Årsbokslut och nya tag

De tuffaste vindbyarna har dragit sig undan tillfälligt för att samla kraft. Men dyningarna som rullar in mot stranden ser intressanta ut. Regnet vräker ner och gråvädret tar udden av de få färger som fortfarande gör motstånd i decembers sista mörkerdagar. Året avslutas bäst medelst några svingande rörelser - och helst ett par schvungande knyck i spöt. Efter en timmes kyligt vadande är det fortfarande inget silvrigt i sikte. En guding i viken naglar fast mig med blicken och ser aningen tveksam ut. Han kanske har rätt. Jag går i land och rättar till utrustning och kläder. Nu är vågorna åter större. Vinden kommer från väst och tilltar tydligt. Jag vädrar nya chanser. Jag ger udden och viken ytterligare ett försök.

Just när jag börjar om så hugger det. De tjuriga skakningarna och simmandet längs med strandlinjen gör mig ganska snabbt övertygad. Det är ingen blänkare. Den är lätt bärnstensfärgad och välproportionerlig, med vackra prickar och en vit buk. Den klarar sig undan med livet i behåll. Just som jag tänker föreviga fisken med kameran dyker en trio fiskare upp. Jag får assistans med plåtningen och tipsar om sträckan norr om det stället jag betat av. Ut igen. Nu är det riktigt tuffa förhållanden. Men de kalla händerna är varma. Benen känns stadigare trots att vattnet slår med kraft mot både höft och bål. Snart hör jag hur junior i sällskapet norr om mig hojtar i högan sky. Minsann. En öring har valt hans bete och snart kan jag se hur håvnätet omsluter en fisk där borta i regnet.

Jag prickkastar mot två storstenar 30 meter bort. Andra försöket ger resultat. Men fisken är för liten. Det är en välnärd krabat, men antagligen bara runt 45 centimeter. Kroken sitter hårt och stumt i käkvinkeln, men efter lite pyssel i svallet kommer den loss. Nu är regnet ett inferno på tvären och den sena lunchen lockar. Det får räcka.Två öringar på årets sista dag känns helt tillräckligt. Nu är timmen slagen att ladda inför 2007.

Jag önskar ett gott nytt år, med hopp om gott fiske och allt annat som gör livet njutbart. Se gärna min speciella jul- och nyårshälsning här.

Jultraditioner

Jag lät fortfarande julskinka och sill smälta när Krille rapporterade in fina blänkare från kusten. Trots ganska stilla och platt vatten hade han haft jagande och attackerande silverpilar både efter och på betet. Ett par landade fiskar som kunde få den mest svårflörtade släktingen på julmiddagen att skina upp fick mig att vibrera i mitt stinna och lätt fryntliga tillstånd. Men räddningen fanns runt hörnet. De obligatoriska juletidsutflykterna var förprickade i kalendern och snart stod jag där igen.

Det första försöket i stentuffa västvindar gav inte utdelning. Jo, två små miniatyröringar - efter en dags nötande i vågor som ömsom slog kaskader över huvan, ömsom lömskt sipprade in under jackans nederdel och så småningom fuktade insidan av vadarbyxorna. Jag tackade mildvädret och förbannade den följare som var av hyfsad kaliber, men som inte ville hugga, trots trugande med kastdobb och fluga när dragen gick bet.

Så gryr en ny dag. En timme blir ledig just när eftermiddagssolen visar sin bleka cirkel. En naken mark brinner av den låga solskivan. Några guppande viggar driver i viken och ett sträck av svanar sveper förbi över min inkapslade kalott. Vinden är betydligt svagare, men tunga vågor av Östersjökraft spolar in över mig där jag försöker nå några stenar med mitt drag. Efter några tiotal kast nyper den på. En stark och ursinnig hoppare. Blänket sticker genom solbrillorna och spöt står i sprättbåge. Jag hinner smyga ut ett "äntligen" mellan ihopknipta läppar innan den gör sig fri i en spektakulär volt. Attans (eller något annat ...). En riktigt fin blänkare. Den hade smakat maffe både i fotoalbumet och på middagsbordet.

Den rumlande och tumlande besan som hugger en kvart senare ger inte samma spänning i maggropen, men det är ändå en vacker fisk som snart får jaga vidare bland vågskummets toppar och dalar. Nu är traditionen upplevd, men önskningarna inte uppfyllda. Snart blir det nya försök efter jägarna i skummet. Hopparna från undervattnet. De kromblänkande havsöringarna.

I en alltför mild tid

På cykel ner mot ett jobbmöte gläds jag motvilligt åt att jag inte fryser om mina bara händer. Lika tvehågset behagligt är det på kusten, där jag någon dag tidigare drillat fisk och vadat omkring utan tillstymmelse till surr i fingertopparna. Skönt för kroppen, fundersamt för knoppen. Några röster i diverse sammanhang menar att det rör sig om en variation som moder natur själv står för orsaken till. Men frånsett möjligt naturliga fluktuationer i klimat och temperatur så är det något lurt att det råkar sammanfalla med alla de uppenbara milöpåverkande faktorer som forskare över hela världen rapporterar om. Min personliga åsikt är att vi människor självklart ruckat på systemet. Hur stor del av de stora systemens förändring som vi åsamkat och hur stor del som ändå skulle ha skett i form av rubbade årstider och nederbördsmängder, torrtider och så vidare är förstås svårt att säga.

Faktum är att jag inte tycker att det spelar så stor roll vad statistiken säger. Det alltför uppenbara är att vi måste börja tänka nu. Vi måste agera nu. För även om jag under små stunder njuter av en rekordvarm december så stockar sig fnisset någonstans mitt emellan förnuftet och en tillfällig lyckokänsla. I vår lilla värld av sportfiske och den lite större världen av fiskar finns några direkta funderingar? Vad händer med öringarnas och laxarnas vandringar när vattnets vägar och strömmar ändras? Ska vi ha vårlekande öringar framöver? Eller kläcks öringarnas yngel mitt i den milda vintern efter onormalt många varma dygnsgrader? Kommer gäddorna att börja leka tidigare eftersom vinterkylan aldrig kommer? Kommer rentav gäddorna och abborrarna att åter kunna inta ta de domäner därifrån de försvunnit eller minskat drastiskt? Kanske innebär högre medeltemperatur att det blir mer smått och gott att äta för deras yngel i vikar och på grundområden. Eller så innebär temperaturhöjningen bara än mer syrebrist och att främmande arter invaderar Östersjökusten och rubbar ett redan omkullvält system? Vad vet jag?

