Njutning - overload

Mina ivriga fötter sjunker ner en smula i den mjuka marken. Knölsvanarna betar innanför inrullande vågor. Och värmen. Värmen! I lä är den högst påtaglig. Som vattnet ser ut är jag rätt övertygad om att det blir en bra dag. Det är egentligen redan en bra dag. Jag är på kusten, solen värmer och fåglarna anländer i stora flockar. 

Först är det ett svart moln. Långt ut över havet växer det sig större, sedan separeras delarna. Fåglar. Lite närmare glänser de i vitt, under den fantastiska solskivan. Hundratals alfåglar. Vårens skådespel. Mitt spö rister till, när jag knappt börjat. Snart rusar och hoppar en blank havsöring. Den släpper. I nästa kast: samma sak. Det är lätt att börja misströsta. Men när en finfin, strömlinjeformad läckerbit på sisådär 66 centimeter kommer med ända in är de tidigare glömda.

Den simmar iväg. Och jag följer med - i alla fall en bit ut. Här händer det grejor. jag ska inte säga att jag tappar räkningen, men det är inte långt ifrån. Det hugger. Silvriga sidor glänser i solen, några lämnar mig i ovisshet, andra låter mig få en närmare koll. Ett par av fiskarna är utlekta, men merparten är oantastligt ljusa och ståtliga. Ett par har stora tånglakar hängande ur munnen. Nu förstår jag huggbeteendet bättre.

Adrenalinet kokar i solvärmen. Men nuförtiden tar jag mig alltid tid till lite avstressning och långa fikapauser. Hur högt tempot än är, hur bra än läget är. Blir jag lyckligare av två fiskar till? Av tre? Fyra? Ja, kanske. Men jag vet med största säkerhet att jag mår oehört gott av att dricka kaffe i vårens första strålar, att njuta av stunden och av att se det skådespel som hav, sjöfåglar och livet i stort erbjuder. Så jag gör det: njuter och tar det lugnt.

Jag rör mig långsamt längs ett parti som har precis de förutsättningar jag söker. Ja, här måste det ske. igen. Och det gör det. Raska, hårt huggande öringar som inte ger sig i varken första eller andra taget. Spöt får jobba djupt och min mun verka ha fastnat i ett vårsmajl. En nästan 70 centimeter kanonfisk kröner dagen. En av de blanka har odlingsskador och får bli mat. Jag njuter ohejdat i mina element: vatten, vind och upplevelser. 

Nu är det vår - kom ihåg reglerna

Kalendern är tydlig på den här punkten. Den säger 1 mars. Det är alltså vår. Det blir allt fler ljusa timmar, allt fler spöklingor som korsas i luftrummet på kusten och allt fler solstrålar på näsan. Jag har själv varit på varmare breddgrader för att ladda lite - därav sparsamt bloggande. Nåja - det beror på jobb, lättja och andra prioriteringar också. Hur som helst finns det inte gulfenad tonfisk (nedan) i våra hemmavatten. Däremot finns det andra fiskar som kräver lite uppmärksamhet. Gädda och abborre, till exempel.

Kom ihåg fredningstiden! Gädda och abborre är fredade i Gotlands kustvattenområde (från land och fyra sjömil ut) under perioden 1 mars - 31 maj. 

Det betyder att du alltså inte får fiska efter de här rackarna. Skulle du, av misstag, kroka en gädda eller abborre måste du släppa tillbaka den varsamt och snabbt. Inget geggande med massa bilder och vägning, utan i med den direkt bara!. Vill du läsa mer om fiskebestämmelserna runt ön så finns de här: fiskebestämmelser

Kom också ihåg våra fågelskyddsområden, där det råder tillträdesförbud under vår och försommar. Skyltarna finns tydligt synliga på kusten. På länsstyrelsens hemsida kan du läsa mer. 

Så. Sprid gärna uppgifterna om regler till din fiskekamrat, granne, kollega eller gamla morbror också. Vi måste värna om våra fiskbestånd.

Nu blir det nog kusten en stund, men jag utlovar ingen rapport. De kommer lite sporadiskt. Jag måste ju hinna njuta av vårväder, talgoxens sång, kustens kyla och livet i stort också. 

Upp och ner i vårvintern

Bistra vindar drar över Gotland. Gråvädret har parkerat med handbromsen åtdragen. De dagar då solen värmer upp lften är det gemytligt att vistas utomhus. Den här dagen då jag möter upp Kenny för ett par timars kylslaget fiske ... Ja, då är det inte speciellt behagligt. Vi nöter på och hittar fiskarna på en liten fläck. Ja, jag tappar mina, men Kenny landar en liten. De flesta följer bara retligt efter. Mer orkar de inte i vattnet som mäter knappt två grader. När fötterna är som isbitar ger jag upp. Det knastrar i tången som legat i skuggan, för där verkar det vara minusgrader dygnet om.

Lite bättre gick det någon dag tidigare. Vi backar bandet. Solen visar sig en stund, talgoxen sjunger visor om annalkande vår och snön i skogsbrynet är borta. Men havet har vallats över sand och grus av en tidigare kuling, så det är en tjock kulör som möter mig. Värmen jag inbillade mig när jag klev ur bilen är bokstavligen som bortblåst efter tio steg mot havet. Jag letar och testar. Inget händer, mer än att fingrarna skriker efter värme och min själ efter energigivande fiskkontakt. Fast, ni vet. Trägen vinner. 

