2018-02-13

Som kvicksilver i solen

Vinter-OS pågår för fullt. Jag slänger gärna ett öga på atleternas framfart i pister, i skidspår och på isar. Men ännu hellre kastar jag ett drag mot horisonten och låter mig hänföras av havsörnens jakt och de allt mer alerta sjöfåglarnas rörelser.
Under en period har jag saknat det verkliga drivet att bli ett med Östersjön. Vinterkylan bidrar förstås. Men också livet i stort. När det pågår för mycket av både roligt, tråkigt och allmänt tidskrävande finner jag ingen anledning att tvinga in ett fiskepass extra. Men, så kommer det dagar då själen tinar upp och lusten väcks till liv. Som kvicksilvret i gamla termometrar kryper det på mig: lusten att jaga silver igen. 




Vågorna i sydvinden är ganska hårda. Jag letar vidare tills jag känner att jag kanske är på rätt ställe. Man vet aldrig, men ibland förnimmer man något som gör att dedikationen ökar.
Något märkligt sker. Jag känner ett par tydliga stötar och håller noga koll på betet när det närmar sig. Ingen fisk syns till, förrän jag kastar på nytt. Då kommer en stadig örings rusande alldeles intill mig, som om den gjort en lov runt mina ben och nu blir livrädd när jag kastar. Härligt. Det finns fisk här.


Innanför det värsta bruset bildas rörigt, turbulent vatten. Kanske är det lite för grunt, men jag har ändå tron på det här fisket. Jag nöter på.
Hugget är hyfsat hårt. En tungt rullande öring, visar sin bredsida. Den är lika ljus och glänsande som tidigare nämnda kvicksilver. Vilken paradfisk. Efter lite stök får jag in den och kan knäppa några snabba bilder, mäta den till 68 centimeter och släppa tillbaka den. En så här vacker fisk har jag inte hjärta eller mage att ta hem. Vild, vita fenor och strömlinjeformad. Den har knappt några prickar. Jag förstår att de mindre pålästa skulle kalla den för lax. Men en havsöring är det. Och en makalöst vacker sådan. 



68 centimeter praktfisk. Smärt och torpedlik, med lakansvita fenor. Underbart. 


Eftersom min korta tid nästan är ute går jag direkt ut på samma ställe och rör mig i riktning mot bilen. Jag hinner bara ett tiotal kast innan det bränner till ordentligt igen. Det här är en ännu piggare fisk. Den gör till och med ett par hopp och visar aggressivitet som om det där omtalade kvicksilvret nått närapå farliga nivåer. Den är större än den första! 70 centimeter lång och bred som en golvtilja. Stjärtspolen är massiv och kampviljan stor. Så småningom glider den upp på några vågöversköljda, rundade stenar. Jag får ett par bilder innan också denna vilda fisk får friheten åter. Jag har inte hjärta nu heller ...



 70 centimeter stålstyrka. Aningen fler prickar än den förra, men ändå ... Vilken blanking!

En missad fisk lite senare, samt någon ytterligare kontakt läggs bara till erfarenhetsbanken. Solen försvinner igen, men ljuset och känslan av silverglänsande tid dröjer sig kvar.


6 kommentarer:

HaLster sa...

Jösses vilka öringar du fångar, hatten av!
(här i Sthlm ligger isen tung ovanför de igelbitna besorna)

Nicka - fiskebloggaren sa...

Tack, HaLster. Bit ihop. Snart är det vår! :)

Tompa sa...

the king is back. Du är grym nicka

Gavin Haglund sa...

Hej! Jag tänkte testa på havsöringsfisket i vår och renar upp utrustning. Vad rekommenderar du spinnspön till multirulle? :)

Nicka - fiskebloggaren sa...

Tack, Tompa. Men du överdriver. :)

Nicka - fiskebloggaren sa...

@Gavin Haglund – Det är naturligtvis alltid en smaksak. Jag föredrar spön runt 10 fot som inte är för toppiga, eller för stumma. Gärna en något snabb, progressiv aktion, klassade upp till cirka 30 gram. Berkley Skeletor och Fenwick Ironfeather har jag använt i åratal och trivs mycket bra med. Reliant Tackles spön (inte minst Searun) är mycket fina spön som också rekommenderas varmt.