Dagen efter dagen D

Den årliga Öringträffen gick av stapeln i strålande sol, svaga vindar och extremt lågt vattenstånd. Extremt trögt var det också. Men lag Morgontrutta, med Peter H som ankare, är alltid att räkna med och kammade hem en välförtjänt seger i den lagom prestigefyllda tävlingen. Grattis! Duktiga fiskare ska ha framgångar.
Själv hade jag förhinder och kunde bara sitta hemma och invänta rapportfloden. Tävlingsmomentet roar mig föga - det är inte därför jag fiskar. Men däremot är det alltid riktigt trevligt med en sammankomst och efterföljande kvällsdrabbning med horder av spösvingare.

Fast när dagen efter har ett aningen mer mulet väderläge och friskare vindar - ja då ställer jag in alla måsten ett par eftermiddagstimmar. Första stället, två fiskare på plats, som fiskar mitt favoritparti på sträckan. Jag väljer att gå åt motsatt håll, men det vill sig inte.
Nästa ställe är tomt. Märkligt nog. Men desto bättre att jag får de fina sten- och tångbäddarna för mig själv. Jag bara förnimmer att det är något på gång. Jag vet inte ens om jag känner en puff, men jag gör ett vevstopp någon meter framför mig bara. I vågen kastar sig en skugga fram och två-tre snabba bugningar i spöt pumpar runt adrenalinet. Men så ser jag hur den krummande fisken kommer loss och draget sprätter upp. Retligt. Typiskt.

Nya tag ger nya nappatag. Lite längre bort, i ännu en klyfta med sten och tång lurar en blank rackare i samma format som den förra. Den hugger på längre lina och får ingen chans att kasta sig loss från kroken. Härligt. Jag hade sånär tänkt att börja avrunda öringsfisket för säsongen. När värmen kommer är det så mycket annat som roar mig. Men ännu finns några oavklarade matcher att spela i den här serien. Några test, några kvällsfisken, lite annat. Vattentemperaturen visar ju ännu på rätt låga tal. Vi får väl se.