59 minuter i vattnet

En timme. Mer tid finns inte. Men eftersom jag har klarat av jobbet och befinner mig just intill en fin stäcka så vore det väl tusan. Jag hoppar ner i vadarna och kastar loss. Svag nordlig vind, fina svall och en temperatur på plussidan av nollstrecket. De är här.

Jag testar baksidan av en stensamling. Vågorna vänder över och skummar. Lätt duggregn. Havet är klart, men sikten begränsas av vädrets dunkla slöja. Den sitter där. En hoppande, sprallig fisk. Fjällen rasar och fettfenan saknas. Ännu en odlad rymling som, liksom bättre bemedlade storstadsbor, bestämt sig för att rotera i vacker och stilla kustmiljö ett tag.

Det är inte personligt, men den får gå hädan. Snart serverad som smaklig måltid. Fler hugger. Ett par får gå åter när jag ser hela och kvarlämnade fenor längs kropparna. Några spralliga fiskar i mindre storleksklassen hoppar av självmant. Härliga tider. Klockan klämtar. I sextionde minuten är jag uppe ur vattnet. Resten av arbetsdagen förflyter lugnt.

Det blev bara en timme. En timme som räckte gott och väl.

Storfrämmande med lätta grejor

Xperten är tillfälligt på flykt från Roslagen. Han civilpysslar med någon slags militära grejor, ryktas det. Jag trodde att försvaret var i det närmaste nerlagt. Demonterat. Xperten är långt från nerplockad. Innan jag vet ordet av har han materialiserat sig på strandkanten, med sedvanlig cigg i mungipan och UL-spö i näven. Eftersom jag inte hinner fiska ser jag till att åtminstone åka på utflykt med kameran. Jag har ju visat ner honom till heta platser.

Jag har inte ens kommit fram när mobilen signalerar. Första kastet. Första öringen. Xperten garvar, röker och svingar obekymrade enhandskast med lättutrustningen.

- Den där är odlad. Den blir middag, hojtar han i grådiset. En grön sten blänker av silver. Havet ryker. Om det nu inte är det där som Xperten drar i sig.

Med kameran tryckt mot näsroten ser jag hur ännu en fin vinteröring kastar sig över Xpertens drag. Långt inne bland strandstenarna skvätter det och fräser när en fisk i tjock trekilosklass rusar runt.

Den här gången är det en vild öring. En kompakt och stark rackare med bara svag, svag färg. Gubbarna med nät i strandbodarna hade tagit den för knallblank och klubbat den. De klubbar i och för sig det mesta som inte redan självdött. Men jag är lugn. Xperten kan sin sak. Kulören är bara en antydan till gammal lekdräkt, men viktigare: fisken är tillverkad och kläckt på naturligt vis! Därför får den också friheten åter efter en snabb fotoposering.



Det skulle inte förvåna mig om han står där i mörkret. Puffande och drillande. Xperten goes Gotland. Vilket scoop.

Fenfattiga stridsfiskar

Ett tungt lock av fuktmättad luft och dimma bäddar in omgivningarna. En känsla av novemberdis, i midvintern. Stilla hänger blöta vimplar längs flaggstängerna. Gårdagens stadigare sjögång rullar in med glasklart vintervatten. Vid sådana här tillfällen har jag några platser jag gärna vill besöka.

Tredje kastet. Förbaskat. En otäckt stor stjärtfena vispar till och en lång, grafitgrå rygg med vita fenor undertill vänder och försvinner i virvlar. Virvlarna är ett kapitel för sig. I det stilla grådiset som bara bryts av stora, runda vågsvall är gråvädret som ett förstoringsglas. Varenda virvel från stenar, tångruskor och fiskfenor är akvarieglasklara. De ger hopp, håller mig på tårna och ger inspiration. Och fiskarna är plötsligt många.

De följer, puffar, hugger och stretar fint emot när jag krokar dem. När de trilskas och är tveksamma fungerar det vanliga - höghastighetsfiske med plötsliga stopp, eller det motsatta: lååångsamt fiske, kanske med andra beten. Märlor står på menyn. En räk- eller märlimitation och Bombarda fäller nästa landade fisk.

Jag behåller två. Båda är odlade, så det känns mer som en gärning än ett illdåd att ta väck dem från kusten. Båda, plus åtminstone ytterligare en av fiskarna, har alla typiska kännetecken på odlingsöring - fettfenan bortklippt, knäckt ryggfena och dessutom avsaknaden av bröstfena (eller en starkt deformerad sådan). Även analfenan är knycklad på en av firrarna. Bröstfenesyndromets förklaring är, enligt tillförlitlig forskaruppgift, att fiskarna går i stora betongtråg som små. De simmar runt, runt - ofta i samma varv - och skrapar helt sonika bort fenan. Jag behöver inte säga mer om vad jag anser om den saken. Men man får ge dem en eloge för att de simmar ända hit och fajtas duktigt. För paradoxalt nog är det ju underhållande med horder av hitflyttade fiskar som röjer runt framför mina fötter. Jag tappar räkningen och går ur vattnet.