Det jag i alla fall vet är det finns fiskar som befinner sig på - för årstiden - aningen märkliga platser. Det finns också tecken på att exempelvis gäddor dyker upp på ställen där det förut bara handlat om havsöring. Å andra sidan finns det inte tillstymmelse till gäddkäft där det i fornstora dagar var svårt att klara sig utan blodvite till följd av hungriga käftar, om man stoppade ner handen i vattnet. Nåja. Inte riktigt kanske. Men sammantaget vet jag inte om det är ok att glädjas åt varma händer när vantarna som vanligt är på vift.

Sensmoral: vad än resultaten är av en förändring så är den som framtiden oftast är: oviss. Vi kan påverka den ovissheten genom att påverka omgivningen lite mindre. Ekologiska produkter, energisparande och allmän omtanke räcker en bra bit på vägen. Shoot. Nu bestämmer vi oss, eller hur?

Saker som lyser och ger lyster

Då och då frapperas man över hur viktigt det är med utrustning som motsvarar förväntningarna. Inte helt sällan snubblar man å andra sidan över grejor som inte håller måttet. De håller inte ens ihop. Men då får man vara glad om man bara snubblar över dem. Värre är det om man faktiskt försöker använda dem.

Bra prylar är fungerande prylar. Praktiska prylar, men inte nödvändigtvis de dyraste prylarna som går att uppbringa. Våra behov varierar. De beror på våra egna erfarenheter, önskemål, handhavande och situation. Funktionalitet och prestanda blir relativt. Högsta kvalitet behöver inte per automatik betyda bästa attiralj.

Ibland behöver de högt värderade tingen få stå lite i strålkastarskenet. Jag vill gärna påminna mig själv om goda inköp, eller lyckan över hur väl en viss sak fungerar. Den där lystern kan skrämma bort skuggor och surmulna tankar en gråtrist dag. En bra sak förtjänar en stund på en piedestal.

I dag har turen kommit till två väsensskilda ting: det lilla väloljade mästerverket Ambassadeur Revo STX från ABU Garcia och den vattentäta och robusta ryggsäcken Dry Zone från Lowe Pro.

Rullen är min nya favorit för havsöringsfiske. Lågprofilrullar har länge levt ett tillbakadraget liv på den svenska marknaden, men numer finns det några vettiga alternativ. ABUs nya telning är en aluminiumskapelse med magnetbroms, lättsnurrande spole och en mängd tekniska företräden som jag inte går in på här. Den lilla nätta storleken (rullen är nog egentligen främst framtagen för amerikanskt bassfiske) innebär inte alls att den skulle sakna tuffhet och styrka. Tvärtom. Och lågprofilutformningen i kombination med storleken gör den till en oerhört greppvänlig rulle. Det stora drevet är placerat en bit nedanför centrum på rullen. Det gör att det finns kraft, utan att rullen bygger på höjden. Bromsen arbetar smidigt och jämnt. Jag myser. Och kastar hyfsat lätta beten utan större problem.

Vädrets makter går inte att rå på. Jag tycker dessutom om att fajtas lite mot vindar, regn och busväder - mot alla vettiga odds och sunt förnuft antagligen. Men för att kunna uthärda och klara en dag i hällande regn och snålblåst är det inte bara du själv som behöver vara klädd och anpassad. Känslig utrustning behöver skydd. Min kamera är min trogne följeslagare - både i arbete och i nöje. Det vore taskigt och dumdristigt att utsätta känslig elektronik för väta och fukt. Som tur är finns det väskor som Dry Zone från Lowe Pro. Den är hyfsat stöttålig och innehåller fack och utrymmen som räcker och blir över. Men framför allt är den vattentät. Via en fuktstoppande dragkedja kan man försegla hela innerväskan och låta kameran ligga och gosa i väntan på lite uppehåll. Väskan är relativt dyr, men en värdefull försäkring. Den är förstås betydligt billigare än en ny kamerautrustning.

Undrar förresten om det inte är dags att ge sig ut och använda de båda godsakerna.

= = = = = = = = = =

Fotnot: Mer läsning? Rullen finns på www.abu-garcia.se och väskan hos www.lowepro.se

Delad glädje ger ny energi

Ibland kommer det glada rapporter som förtjänar uppmärksamhet. Som den strålande nöjde Niklas som mejlar mig en glädjande berättelse. Hans första blanking från Gotlandskusten är ett faktum. Några enträgna försök, några frågor om hur och varför. Så plötsligt sitter den där. Den känslan går inte att återberätta - det vet jag så väl.

Eller när Patrik, som varit från fisket ett tag, plötsligt påminner om sin existens medelst en reseberättelse från Vätterns såphala klippstränder. Tillsammans med sin far brukar han göra en resa dit i novemberkylan. I år verkar insjölaxarna vara på gång. De tappade visserligen den största, men det hänger man väl inte läpp för när bland annat den här 4,8-kilosfisken glänser i höstljuset.

Så när ett par dagars hektiska tidsschema bara räcker till fiskekonversation i digitalrymden och några planeringar i huvudet får man skina upp av delad glädje. Det finns alltid en lycklig fiskesjäl där ute. Och dessutom höjer det pulsen och man blir mer taggad. Här ska fiskas!

Falnande prakt

Lekande havsöringar är mäktiga att iaktta. Styrka, fokus och en rå hänsynslöshet i all grace. Granskar man en stolt lekvandrare i närbild är det både en vacker och elak syn. Den bärnstensfärgade kroppen som glittrar i ljuset. Sidorna beströdda med röda, svarta och vita prickar. Hanarnas rejäla krok. Havsöringens bästa partykostym för tuffa duster i forsen skrämmer och imponerar på samma gång.

Novembermorgonen är grå och fuktmättad när jag möter upp kamraten Krille på klintkusten. Det börjar dra lite från söder och vattnet sätter fart in över stenarna. Vi har ganska omedelbums ett par små miniöringar både på och efter dragen. Vi kastar vidare med kustpluggar i dova färger. Ut mot hårda vågbrott. Vattnet slår tungt mot bröstet och sätter balansen på prov. Vid en förflyttning får jag använda armen som stöd mot storstenarna för att inte ta ett inte så frivilligt dopp. En lätt känning, vevstopp och hårt mothugg. Och så sitter plötsligt något tyngre på kroken. De första snabba rusningarna höjer förhoppningen om glittrande vitsilvrigt. Men när de sega skakningarna från sida till sida avslöjar en gråaktig fisk sjunker axlarna en aning. Fast en sådan här fisk var nyligen finklädd i parningsskrud, full av mjölksyra från hårt lekarbete i strömmande sötvatten. Nu är den åter på jakt i bräckvattenshavet för att växa och få tillbaka toppformen. Den lever ett utsatt liv. Vi försöker behandla den så vänligt och snabbt som möjligt.

