2017-11-24

Nya grejor ger ny kraft

Vinden viner ordentligt. Det drar så hårt att huvan liksom slår mot kinden. Jag får snöra åt den ordentligt innan jag plaskar ut i grågrönt hav. Jag verkar ha en förmåga att pricka fel just nu. Är det inte oväder så är det något annat lurt, som gör det knepigt, eller i värsta fall tvärdött. Ni vet, sådär som vi inte vill ha det. Idag är det tokgrumligt, eller för hårda vindbyar, eller så är det frånlandsvind med glasklart, utåtströmmande vatten. Och kaffet är beskt. Nåja. 




Jag förflyttar mig och hittar en sträcka med en mer gynnsam vind och en vattenfärg som bådar gott. Redan i tredje kastet vispar en öring till mitt drag ett par gånger. retligt visar den stjärtfenan i ett plask ett par spölängder ut och sänder det lilla betet över ytan. En kvart senare kommer en öring lojt simmande en bit bakom min vassa krok. Ingen ansats till anfall. en annan puffar lite på draget innan den vänder om. 

Jag är lite bekväm ibland. Jag vet det. Jag orkar sällan experimentera särskilt mycket när det gäller kustfisket. I de flesta fall vet ag att det handlar mer om att nöta och hamna rätt än att byta grejor och lägga pannan i djupa veck om beteskulörer och andra petitesser. Men jag är inte heller sämre än att låta min nyfikenhet ta mig till nya domäner mellan varven. 
Efter en fikapaus bestämmer jag mig för att övergå till bombardafiske med en liten tubfluga, modell spigg, eller annan småfisk. 



Kalla det reklam, om du vill, men se det mer som tips och konsumentupplysning. Många gånger har jag blivit besviken på den här sortens tackel. De krånglar, hakar upp sig, är bökiga. Ett drag med krok är så genialt enkelt. Men, efter att ha varit i kontakt med danske sportfiskaren och innovatören Martin Buch ville jag testa hans Inno-dupp, en bombarda som utlovar trasselfria kast och smidig hantering.

Det visade sig att han hade helt rätt. Hans bombardaflöten finns i sjunkande, intermediate/svävande och flytande. Den senare kan man dessutom använda som en indikator, ett slags flöte, medan flu
gan, mikrovobblern, eller vad man nu använder, får guppa runt fritt i vågorna. Jag, som är lite otålig, föredrar dock att mestadels använda den svävande som jag kan veva hem i önskad hastighet. Den håller kvar sig på lämpligt djup och presenterar den lilla godbiten på ett finfint sätt. De är lätta att kasta, finns i olika vikter och finns att köpa på www.bombardashop.com, för den som är intresserad. Nej, jag får inte betalt för att säga det. ;)


Sagt och gjort. Jag sveper en kaffe till och äntrar havet med förnyat självförtroende och ett bombardatackel. 
Det blir givetvis ett något långsammare fiske, men det gör mig inget nu när jag vet att det finns fisk i området. Jag nöter på och spanar på svanarna som äter med sina smäckra halsar djupt ner under ytan. Brackvattnet stänker och jag känner mig levande.

Hugget är inte hårt. Det är det inte ofta med den här sortens tackel. Mjukt och segt, drar en fisk fast och jag höjer spöet. Det är ingen stor öring, men en välkommen sådan. Taktikbytet ger någon form av resultat, vilket känns skönt i kylan. Jag får ingen vettig bild på den lille rackaren innan den simmar åter, men vad gör väl det?
Senhöstens skymningar kommer snabbt. Alltför snabbt. Men det kommer ju fler dagar. 



3 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Nicka!

Härlig rapport från den grå/grön/blåa kusten. Nya metoder-spännande måste testa med tubfluga, önskar att man kunde vada runt på ön och frysa h-n av sig också:)

Mvh Erik

Nicka - fiskebloggaren sa...

Tackar.

Ibland får man testa lite nytt, så man håller sig varm i snålblåsten. :)

Skitfiske.

Fredrik Bergwall sa...

Provade samma taktik på Österlen i våras, funkade förträffligt;))
//Frippe