Grådiset avslöjar inte vad som ska hända härnäst. Står vi inför en ny köldchock, eller ska mildvädret fortsätta att dominera vintern? Tja... lite november mitt i januari är inte helt fel.

En galen dag

Det är förrädiskt. En lågtstående sol bryter knappt igenom ett envist molntäcke. Termometern visar några få plusgrader och vinden drar tydligt och lockande från sydväst. Det är demoraliserande. Kan inte jobbet vänta en stund? Jo, några sena nattimmar kommer att lösa det mest akuta.

Jag är mitt i fiskflocken. Kocken skakar på huvudet så mössan snurrar när jag krokat av fisk nummer halvdussin. Den stora blanka sliter sig - det är som i en slätstruket ihopslängd fiskeartikel. "Den största hoppar av..."
Men hoppar är vad den gör. Sista saltomortalen sker på tre meter lina och ingen mjuk spöföring eller korrekt inställd slirbroms i världen hjälper. Det är bara att buga. Vilket engagemang i vatten som håller en temperatur om ett par plus.

Jag behåller en fisk på dryga halvmetern. Blank som stilla vintervatten. Den räcker till middag. Alla de andra drar vidare i på matjakt. Vi ger oss efter ett par timmar. Bara en besa, resten blanka. Ingen odlad firre av alla jag krokat av och släppt åter. Vilken galen dag. Vilket tempo. Fullkomligt makalöst.

Med kapuschongen på sniskan

14-19 m/s. Ett par plusgrader. Det får bli kontorspyssel och inomhuskaffe.

Nä! Skulle inte tro det. Min kropp kräver en kustkontroll. Ett kort break från skärmen och tangentbordet, från telefonen och alla to-do-listor. Kapuschongen är på väg att fyllas med så mycket luft att jag nästan lättar. Jag försöker vada ut på ett litet rev, men får inse att jag är besegrad. Det är svårt bara att hålla spöt i rätt riktning. Jag gör några fruktlösa kast på snedden, innan jag byter plats. Bakom en stor sten försöker jag rätta till mössan. En dusch av isande vatten kastas mot stenen och ner över den solitäre fiskaren. Jag har det tufft. Och trivs.Jag betar av meter för meter. Det måste hända. Lågt vattenstånd, jag kommer åt riktigt fint, vinden till trots. Innanför några rejäla vågbrott skummar och snurrar vattnet.

Där är öringen. Den hugger benhårt, studsar iväg över ytan och låter min slirbroms jobba. Just när jag tror att jag har kontroll släpper den. Tiden rinner mellan mina spöringar. Helsefyr. Tillbaka vid bilen värmer jag mig med kaffe och fotograferar en flock sidensvansar som frossar på nypon. Det blåser så friskt att de får en frisyr som påminner om vad jag dras med för jämnan.

Jag betraktar de små filurerna en stund. Jag måste ta tag i jobbet igen. Men först tio kast. Bara ett sista försök vid de där stora stenarna. Andra kastet. Smack! Den rullar och bökar runt och jag vet direkt att det är en besa. Snart glider en utlekt, men ändå vacker fisk på ett par kilo upp mot strandstenarna. Jag krokar av den och sträcker mig efter kameran. Jag hinner knäppa en bild eller två när den ruskar sig iväg genom svallet. Snart är den borta. Och min tid är slut.

Förnyat förtroende för vintern

Jag har blivit en tre-årstidsman. Våren, sommaren, hösten - jag älskar dem. Men vintern gör mig aningen mer tveksam nuförtiden. Till och med modstulen. Fast det går över snabbt. Att klä sig varmt är inga problem för mig. Frisk luft är kittet som håller mig samman. Jag vädrar möjligheter. Isarna ligger och mildvädret lockar till kusten. Det blir isen och de stöddiga abborrarna.


Det var rätt många år sedan jag lockades att tävlingspimpla. Idag är det stillsamt, tålmodigt klurande på djupet som gäller. Storabborrarnas nyckfulla huggperioder, deras plötsligt överraskande attacker och den underbara känslan att fajta en stor fisk med linan mellan fingrarna kittlar mig. Just den där väntan med minimal action är en del av njutningen. I vintersolen, som andas vår, har jag tid att se ormvråken få på fjädrarna av korpen. Jag hinner hälla upp ännu en kopp kaffe. Det är som på trolling, eller feedermete. När man tar sig en kopp kaffe händer det.

Dagens första fisk är en tjock halvkilos. Vid min sida står en medhavd, väl tilltagen, hink. Den har jag inte till nackade abborrar. Jag fyller den med vatten och låter de avkrokade firrarna simma där en liten stund, medan jag fiskar färdigt i det borrade hålet. För finns det en, finns det fler - även de större exemplaren samarbetar i grupp. Och tänker jag inte äta upp allihop, så tycker jag att det är vansinne att döda dem. Stora abborrar är i många vatten minst lika ovanliga och viktiga som stora gäddor. Så jag fiskar och släpper dem åter. I plusgrader finns inga problem med skadade ögon eller slemskikt. Vill jag ha någon matfisk åker den med hem och blir till smörstekta filéer.