Tillbaka. Väx till dig. Bli blank och fet. Undvik krokar och nät så är du strax åter i ån i gåbortstassen. Havsöringens livsfaser och anpassning till sin miljö är en av de saker som gör den imponerande.


Det blir inga fler fiskar bland vågorna. Nästa ställe. Nästa hundra kast och nästa förhoppning om att den där gigantiska superblänkaren ska kasta sig över betet och begrava trekrokarna i mungipan, omöjliga att skaka loss i vildsinta hopp och rusningar. Snart kommer den. Snart.

Skriet från vikarna

Det fanns en tid då gäddorna var stora, huggvilliga och - till synes - hur många som helst i vikarna och runt grynnorna vid Gotlandskusten. Det gotländska gäddfisket var omtalat och fick åtskilliga gäddfiskare från alla håll och kanter att packa ner sina Hi-Lo, Atom och Killer och bege sig över Östersjön. Några gotländska gäddspecialister fångade horder med storgäddor. Andra inte-särskilt-mycket-till-specialister-alls lyckades också med konststycket att hala upp en och annan 12-kiloskrokodil, eller till och med större. De flesta fångade storgäddorna förevisades i lokaltidningarna, på dåtida klassiskt manér: som grusinbakade döingar, hängande i ett ögongrepp med blodet drypande längs sidorna. Någon särskilt märkbar catch-and-relase-diskussion förekom inte på den tiden. Tyvärr.

För även om inte återutsatta gäddor kan rädda ett helt sviktande bestånd så kan det säkert göra skillnad. Det är jag övertygad om. Bonkar man ihjäl några hundra (eller kanske tusentals?) gäddor i några få vikar under ett antal år så är det väl inte konstigt om antalet minskar. Och adderar man sedan störd nyrekrytering (på grund av ett otal skäl), en dos yrkesfiske och en mängd andra faktorer som alla bidrar till att decimera eller hålla tillbaka ett fiskbestånd så kan man snabbt summera "färre gäddor".

I en känsligare och mer människopåverkad omgivning är det ännu viktigare att vara rädd om den ekologiska (o)balansen. Så när systemet började kollapsa och samvetslösa spöfiskare och andra fortsatta att tömma vikarna och leva efter devisen "en bra gädda är en död gädda" så blev det som det blev. Ironiskt nog har kanske också vissa av åtgärderna i åarna som gynnat havsöringen faktiskt missgynnat gäddan.

Men hoppet är inte ute. Det är till och med så att den gotländska gäddan återhämtat sig en liten smula på vissa, begränsade områden. Allt fler havsöringfiskare rapporterar om bonusfångster av gädda när de svingar sina kustpluggar. Men det är oerhört långt från det forna superfiske efter gädda som satte Gotland på esoxkartan. Jag drömmer om den dagen då gäddan åter härskar i vikarna och det går att ha ett givande och ekologiskt eftertänksamt fiske efter rovfiskarnas fisk. Men då krävs det att rekryteringen fungerar och att fiskeförbudet respekteras (ingen gädda eller abborre får fångas 1 mars-31 maj runt Gotland) och att vi ger den fantastiska fisken det livsutrymme den behöver. Leve gäddan!

Fotnot: Om du får någon gädda på Gotland eller hör rykten om att den visar sig är jag oändligt tacksam om du vill rapportera fångsten. Exakt plats kan givetvis förbli hemlig om du vill. Adressen är nicka@hellenberg.se.

En paus som smärtar en aning

Visst försökte vi. Vi tappra. De tillresta vännerna fick en hård dag med isande nordanvind som kylde ner förväntningarna till samma temperatur som kinderna. En tappad firre var det enda som höjde gradantalet ett litet, ynka ögonblick. Vi avslutade dagen i lä på motsatta kusten. Mest för att få lite andhämtning. Men ett par glas av ett utsökt franskt Syrah-vin i stugvärmen gjorde ändå kvällsavslutningen till en särdeles skön historia.


Jag tog en paus från fisket ett par dagar. Jobb, några trevliga fester och en hel del annat tog musten ur kalendern. Timmarna tog slut, helt enkelt. Då passade trevlige tandläkaren Micke på att slå till med årets havsöring. Kanske hans livs öring, för den delen. Nästan åtta modiga kilon. Se själv här. Vilken drömfirre. Man bugar, bockar och grattar. Fast givetvis kan jag ju inte låta bli att fundera på om jag placerade den där pausen på helt fel dag. Jakten på den stora går vidare. Och den får man inte i horisontalläge i soffhörnet.

Kulingsilver

Det blåser friskt. Men inte så hårt att man bör stanna inomhus. Och när jag ändå har vägarna förbi några heta ställen går det inte att motstå en rapp vadning ut i vågorna. Skummet blåser av vågtopparna i en riktning och de tunga vattenmassorna träffar benen och magen i en annan. Dagar som den här bekräftar definitivt alla tecken på att man verkligen lever. verkligheten förstärks en smula.

Det smakar salt i munnen efter tio kast och jag börjar tro på möjligheten. Några stenar en bit ut på den grunda sträckan ser lockande ut. De täcks nätt och jämt av vattnet när det drar sig undan mellan vågorna. Turbulensen syns tydligt på kastavstånd.

Fyra-fem kast mot stenarna och så suger det tag i betet. Den lilla blanka raketen går till väders, men kroken sitter. Jag kanar upp öringen på, land, konstaterar att den är blank och fin och har sin fettfena i behåll. Ingen knäckt ryggfena, ljusa bukfenor som avtecknas vagt mot en kritvit undersida. Vacker och stark för sin storlek. Hon är inte riktigt 60 centimeter lång, men helt klart lovlig att dinera på.

I skrivande stund ligger några färska öringskotletter i ugnen, omgivna av hackade oliver, paprika, schalottenlök och olivolja, plus ett par stänk citron, salt, peppar och några örter. Havets skörd värmer fint i höstkvällen.

Stockholmare invaderar

Gråvädret ligger som en tung hinna över nejden. Ett lätt regn driver fram längs kusten. På håll ser det ut som snöflingor, men det verkar mest vara en illusion för att hålla vettigt folk inomhus. En vind som vridit över till sydlig har lugnat ner vattnet. På en del platser är det fullt av skräp i vattnet, på andra ett perfekt smygljus för luriga öringar.

