En illavarslande jobbhög, tung kaffekonsumtion och tilltagande sydvästvind är ingen bra kombination. Någon gång efter lunch får jag nog. Jag åker ut i solgasset och andas frisk kustluft. I min näve har jag ett spö. I tankarna har jag havsöring. Jobbhögen pausas med en tung lunta löften om kvällsarbete. En klassisk sträcka med många tillhåll för de blanka blir målet. Men huggen uteblir. En timme går utan något liv, förutom skränande grågäss, någon pipande strandskata och födosökande knölsvanar. Våren är definitivt här. Men var är öringen? Det kan inte se mycket bättre ut.
Jo, det kan det. För när solen strax skyms av lätta, lätta moln inser jag att läget är ännu bättre. Det klara vattnet knuffas i gång i större krusningar och ljuset dämpas en aning. Nu gäller det. Förflyttning till några fina partier. Jag vadar ut och zickzackar på tångklädda stenar. Och där sitter den. Den där efterlängtade timmen då allt händer är här igen. Jag krokar av och släpper en trio gnistrande fiskar och behåller en härlig middagsfirre. I de här lägena garvar jag bara för mig själv när någon fisk hoppar av, eller knuffar upp betet tvärs över linan. Vid hemkomsten pekar jag finger åt jobbhögen och spiller - nästan medvetet - en fläck kaffe på den.
3 kommentarer:
Rakryggad o nöjd var ordet...
kan tänka mig att du sjönk ihop lite när du kom hem och såg högen ;-)
Sällan blir det så tydligt att 99 % av oss inte kan skriva tillräckligt bra. Läste din blogg på fiskejournalen och hittade hit därefter. Där är du bland de få av alla som behärskar konsten att fånga läsaren och fånga fiskarna också ser det ut som. Jag är imponerad och tack så mycket. --'Kent'
Kent - jag bugar å det ödmjukaste, men tror inte att jag tillhör någon liten procent.
Herr D: jag har rätat upp mig och plattat till högen. :)
Skicka en kommentar