Jag nöter vidare med balansaren. Den är en stundtals underskattad fiskattraktor, även för mindre abborrplockande. En lim-/garnkrok under buken och försiktiga lockryck kan vara en abborrmagnet även vid fiske efter många och små fiskar. Ett annat urgammalt tips är att agna framkroken med ett abborröga, en bit mask, eller något smaskens. Det hugger tillräckligt ofta för att jag ska mysa. En riktigt tunggungare får upp pulsen och jag ber tysta böner. En mörk skugga syns där nere innan den bara förvinner. Sablar. Direkt därefter får jag tröst av ännu en halvkilosfisk.

Jag är lite förvånad. Inte för att det är lite trögt, utan för att de små uteblir hela dagen. Inga abborrpinnar gör sig besvär. Men det är ju precis som jag vill ha det. Några riktigt fina stramare, från tre-fyra hekto upp till sju-åtta får dansa isdans med mig. Ett segel mot skymningssolen och jag kan lämna isen med förnyat förtroende för det här med vinter.

Mildare, men kallare

Mildare idag, uttryckte någon det. Antagligen någon stugsittare med teoretisk kunskap om verkligheten. Det är en bitsk vind som letar sig in genom klädfibrerna. Digitalsiffrorna har ett tydligt minustecken framför sig - och då är ändå inte vindens verkningar inräknade. Jag tänker mig att det finns ett läge innan vinden friskar i - och innan andra åtaganden tar vid. Det får bli en kortare utflykt. Det är svårt att komma åt stensamlingarna i vinden. Jag rör mig i vindriktningen, längs med stranden och tar skydd i en svag bukt. De är grunt. Iskallt. Men fisken finns där. Snart har jag två följare. Jag gör tvärtom; ökar tempot i nästa kast och har snart fast fisk. Havsöringen är blank och vacker. Kanske 55 centimeter och vild. Inga odlingsskador eller klippta fenor. Jag låter den gå igen.

Det finns fler . Samma riktning, två nya kast, sedan en puff. Inget mer händer. Jag traskar vidare i vattnet, som trots allt känns hyfsat varmt i jämförelse med det där påstådda mildvädret på land. Pang! Från ingenstans, långt in över tångruskorna drar det till. Den hoppar en gång, men verkar inse att det är behagligare i plusgraderna under ytan. Den saknar fettfena och har en tydligt knycklad ryggfena. Ledsen, kompis, men du blir mat. Ingen tjock filur, men blank med flyende fjäll och varmt välkommen i kölden. Nästa fisk hoppar av. Men vilken happening i morgonkylan.

Nu blir det enklare att dra sig tillbaka till dagens göromål. Jag sneglar på klockan. Jag är lite sen, men jag hinner. Med en kortare jogging mot bilen tar jag igen förlorad tid och blir varm om händerna igen.

En start och nydaning

Bubbel och fyrverkerier håller nationen i schack långt efteråt. Morgonen är råkall. Knäpptyst. Ända tills Niclas och jag når kusten. Där viner vinden högljutt och pinar våra ansikten. Men det är vackert. Folktomt.

Årets första dag hade kanske varit bättre lämpad åt lite isfiske, eller måhända lite simpelt brasfiske. Men vi ger oss i kast med vågorna. Jag har dessutom ett spö som ska genomgå omfattande tester, så det är bara att köra igång. Många ställen är på tok för svårfiskade i manshöga vågor. Andra ser makalöst intressanta ut. Men alla är ... tomma. Fast antagligen är öringarna där bland vågskum, starka strömmar och vajande tångruskor. Men i nordanvindens härjningar är kylan förlamande ovan ytan. Där under blir fiskarna svårtrugade, stillastående. Matsmältningen är energikrävande och huggen uteblir. Så lyder teorin när vi åker vidare. Nästa ställe, samma visa. Inte en fena.

I vindens spår syns också människans lämningar. Det fanns en tid då uppspikade gäddhuvuden var legio. Fiskar som fångades skulle dö, sprättas upp och förevisas - oavsett om de var matfiskar, eller om de var viktiga för en ekologisk balans, eller ...

Nåväl. Tiderna förändras. I dag, år 2009,är det en försvinnande liten skara som slaktar storgäddor och spikar upp huvudena på vedbodsväggen. Lite symptomatiskt har det här gäddhuvudet slitit sig från fångenskapen - med eller utan mänsklig hjälp. Nu ligger det på stenstranden som en runa över det förgångna. En större omtanke är förhoppningsvis framtidens melodi. Framtiden innehåller gissningsvis också ett bättre öringsfiske än denna iskalla, vindpinade, underbara nyårsdag.

Låt 2009 bli ett riktigt bra år för oss alla. Låt det gärna bli ett bra fiskeår också, förresten.