Jag vadar ut och känner tillförsikt. På med något mörkt. Rödsvart, till exempel. Efter knappt fem kast drar det till med härlig kraft. Den nyper på riktigt långt in bland strandstenarna. En, två och tre gånger på raken går den till väders. Sen några karakteristiska skakningar, en kort rusning och ännu ett hopp. Snart ligger den på landbacken och får en skoningslös bonk över huvudet. Kanske inte den absolut silvrigaste fisken jag skådat, fenorna är inte kritvita, men ljusa, och handen blir full av fjäll. Fast när det uppenbarar sig att den saknar fettfena är det ingen pardon. Den blir mat.

Ingen fettfena betyder utsatt, odlad Stockholmsöring. En rymmare, eller en flyttare. Eller kanske bara en långväga gäst. Ska man verkligen behandla gäster på det här viset? Ja, det har inte att att göra med någon missunnsamhet. Det är inte svar på tal till alla de bättre bemedlade storstadsfräsare som gärna skaffar ett pittoreskt litet vitkalkat hus att tillbringa sommaren i och parkera åtminstone sportbilen och SUVen intill. Du vet, de där som köper det där stället du gärna själv skulle lägga tassarna på ... ;-) Nej, det är en annan femma, det här med öringarna.

För nu kanske öringarna känner för att ta en liten pittoresk å i besittning. Eller: "tänk att få knapra lite gotländsk tånglake under några veckor per år. Det vore väl riktigt nice. De har så'n gullig, salt smak."

Nä, det är fortfarande inte missunnsamhet som gör att jag gärna klubbar och med berått mod äter upp Stockholm stads utsatta öringar. När de börjar visa lektendenser och simmar upp i våra små åar för att blanda sina odlade anlag med våra gotländska öringars hyfsat genuina och vilda dna-strängar blir det lite problem. Och det säger sig självt att jag är mer rädd om de förmodat vilda och Gotlandsuppfödda prickfirrarna som strax ska tillbaka för att utöka beståndet.

Men å andra sidan skulle en fisk i den här kulören antagligen hamna i pannan - oavsett släktträd. Den skulle nog ha växlat till lekkostym vid det här laget om den hade planer på att bättra på beståndet i höst. Så, bonkbonk. Mat på bordet. Färsk och god fisk.

Den här cityrymmaren visade sig vara en fisk utan lekplaner. Inte tillstymmelse till rom i magen. Men i några andra magar kommer den att göra sig gott.

Leta luckor

När morgonen gryr ruskar vinden i husgaveln så det knakar. Snöblasket far fram i parallella stråk längs marken – och än mer längs trädtopparna. Morgonkaffet låter sig sköljas ned i sakta mak. Tankarna snurrar runt som virvlande lönnlöv. Det var ju just den här dagen då öringarna skulle betvingas ute på kusten. Nu är det ett grått och skummande inferno som effektivt håller mig och alla andra på behörigt avstånd från själva strandlinjen. Kasten kommer på sin höjd att nå dit man i vanliga fall klafsar runt med filtklädda vadarskor.

När vinden dessutom är nordlig, eller nordostlig, förvandlar den ofta havet till en grumlig och svårfiskad soppa. Men i dagsläghet för den kyliga vinden också med sig lite kallare och havsöringsvänligare temperatur. Alltid något gott i det onda.

Nä, fiskedagen blev ingen fiskedag. Men när även dagen efter är blåsig och isande kall finns ingen återvändo. En lucka uppenbarar sig i arbetsschemat. Skrivbordets högar makas försiktigt undan och jag ger mig ut på jakt efter helt andra luckor. Små gluggar i vattenvolymen där det inte bara virvlar döda växter i ett kaffe latte-kolorerat brus. Återkommande Gotlandsbesökaren Niclas är inte sen att haka på. Havsöring är hans gebit, men vanligtvis utspelar sig hans räder i storstadsarkipelagen. Men tro inte att han är bortkollrad på kalkstensstränderna. Han skuttar med ackuratess fram bland raukar och grus.


Vi hittar en udde, en vik och några skumöversköljda stenar som glänser i solglimtarna. Lite vitt på marken får det nästan att kännas som vår. Efter bara några kast landar jag en liten vacker öring. Den räddas till ett fortsatt jägarliv tack vare sin längd. Eller avsaknad av densamma. Silverblank, men bara knappa 40 centimeter. Typiskt. Kanske ännu mer typiskt är det att vi fiskar av samma plats en halvtimme senare och att Niclas snart visslar genom kulingbyarna. Hans spö kutar rygg och snart hojtar han efter håven. Min håv. Foto först - sedan håv, lyder den tuffa regeln för dagen. Men allt går vägen. Den olivgröna gladsaxen sitter idiotsäkert i havsöringens mungipa. Vi garvar i kapp. Ungefär 2,5 kilo silver bländar i en annan lucka. Molntäckets tillfälliga glipa. Dagens sensmoral får bli att det kan löna sig att leta efter luckorna. De finns i ditt schema, i det grumliga vattnet, i molntäcket och i tillvaron. Små andningshål med ny energi.

Fler surfare

Bara som ett tillägg från gårdagens betraktelse - ett par foton till att mysa över. Glöm inte att klicka på bilderna för lite större storlek.

Stålvilja. Det ska gå.

Stormkänslor och strandningar

Lite kuling friskar upp. Och för våra silvriga vänner i havet kan det vara en skjuts i rätt riktning. Ja, de silvriga, som nu är gulbrunrödglänsande och prickiga, med arg uppsyn från käkkrokar och ögon som lyser rött. De arbetar frenetiskt utanför torra åmynningar i väntan på att meandrarna ska fyllas och bli farbara. Visst vore det bättre om det fanns naturliga vattenmagasin som kunde förse åarna med tillräckliga mängder vatten. Havsöringarna skulle inte behöva ta köbricka och simma sig trötta på grundvattnet. De skulle kanske leka tidigare, generera fler avkommor - för att nu nämna några positiva följder. Men nu är verkligheten som den är. Och tills vidare kan man inte göra annat än att titta på och hoppas på några rejäla regnoväder. Helst en dag då man inte cyklar till jobbet, dock.

Vågorna brassade på mot stranden. SMHI hade förutspått värre väder än det som Gudrun kom dragandes med häromåret. Riktigt så illa blev det inte, men det ven ganska duktigt kring öronen och mössan levde farligt på kalotten. Utanför en av de viktiga Gotlandsåarna transporterade vindarna det vita skummet flög ända till skogsbrynet.

Långt in mot land, egentligen på själva land, simmade de av och an. Kraftiga, atletiska öringar. Som om de hade blivit ditkommenderade av självaste öringsöversten och nu inte visste till eller från, i väntan på nästa order. Ett tag tror jag att mina tårfyllda ögon (jag vet inte om det berodde på kulingvinden eller naturmuppig känsloamhet) skådade åtminstone 30 öringar på en och samma gång.

Det fräste i vattnet av pilande fiskar. Ryggfenor, stjärtfenor och strömlinjeformade huvuden av bastanta öringar korsade fram i strandbrynet. Jag kände plötsligt att det kalla vattnet minsann nådde mig till vaderna. Svalt och lite irriterande i skosulan. Men jag lät mig själv stå där och dumglo. Djupt betagen av ett mäktigt skådespel. För det är vad det är frågan om. Ett skådespel av naturen själv. Makalöst. Imponerande. Och ... alldeles underbart.


En hane, fokuserad på sin livsuppgift att föra generna vidare forcerade fem centimeter vatten på pur vilja. Men det höll på att sluta illa. Förblindad av sitt uppdrag förutsåg han inte hur illa det kan sluta när fenorna bara har sand och sten att tampas med. Inget vatten som bär, inga vågor som knuffar på. Utelämnad till ett slags mini-ebb-och-flod som obarmhärtigt lämnar kämpen i sticket. Men med en stålvilja, sannolikt programmerad av gener som anpassats genom årtusenden, tog han ny sats. Han gjorde ett par krumsprång och lät slutligen en bred stjärtfena vispa den tröttkörda kroppen tillbaka till havet. Nästa stora våg, nästa chans, nytt försök att komma tillbaka till sin födelseplats för att själv sluta cirkeln. Det är stort. Min promenad tillbaka till bilen kändes ynklig, trots att jag lutade mig i motvinden och skyddade pupillerna mot stickande hagelkorn.

Red alert - havsöring på gång

Höstens första stålblanka öring har just klivit av efter ett par rejäla luftsprång. I nuläget är glädjen aningen grumlad av "tänk om ..." men i stort sett är det en skön känsla att åter ha kontakt med de starka öringarna. Vattnet höll en temperatur på hela 13 grader, vilket ju är på tok för högt för sådana här fasoner egentligen. Men Micke och jag övertalade varandra till en tur, med förträffliga argument om hur bra det måste vara för arbetsmoralen att smita ut och ta en nypa frisk luft. Saltsänkt luft. Fiskdoftande luft.

Mickes påslag när jag stod med kameran i handen gav nerv. Några minuter senare smäller en riktig paradfisk på mitt framvinglande bete och visar hela sin breda, vita kropp över vattnet två gånger. Den andra gången visade den dessutom prov på effektiv dragförlust. Skak-skak, bara. Jag skrek, tjöt och garvade. Det gör man alltid när höstens första urstarka öring är på kroken. I en kalkgrumlig ficka av turbulent vatten hittade vi dem idag. Var är de i morgon? Och var är man själv i morgon?


Micke ångar på. Har inte karl'n raketmotor som hjälpmedel där bak? Jag kan inte tolka situationen annorlunda.

Friska färnor, torra myrmarker

Dagens fiske & fundering - två historier i en blogg.

Micke och jag packade bilen full och körde ombord på färjan. Några mil inåt landet, där det uppenbarligen regnar dygnet om, hela året, packade vi ur valda delar av utrustningen. Vandrarhemmet intogs med bravur och planerna smiddes, slipades och befästes med en stilla skål i källarsval pilsner.

Några timmars sömn senare, en nätt promenad genom fukten och via ett antal utkastade brödbitar slurpade det till i ett bakvatten. Truliga munnar gjorde snabba attacker så det bara skvätte.

Färnornas breda munnar och truliga uppsyn pasar väl in i det muskulösa och envisa uttrycket. De är som mörtar på anabola steroider, eller idar med grace och styrka. Härliga. Trots ett rätt så bistert höstväder med regn och kyla fanns det strömmar och fina bakvatten där de gärna steg för att äta från ytan. I andra krökar gömde de sig envist vid botten och lät sig luras av en bottenmetad godbit. Micke knep en fin 2,1-kilosfisk på bröd, presenterat som svävande smask en bit ovan botten.


Tack vare den kunnige och alltid lika trevlige Palle kom vi rätt och lurade några fina firrar i lika fina omgivningar. Den lilla stund han ledsagade oss visade han dessutom snabbt var skåpet skulle stå genom att kroka och landa ett par snygga färnor.

För en gångs skull fick jag faktiskt flest fiskar. Fast givetvis fick jag inte störst. Tvärtom faktiskt. Minsta firrarna till farbror Undertecknad. :) Men när väl solen behagade avtäcka sin vackra uppenbarelse log jag i kapp med gasset.

Att smyga under prasslande ekkronor längs porlande åar och att kryssa genom snår och kohagar med ett spö och en liten ryggsäck med bara det nödvändigaste är riktigt trivsamt. Tillryggalagda meter är viktigare än dyrbar och tyngande arsenal av prylar.

Färnan har aldrig funnit på Gotland såvitt man vet. Och jag tillhör klicken av människor som inte tycker att man ska hålla på och laborera med nya arter och spela hasard med ekosystemet. Så jag planerar inte att plantera in den här. Nej, du behöver inte påminna mig om att hela landets stam av rudor antagligen är invandrade med hjäp av munkar och annat driftigt folk. Och visst kan både karpar och gräskarpar vara ett skojigt tillskott på fiskefronten. I rätt vatten! Regnbågar? Bäckrödingar? Splejk? Kanadaröding? OK, den här diskussionen kan bli lång och trasslig, så låt mig hoppa tillbaka en bit.

Det jag funderar lite på är att färnan är ett exempel på en fisk som kunde ha funnit sig väl tillrätta i de strömmande vattendrag som inte längre finns på Gotland. Även om den inte fanns där. Hängde du med? Vi hoppar igen.

För ett sekel sedan var hela den ljuva ön full av våtmarker, myrar, träsk (sjöar) och friska, snirkliga åar och bäckar som förde sötvattnet över hällmarker, genom skogar och ut i havet. Fåglar, kräldjur, växter, fiskar och allt som frodades levde säkerligen ett rikt och trevligt - om än tufft - liv. Sedan kom utdikningens mörka tidevarv. Här skulle minnsann odlas och torrläggas. Man rätade ut de vackra små bäckfårorna till vinkelräta diken, rensade bort onödigheter som ståndplatser, strömmar och krökar med överhängande buskage. Ön dränerades, torrlades och bokstavligen berövades det liv som präglade ön. För dig som vill läsa mer i ämnet rekommenderas till exempel Arvid Ohlssons eminenta bok "Lina myr". Micke och jag diskuterade faktiskt om den inte borde ingå som skolbok för samtliga uppväxande gotlänningar. Men att få igenom en sån sak är väl lika svårt som att lura upp den där förbaskade 8-kilosöringen i silverdräkt som jag vet simmar där ute...

