Bubbel och fyrverkerier håller nationen i schack långt efteråt. Morgonen är råkall. Knäpptyst. Ända tills Niclas och jag når kusten. Där viner vinden högljutt och pinar våra ansikten. Men det är vackert. Folktomt.Årets första dag hade kanske varit bättre lämpad åt lite isfiske, eller måhända lite simpelt brasfiske. Men vi ger oss i kast med vågorna. Jag har dessutom ett spö som ska genomgå omfattande tester, så det är bara att köra igång. Många ställen är på tok för svårfiskade i manshöga vågor. Andra ser makalöst intressanta ut. Men alla är ... tomma. Fast antagligen är öringarna där bland vågskum, starka strömmar och vajande tångruskor. Men i nordanvindens härjningar är kylan förlamande ovan ytan. Där under blir fiskarna svårtrugade, stillastående. Matsmältningen är energikrävande och huggen uteblir. Så lyder teorin när vi åker vidare. Nästa ställe, samma visa. Inte en fena.
I vindens spår syns också människans lämningar. Det fanns en tid då uppspikade gäddhuvuden var legio. Fiskar som fångades skulle dö, sprättas upp och förevisas - oavsett om de var matfiskar, eller om de var viktiga för en ekologisk balans, eller ...
Nåväl. Tiderna förändras. I dag, år 2009,är det en försvinnande liten skara som slaktar storgäddor och spikar upp huvudena på vedbodsväggen. Lite symptomatiskt har det här gäddhuvudet slitit sig från fångenskapen - med eller utan mänsklig hjälp. Nu ligger det på stenstranden som en runa över det förgångna. En större omtanke är förhoppningsvis framtidens melodi. Framtiden innehåller gissningsvis också ett bättre öringsfiske än denna iskalla, vindpinade, underbara nyårsdag.
Låt 2009 bli ett riktigt bra år för oss alla. Låt det gärna bli ett bra fiskeår också, förresten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar