Som diamanter i kristall

Det blänker till. Inte konstigt när solen gassar på med allt den har. Mitt drag syns som en liten projektil ute mellan vågtopparna. Men, vänta nu ... Det blänker inte bara lite grand. Det är pilande silverreflexer runt draget. Mörka skuggor följer tätt bakom, gnistrande fisksidor välver i ytan. Herregud. När jag får in draget över de ljusa stenarna följer tre öringar ända in. Och fler skuggor syns utanför det grundaste partiet. 

Vattnet är kristallklart. Bara längst in, där sand och grus rullar runt finns en lätt färgad ton. I övrigt är det så rent och genomskinligt att det nästan kliar i ögonen. Inte undra på att de där pilsnabba fiskarna är aningen misstänksamma. De petar, hugger, skakar av i hopp och hastiga tvärvändningar. Mitt spö svajar, armarna skakar och skrattet bubblar upp som kolsyra. Och öringarna fortsätter att blixtra i solljuset, följa efter, peta och knuffa. Jag är i zonen, även om det är öringarnas zon mer än min. 

Jag ruskar på huvudet. Men ännu mer ruskar en riktigt stor fisk som tar mitt bete tjugo meter ut. När den kommer in är jag livrädd. Den här vill jag inte tappa. Den är säkert 75 centimeter lång, silvrig och toktjock. Och den hoppar som en känguru. Men det är klart att den börjar snurra, får linan runt sig själv och betet. Plopp. Betet släpper och öringen ligger retligt kvar ett tag, innan den rusar iväg med sällan skådad kraft. Varför tappar man alltid de bästa? Varför?

Jag hänger ändå inte läpp, jag utnyttjar zonen, där öringarna fortsätter att gnistra som diamanter i alla riktningar. Jag får min revansch, flera gånger om. Jag har hittat tempot och fått in känslan. Nu sitter de där, en efter en.
Mobilen hänger inte riktigt med när jag försöker fotografera. Men jag försöker. 

Jag får lite hybris och tar mig till och med tid att gå i land, rigga kameran och gå ut igen. Jag tänker att om jag får en till så kan jag snabbt låta den hamna på bild. Jag stannar upp, tar en kopp java och reflekterar över det sköna faktum att jag inte ser en människa. Just nu är kusten överbefolkad på sina håll. Och jag mår inte bra av den där trängseln. Här är jag ensam, med bara solstrålar, vågbrus och svansång runt mig.

Och som en perfekt avslutning lyckas jag faktiskt kroka en fisk till. Den är en av de minst superblanka i dag, men ändå stiligt silvrig. Det är först när jag kikar på fotot som jag ser att den är odlad (kolla ryggfenan). Hade jag sett det i stridens hetta hade den fått bli mat. Men idag simmar alla diamanterna vidare där ute. Glittra vidare, härliga fiskar!