För att göra en lång historia kort så blev de stora utdikningarna ett majestätiskt debakel - med facit i hand. Visserligen skapade man några hektar jordbruksmark, men åtskilliga andra hektar visade sig för evigt vara ganska värdelösa som odlingsmark. Däremot gick gigantiska natur- och kulturhistoriska värden förlorade. De som stred, stred förgäves. I dag diskuterar man möjligheterna till att återskapa åtminstone några av våtmarkerna och de naturliga vattendragen. Det skulle skapa naturliga förutsättningar för en mängd olika arter, flora och fauna inräknat. Många av de makalösa arbeten som görs i Gotlands havsöringsförande åar är ju en form av livsuppehållande åtgärder. Utan dem - betydligt färre havsöringar och andra firrar. Men med mer naturliga förutsättningar kunde en hel del krut läggas på andra saker. Och antagligen kunde stammen av såväl havsöring som gädda och abborre stabiliseras på en mer livskraftig nivå.

Men färnor på Gotland? Nej, det var givetvis bara ett tankeexperiment. Men nog tusan skulle de bredkäftade trivas fint i ett friskt, året-runt-strömmande vattendrag som får vindla sig genom det kalkrika landskapet? Jag tror det. Och sensmoralen i berättelsen är att vi människor borde ge tusan i att skövla och ruinera möjligheterna för ett rikt djur- och naturliv i största möjliga utsträckning. Det är fan så mycket svårare att återställa något när efterklokheten kommer som en influensa i juletider.

Epilog
Och när det gäller färnan så har även den stackaren säkerligen fått styrka på foten när man rätat ut åar, byggt kraftdammar och givit sig i kast med moder natur. Fråga en färna nästa gång du träffar en.

Våra tilltufsade vatten

[Ett litet inlägg i en ständigt pågående debatt om hushållning av resurser och framtidstänkande]

Fiskeriverket skickade just ut en liten rapport om att "Havsforskare ser positiva tecken för vissa fiskbestånd". I rapporten berättar man, utifrån ICES:s (internationella havsforskningsrådet) analyser att fler fiskarter har fått en bättre beståndssituation. Därför vågar Fiskeriverket också rekommendera lite hårdare uttag av kolja och sej. Men sen kommer grumset i bägaren. Det där som man inte vill tänka på, eller känna lukten av. Återigen flaggar man för att torskens situationen är "fortsatt allvarlig". Torskens bestånd ligger under kritiska nivåer, hävdar man och ger rådet (för sjunde året i rad!) att torsken inte ska fiskas överhuvudtaget.

Vem tror på ett totalt fiskestopp? Hand upp! Jaså, ingen? Nä, man är ju lite luttrad.

Utanför Gotlandskusten simmar givetvis ingen kolja eller sej. Det vore i så fall ett exotiskt inslag. Det vore i och för sig nästan lika exotiskt om torsken åter fanns i samma mängd som under exempelvis det ljuva 80-talet. Här på ön gick man ur huse för att, i små Askeladdenbåtar, kajka ut på böljan och pilka torsk, beväpnade med torskvindor, 0,80-millimeterslina och pirkar på något hekto. De skäggiga var så många att "båten full" var ett begrepp som hördes lika ofta som Depeche Mode hördes på radion. Det vill säga lite för ofta!

Jag minns hur flytvästen skavde mot armhålorna när det var dags för att hissa upp ännu en fin matfisk ur djupet i sommarkvällen. Den grova nylonlinan skar djupa skåror i ekans relingslist och händerna luktade sälta och fisk. Och matfisk och matfisk, förresten. Det fanns så mycket torsk att den serverades som illa tillagad skolmat och billig föda åt katten. På Fårö tävlades det i Torskfestivalen, dagarna två. Kassvis med fin torsk vräktes upp ur djupet och förpassades till en minkfarm som föda åt de små pälsbärarna.

När en torsk högg under gäddfisket, eller havsöringsfisket, så blev man så mäkta besviken att man i det närmaste skakade det luktande eländet av kroken. I dag tåras ögonen av glädje när en liten gadus morhua uppenbarar sig mellan varven. Det är med viss ångest man betraktar sina gamla värderingar och det beteende som var praxis.

Gäddfisket är en annan tragisk historia som jag skulle kunna tycka och bråka om i timmar. De en gång så gäddrika vikarna och grynnorna runt Gotland har gapat tomma rätt länge nu. Liksom i Kalmarsund verkar ynglens överlevnad hos såväl gädda som abborre vara kraftigt störd. Matbrist, som i sin tur beror på att torsken inte kan knapra i sig tillräckliga mängder djurplanktonknaprare som skarpsill, är antagligen en av de viktigaste orsakerna. Det finns givetvis fler parametrar att räkna in när ett ekologiskt system halkat snett. Att orsakerna till allt är många vet vi i dag.

Jag åt en god lunch på stan häromdagen och råkade höra en berättelse från en bordsgranne. Han berättade stolt om hur några spöfiskare hade fått så mycket gädda att han "fick en hel plastsäck av dem". Oavsett var den händelsen utspelade sig någonstans så är det tragiskt. Sådana uttalanden gör mig alltid lika nedstämd. Har folk inget som helst vett? Vad tjänar det till att slå ihjäl så många fiskar? Till vilken nytta? Det är nog snarare okunskap, än hunger i alla fall. Fast jag drar mig inte från att kalla det inskränkt dumhet. Ingen behöver en säck med gädda. Ingen!

Att utöva ett hårt fisketryck på ett rejält ansatt fiskbestånd är hur som helst inget annat än idioti. Sen må det vara synd om enstaka fiskare som plöjt ner miljoner i utrustning som de inte kan använda. Men i ett större perspektiv vore det väl själva fan om den enkla ekvationen inte gick in hos alla och envar; om man fortsätter fiska ner ett bestånd som är nära kollaps, så blir det ... Ja, just det. En kollaps! Den uträkningen gäller både gädda och torsk, givetvis.

Samma otäcka insikt får man när skrävlande "husbehovsfiskare" - vad nu det egentligen är för begrepp i ett modernt samhälle - drar sina historier om "20-30 laxar [alltså: "havsöringar"] i nätet, flera nätter i rad". Oavsett fångstmetod (vissa är starkt selektiva och mindre effektiva än andra ...) krävs det ingen matematikexamen för att räkna ut vad en sådan höstfångst i anslutning till en av de små gotländska åarna kan betyda för havsöringbeståndet. Egoism och oförmåga att se ett annat perspektiv än sitt eget må vara mänskligt, men lik förbaskat vansinnigt farligt.

