Fenfattiga stridsfiskar

Ett tungt lock av fuktmättad luft och dimma bäddar in omgivningarna. En känsla av novemberdis, i midvintern. Stilla hänger blöta vimplar längs flaggstängerna. Gårdagens stadigare sjögång rullar in med glasklart vintervatten. Vid sådana här tillfällen har jag några platser jag gärna vill besöka.

Tredje kastet. Förbaskat. En otäckt stor stjärtfena vispar till och en lång, grafitgrå rygg med vita fenor undertill vänder och försvinner i virvlar. Virvlarna är ett kapitel för sig. I det stilla grådiset som bara bryts av stora, runda vågsvall är gråvädret som ett förstoringsglas. Varenda virvel från stenar, tångruskor och fiskfenor är akvarieglasklara. De ger hopp, håller mig på tårna och ger inspiration. Och fiskarna är plötsligt många.

De följer, puffar, hugger och stretar fint emot när jag krokar dem. När de trilskas och är tveksamma fungerar det vanliga - höghastighetsfiske med plötsliga stopp, eller det motsatta: lååångsamt fiske, kanske med andra beten. Märlor står på menyn. En räk- eller märlimitation och Bombarda fäller nästa landade fisk.

Jag behåller två. Båda är odlade, så det känns mer som en gärning än ett illdåd att ta väck dem från kusten. Båda, plus åtminstone ytterligare en av fiskarna, har alla typiska kännetecken på odlingsöring - fettfenan bortklippt, knäckt ryggfena och dessutom avsaknaden av bröstfena (eller en starkt deformerad sådan). Även analfenan är knycklad på en av firrarna. Bröstfenesyndromets förklaring är, enligt tillförlitlig forskaruppgift, att fiskarna går i stora betongtråg som små. De simmar runt, runt - ofta i samma varv - och skrapar helt sonika bort fenan. Jag behöver inte säga mer om vad jag anser om den saken. Men man får ge dem en eloge för att de simmar ända hit och fajtas duktigt. För paradoxalt nog är det ju underhållande med horder av hitflyttade fiskar som röjer runt framför mina fötter. Jag tappar räkningen och går ur vattnet.

Grådiset avslöjar inte vad som ska hända härnäst. Står vi inför en ny köldchock, eller ska mildvädret fortsätta att dominera vintern? Tja... lite november mitt i januari är inte helt fel.