Förnyat förtroende för vintern

Jag har blivit en tre-årstidsman. Våren, sommaren, hösten - jag älskar dem. Men vintern gör mig aningen mer tveksam nuförtiden. Till och med modstulen. Fast det går över snabbt. Att klä sig varmt är inga problem för mig. Frisk luft är kittet som håller mig samman. Jag vädrar möjligheter. Isarna ligger och mildvädret lockar till kusten. Det blir isen och de stöddiga abborrarna.


Det var rätt många år sedan jag lockades att tävlingspimpla. Idag är det stillsamt, tålmodigt klurande på djupet som gäller. Storabborrarnas nyckfulla huggperioder, deras plötsligt överraskande attacker och den underbara känslan att fajta en stor fisk med linan mellan fingrarna kittlar mig. Just den där väntan med minimal action är en del av njutningen. I vintersolen, som andas vår, har jag tid att se ormvråken få på fjädrarna av korpen. Jag hinner hälla upp ännu en kopp kaffe. Det är som på trolling, eller feedermete. När man tar sig en kopp kaffe händer det.

Dagens första fisk är en tjock halvkilos. Vid min sida står en medhavd, väl tilltagen, hink. Den har jag inte till nackade abborrar. Jag fyller den med vatten och låter de avkrokade firrarna simma där en liten stund, medan jag fiskar färdigt i det borrade hålet. För finns det en, finns det fler - även de större exemplaren samarbetar i grupp. Och tänker jag inte äta upp allihop, så tycker jag att det är vansinne att döda dem. Stora abborrar är i många vatten minst lika ovanliga och viktiga som stora gäddor. Så jag fiskar och släpper dem åter. I plusgrader finns inga problem med skadade ögon eller slemskikt. Vill jag ha någon matfisk åker den med hem och blir till smörstekta filéer.

Jag nöter vidare med balansaren. Den är en stundtals underskattad fiskattraktor, även för mindre abborrplockande. En lim-/garnkrok under buken och försiktiga lockryck kan vara en abborrmagnet även vid fiske efter många och små fiskar. Ett annat urgammalt tips är att agna framkroken med ett abborröga, en bit mask, eller något smaskens. Det hugger tillräckligt ofta för att jag ska mysa. En riktigt tunggungare får upp pulsen och jag ber tysta böner. En mörk skugga syns där nere innan den bara förvinner. Sablar. Direkt därefter får jag tröst av ännu en halvkilosfisk.

Jag är lite förvånad. Inte för att det är lite trögt, utan för att de små uteblir hela dagen. Inga abborrpinnar gör sig besvär. Men det är ju precis som jag vill ha det. Några riktigt fina stramare, från tre-fyra hekto upp till sju-åtta får dansa isdans med mig. Ett segel mot skymningssolen och jag kan lämna isen med förnyat förtroende för det här med vinter.