Det vi sportfiskare kan göra är att fortsätta att berätta, prata och upplysa folk om att ett långsiktigt, hållbart fiske är något vi alla måste engagera oss i. Sen spelar det mindre roll om fisken heter gädda, torsk, abborre eller öring.

Fotnot:
Rapporten från Fiskeriverket hittar du här

Prylar, för allt och inget

Prylar. Jag erkänner. Jag älskar dem. Jag är ingen fanatiker (visst, det säger alla), men det är något visst med att packa upp en ny och efterlängtad attiralj ur sin originalförpackning. Att snurra, vrida, vända och betrakta det lilla mästerverket. Eller stora mästerverket, för den delen. Vissa tingestar förblir mest ögonfröjd och ägandefägnad. Andra blir trofasta kompisar i ur och skur. Den lilla barometern/vindmätaren/klockan/termometern är en av de senare. Den ser lite onödig ut. Men den är inte alls pjåkig att ha hängande runt halsen när det vankas fisketur.

Att ha lite koll på baromtertryck och temperatur ger åtminstone näring åt fiskedagboken. Med lite envetenhet och tur ger det också bättre fiske på sikt. Och mer att diskutera och fundera kring. Bara det är väl något?

Och ibland är det ju finesserna som avgör. I alla fall om hjärtat får avgöra. Ett väl balanserat och avvägt tackel. Rätt placering av betet. Djupet minutiöst lodat. Allting genomtänkt. Uträknat och anpassat.

Det är inte ovanligt att jag kommer nerlastad till fiskeplatsen. Som en sherpa lastar jag mig svettig och får ett extra träningspass på väg mot vattnet. Sanningen att säga är det en skön känsla att veta att ett eventuellt misslyckande åtminstone inte beror på att fel - eller för få - grejor var med på turen. Allt är med! Men många gånger vore det smartare att exkludera vissa saker ur totalpackningen. Hälften vore nog. Och en tredjedel skulle närma sig vett och sans.


Men det är sällan det tråkiga förnuftet får råda. Dessutom är jag en usel packare, men skaplig bärare. Istället för att överväga vad som ska med så slänger jag ner det mesta i väskor och fickor. Man vet ju aldrig.

Kanske är det just därför som ett havsöringsfiske på kusten är en sådan skön kontrast till mycket annat. Ett spö, en dragask och ett par vadarbrallor. Plus den obligatoriska kaffetermosen. Sen är man klar. Fast ... det är ju lätt hänt att en extra låda med drag, något extraspö, den där nya, sköna, snygga rullen, lilla barometermojen, en håv och lite annat smått och gott åker med i bagaget. Man vet ju aldrig. Och vad ska man ha alla undersköna och fulländade uppfinningar till om man inte verkligen använder dem? Jag bara undrar.

I möjligheternas påfrestande tid

Det finns två perioder på året som gör sportfiskaren rastlös och ambivalent. Möjligheterna står som spön i backen. Färdigriggade spön. Ja, jag vet. Egentligen är man ständigt brydd över de möjligheter som finns där ute, men de är ouppnåeliga av tusen skäl. Fast under två heta perioder av året vandrar jag extra rastlöst fram och tillbaka. Jag vankar och funderar. Så plötsligt blir det en lucka i kalendern. Då är man så rådvill att handlingsförlamningen kramar kropp och spöbag så hårt att det känns som om inget fiske alls blir av.

Våren och hösten. Någon gång i sena april och sena september ungefär. Då fyller valmöjligheterna huvudet till bristningsgränsen. Gränsen mellan kallt och varmt. Årstidernas skiftningar. Fiskar som är i rörelse, eller som vaknar till liv. Jag blir tokig.

Ta hösten som exempel. Det finns ännu spår av sommar. Men morgondimmans tunga lock över nejden och de isande vindarna som sveper längs kortbrallornas slut vittnar om höst. Jag vet att strömmarna från djupet för med sig nya möjligheter. Men det är fortfarande inte dags att vifta avsked till de somriga upplevelserna. I en skymning där andedräkten lämnar en ridå av vit ånga är det fortfarande full fart på majestätiska rudor och flitigt ätande sutare. Vattnet är ljummet, luften sval.

Samtidigt på kusten är tjocka, vindögda (som fotots yrvakna gäddjägare) och lurande plattfiskar på väg in på kastlängds avstånd. De gröna ätmaskinerna glappar med tandraderna och ilskna abborrar jagar småfisk så det sprätter i sötvattnet. Fast kanske är det likadant året om? Äventyren väntar och pockar. Lockar och lurar, medan tiden rusar.
Jag bryter mönstret. Jag kastar av mig kedjorna av tvivel. En vild chansning, eller ett fruktsamt försök. Men ett lätt darr på flötet och ett par djupa bugningar i spöt saluterar åsnan mellan hötapparna. I morgon, eller veckan därpå, kan det vara dags för ett helt annat fiske. Samma förutsättningar, samma tvivelsmål. Med utrustningen laddad och klar. Får se nu ... kanske man skulle se om havsöringarna jagar i skymningen. Eller om ...

Ett hösttips

När vemodet kryper inpå skinnet och det drar en sval känsla innanför kragen kan det vara höst. Det är till och med ganska sannolikt. Speciellt efter sommaren. Nu är dock räddningen nära för spösvingaren. Semesterfisket är ju begränsat. Och begränsande i vissa avseenden. Kyligare vatten innebär lockande möjligheter på kusten och i sjöarna. Och så förbaskat illa är det ju inte att få klä på sig varma tröjan som legat i malpåse senaste månaderna.

När doften av höst - klar, kall luft och annalkande kulingvindar letar sig in i näsborrarna väcks något till liv i min rastlösa kropp. Jag behöver rensa sinnena. Det görs bäst medelst några duster i tuff kustmiljö.

Hösten på Östersjökusten är också tiden för bottenmete efter skrubbskädda, flundra. Ett enkelt pater noster-tackel, eller gärna ett feedermete med en bit räka, strömmingsbit, eller mussla långsamt hemtagen i doftspåret brukar göra susen. Efter ett par kast på samma plätt har du med stor sannolikhet lockat in några flatbottnade godbitar. För läckert välsmakande är de, flundrorna. Inte bara som nyrökta i sommarens turiststråk, utan även som varsamt stekta och serverade med lime- och dillsås, med ett stänk av chili och några färska örter. Varför inte vända runt några kvistar oregano, timjan och basilika i pannan? Dags att leta fram den där tröjan.

