Nä! Skulle inte tro det. Min kropp kräver en kustkontroll. Ett kort break från skärmen och tangentbordet, från telefonen och alla to-do-listor. Kapuschongen är på väg att fyllas med så mycket luft att jag nästan lättar. Jag försöker vada ut på ett litet rev, men får inse att jag är besegrad. Det är svårt bara att hålla spöt i rätt riktning. Jag gör några fruktlösa kast på snedden, innan jag byter plats. Bakom en stor sten försöker jag rätta till mössan. En dusch av isande vatten kastas mot stenen och ner över den solitäre fiskaren. Jag har det tufft. Och trivs.Jag betar av meter för meter. Det måste hända. Lågt vattenstånd, jag kommer åt riktigt fint, vinden till trots. Innanför några rejäla vågbrott skummar och snurrar vattnet.
Där är öringen. Den hugger benhårt, studsar iväg över ytan och låter min slirbroms jobba. Just när jag tror att jag har kontroll släpper den. Tiden rinner mellan mina spöringar. Helsefyr. Tillbaka vid bilen värmer jag mig med kaffe och fotograferar en flock sidensvansar som frossar på nypon. Det blåser så friskt att de får en frisyr som påminner om vad jag dras med för jämnan.Jag betraktar de små filurerna en stund. Jag måste ta tag i jobbet igen. Men först tio kast. Bara ett sista försök vid de där stora stenarna. Andra kastet. Smack! Den rullar och bökar runt och jag vet direkt att det är en besa. Snart glider en utlekt, men ändå vacker fisk på ett par kilo upp mot strandstenarna. Jag krokar av den och sträcker mig efter kameran. Jag hinner knäppa en bild eller två när den ruskar sig iväg genom svallet. Snart är den borta. Och min tid är slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar