

Nicka - fiskebloggaren sa...

:)
Jo, Spratt. Utanför bild också MO-draget.

Anonym sa...

Trevlig läsning som vanligt. Men har en fråga, vad för lindiameter kör du? Har inte hittat nåt som känns riktigt bra för mig på multi

Nicka - fiskebloggaren sa...

Stort tack!

Det är lite olika beroende på rulle. Men på den här Revon kör jag 0,19. Jag tycker inte det finns någon anledning att köra supertunna grejor. På multi under öringsfiske går jag nog aldrig under 0,17 mm. Oftast 0,19-0,21.
Men jag har även fiskat med både 0,15 och 0,23 - utan att det stört mig nämnvärt.

Lasse B sa...

Trevligt, trevligt....

Anonym sa...

Tack för trevlig läsning som alltid!
Får man fråga vad du har på dej när du är ute vid kusten så här års för att stå emot kyla och vind på bästa sätt men ändå känna sig smidig? Själv tycker jag att alla lager med kläder gör att man känner sig klumpig och kall när man står i vattnet och varm så fort man rör sig. Använder du flytväst?
//Em

Nicka - fiskebloggaren sa...

Tack så mycket, Em.

Ja, kylan är svår. Man får helt enkelt leva med att vara lite klumpig. Jag väljer dock andasvadare även om neopren är varmare – just för att slippa bli extra klumpig och orörlig.
Lager på lager förstås. Jag har gärna lite för stora vadarkängor med dubbla raggsockor i om det är möjligt. :)

Men ett knep är att klä på sig såpass mycket så man blir varm, men inte svettig under förflyttning. Och så fort det börjar bli kallt i vattnet kan man ta en liten lätt springtur längs stranden. Jag har inte flytväst. I regel vadar jag inte så djupt. Skulle man ramla och slå sig medvetslös eller liknande skulle man i så fall behöva något som lyfte upp huvudet. Det bästa är att ha en kompis med sig förstås. Och att vada med huvudet påskruvat. :)