Tack till Henrik Radhe för fotoassistans.

Sommarsilver existerar

[Du vet väl att du kan klicka på bilderna för att se dem i lite vettigare storlek?]
En het dag följdes av en afton, mild som vanilj och len som silke. Det sista fiske man egentligen borde ha tänkt på var väl havsöringsfiske. Men rapporterna hade talat om kontakter med starka fiskar i solnedgången. Micke och jag tvekade. Öring ska man fiska i busväder. Det ska baske mig bralla på vind och bita i kinderna. Händerna ska domna och vadarskosnörena stelna. Tufft och smärtsamt. Annars är det faktiskt inget öringläge. Sådetså.

Men å andra sidan: Lyckosamt fiske bygger ofta på att våga testa nya teorier. Våga göra tvärtemot. Och dessutom är fiske roligt om det är lite överraskande. Vi övervann rädslan. Vi vågade och stod plötsligt under klintkusternas kalkgråa skuggor och svingade mot horisonten, där solen hovrade i molnen. Med t-shirt och alldeles för varma ben i vadarbrallornas tillslutna värld vandrade vi med stora fånleenden mot skymningen. När den avgående Gotlandsfärjans svallvågor spolat bort värmen från min kropp begav jag mig mot land för att låta kameran fånga det mina ögon registrerade. Världen var extra vacker. Det är i denna stund Micke plötsligt ropar till. Ett svagt rop, men ett rejält böjt spö. Minsann!
Visst finns öringen där. I solnedgångens svaga jaktljus söker den sig till grundvattnet för att jaga, äta, växa. Det är förstås helt logiskt. De flesta havsöringar patrullerar säkert en bit ut under stekande badväder. Men de flyr nog sällan längre än maten. I blåstångens skogar är det tjockt av tångräkor och märlor. Dagtid kan man smälta käket och jaga strömming eller tånglake några hundra meter ut. Piece of cake, för en vältrimmad havsöring. Jag är övertygad om att det mesta som gäller somrigt öringsfiske är förbisett. Vi har bara skrapat på ytan. Duktiga danskar var till exempel lyckosamma silverjägare medan vi tröga svenskar fortfarande stod och dängde med alldeles för tunga plåtdrag och drillade sjögräs. Samma danskar var åratal före oss med nattligt sommarfiske efter den här typsika kallvattensarten - havsöringen. Det finns versioner och varianter av allt. Våga testa, våga misslyckas. Vinn allt!

I mörkret, så mörkt det nu blir i sommartid, vandrar vi åter mot bilen. Taktiken, som var en icke-taktik, var helrätt. Dum, men alldeles fantastiskt härlig. T-shirtsöring i badvatten. Fiske är inte klokt. Det är inte klokt så kul det är.

Rudanätter och naturreligion

Sommaren är fortfarande ljum och mild när fukten kommer krypande. Nätterna kan vara bitskt svala och drypande blöta. Mörkret faller hårt och obarmhärtigt i sensommaren.
Många av nätterna passerar utan inslag av fiskar som det är värt att skriva hem om, men ibland händer det...


Tillställningen var den klassiska i många rudasammanhang. En rödskimrande, vacker solnedgång, med en vattenyta, nästan smärtsamt stilla. I samma stund som fåglarna tystnar och finner ro vaknar rudor och sutare. Filosoferande på en stol och stirrande på en knappt märkbart vajande lysstav är det nästan som magi när krokningen resulterar i vilda rusningar och hög puls.

Rudan är en intressant fisk. Det är de flesta metare överens om. Vissa dagar driver den oss till vanvett och man sitter där med slokande axlar och rynkad panna. Varför bubblar den runt mitt flöte utan att vilja bita i betet? Varför är den inte här? Varför simmar den bara förbi? Man testar lättare tackel, snabbare krokningar, nya beten och expermienterar till idiotins gränser. Inget hjälper. Nästa gång simmar de i flock rätt in på mäskplatsen och suger i sig vad som erbjuds. Dock oftast med en viss försiktighet som får flötestoppen att svaja närmast omärkligt och metaren att tveka i desperation. Men så sitter den fast och kroppen fylls av eufori när den knubbiga fisken sätter av i expresstågsfart. Den navigerar hårdfört rätt mot vass och växtlighet och ger dig en stunds svettig fajt. Så glider den i sidläge in i håven och blottar en storfjällig sida, glänsande i pannlampans sken.

För den som inte förstår varför man sitter med gyttja och komockor ända upp över stövelskaften för att - i bästa fall - fånga en illmarig fisk mitt i natten finns det inte så mycket att säga. Upplev en natt under vintergatans glitter, med fåglar och fiskar som ger sig tillkänna. Djur av olika slag vågar sig fram till dig, där du sitter stilla med kaffekoppen i näven. Djur som annars ser dig som ett hot och skyggar innan du ens sett eller hört dem. Så tystnaden. Allt, verkligen, allt är stilla. Upplev det! Återkom därefter med en reflektion över tingen i tillvaron. Låter jag religös? Naturreliositeten är inget farligt gift. Förvisso ett beroende, men det kan jag leva med. Sommaren kunde förresten gärna få räcka lite längre.

Sommarlovsdrömmar

Ta en skön sommardag. Ta en båt och packa med en rejäl fikakorg. Låt barnen studsa ner i båten med flytvästar och stora förhoppningar. Addera en rejäl abborre som lilla fröken själv får kroka och drilla. Då har du en succéartad tillställning att placera i minnesbanken och familjealbumet. Kanske har du också planterat ett frö till ett framtida intresse, lika hett och brinnande som ditt eget. Jag hoppas. Men framför allt gläds jag och skiner av stolthet. Vilken dag. Vilken fisk. Vilken sommar.

Välkommen till fiskebloggen!

Blogg? Vafalls!? Vad ska det vara bra för? Jag var svårflörtad. Länge. Men med tiden har jag svalt stoltheten. Jo, eftersom orden sprudlar och sprätter iväg är det en enkel och god lösning att låta dem landa i bloggform.

En gammal (nästan) hädangången hemsida (www.hellenberg.se/fiske) med diverse poetiska och sammanfattande fiskeskrönor vilar för tillfället. Men många glada filurer runt om i landet har haft den oerhörda vänligheten att be mig fortsätta med den. Nu gör jag det på sätt och vis. Hoppas du hittar något läsvärt.

Uppdateringen kommer att ske med ojämna mellanrum. Lite foton, några betraktelser, ett antal drömmar och en drös med fiskar är att vänta.

Kul att du tittar in. Kom gärna tillbaka.