Jag sniffar möjligheter när jag hittar en liten kant, där vinden drar mer snett emot och böljan har en mer modest ton av grumsigt. Här, ända inne vid land, bland stenar, grus och tång finns de. Jag krokar och krokar av ett par, innan jag beger mig hemåt. Nu ger själen värme åt fingrarna och jag orkar åter ladda för alla måsten. 

Back In Business

Frisk luft fyller mina lungor. Isande kall havsluft, nerkyld av sin väg över ett omtumlat hav träffar mig i bröstet. En känsla av frihet infinner sig i min kropp. Jag får det att låta som om jag suttit inspärrad, utan kontakt med omvärlden. Så illa är det inte. Men, min kust, min kust. Du har saknats mig. Nu tittar jag ut över ett kalkgrumligt, upprört hav. I'm back in business.

Ja, egentligen är det snarare out of business. För idag tänker jag inte ägna mig åt något som inbringar inkomst eller framgång av något slag. Jag ska bara njuta av den ganska tuffa tillvaron i vind- och vattenfrånstötande plagg, medan sydvinden drar och rister. 
Det är inte lätt att vada i högvatten som är ogenomträngligt för blicken. Jag knuffas i sidled av vinden och åt ett annat håll av tunga vågor, samtidigt som fötterna febrilt letar efter fäste. När en liten pigg öring hugger tappar jag den lika snabbt. Jag har ingen aning om det berodde på tillkortakommande i mothugget, eller något annat. 

Jag får ge mig. Jag åker vidare, dit vinden är lite mer givmild mot mig. Solen sticker igenom där ovan. Makalöst. Frisk luft och ljus. Och snart är en utlekt fisk framme och stökar. Jag har lagt ifrån mig väskan och kameran på landbacken, så jag lyckas knäppa iväg ett par bilder medan den får tillbaka sin frihet. 

Den lilla fläcken visar sig vara produktiv. Efter ett par kast har jag en hård stöt. Sedan tyst och tomt. Bara vinden som drar. Jag blir stående med en blick av vördnad mot skyn, där en gammal havsörn, med vit stjärt gör en lov över knölsvanarna. Så hittar den fart och försvinner in över skogen. Då gör jag ett kast. Där sitter den. Det är en blank fisk av hyfsad storlek. Men även den här får simma iväg. Jag är inte hungrig - annat än på upplevelsen och på friluftskänslan. Och den har jag med mig hem. Jag lovar. 

Tillfälligt avbrott

Undrar du möjligen varför det är så få fiskliga inlägg härifrån? Ingen fara. Vadarna läcker inte (än). Och rullar, spön och beten är i trim. Även farbrorn bakom grejorna är vid full vigör. Kusten ligger kall och lockande och får kortare besök. Men den mesta tiden går för närvarande åt till att traktera andra favoritinstrument. Vi (Jono  - www.jonotheband.com) spelar in vår nästa skiva. 

Kort sagt: bloggandet får vila, men jag lovar att hålla både händer och fiskar varma. 

Vi hörs inom kort. 

Knappt noll, knappt ljust

Efter ett dygns ihärdigt blåsande är det inte bara kallt om nosen. Det är också ett rörigt hav, där höga vågor grumlar upp och slår mot stranden. Uppe från en liten höjd ser det ändå ganska hoppfullt ut. Nere i vattnet är det annat. Jag får ge upp, åka vidare och testa nytt. Lika illa där. Förflyttning igen.
Knappt nollgradigt i luften, med några få snöflingor som lyckas söka sig ner mot marken. Och väl nere i vattnet är det inte mycket varmare. Drygt noll celcius och strömmen drar benen åt sidan i det tunga vattnet. Nä, här blir det inte lätt att få något.

Men, det är något som gör att jag - trots iskalla tår och stela fingrar - står här och njuter i fulla drag. Det är något här i det ensliga som drar mig ut, gång efter gång. Isande vatten slår mig i ansiktet. En våg dyker upp från ingenstans och dunkar hårt in i bröstet. Jag hoppar, för att undvika någon av de högsta svallen, landar och får nästa våg rätt in i sidan. Det ser säkert lustigt ut från stranden, men den är tom. En häger flyger över mig, en havsörn seglar längre bort.

Till slut blir det ändå för tungt att balansera de kalla fötterna på slirig botten, med hundrakilosvågor som knuffar mig inåt och en vind som vill lyfta bort kapuschongen. Mina bedövade tår tackar mig, när jag klär om och sätter mig i bilen med en kopp termoskaffe.

Men, vid det laget har redan en silverfilur varit uppe och vänt. En snabb mobilbild, genom den vattentäta påsen, ännu kallare fingrar och åter med fisken. Noll grader, men inget nollresultat. Det värmer.  

Ett gnistrande första kast

Vinden drar hårt över hav och land. När stormen Svea värmer upp sitt ursinne brygger jag kaffe och matar småfåglarna utanför köksfönstret. Fotoutflykt eller fiske? Går det ens att komma åt fiskbart vatten idag? Svaret är: låt oss försöka.
Kenny hakar på och snart vadar vi ut där svanarna betar och havet vispas runt av elaka vindar. 

Sagor som blir sanna. Väldigt sällan, men ibland, händer det oväntade, eller snarast osannolika. Som att kliva ut i vattnet, för första gången under året. Som att då göra det absolut första kastet och kroka en stålblank havsöring.

Jag tror inte att det händer. Men, faktiskt. En sisådär 65-70 centimeter lång praktöring uppbådar till och med kraft nog att hoppa ur det isande kalla vattnet ett par gånger. Vi ger den snart friheten åter och skrattar ikapp åt sagan. Årets första kast. Årets första fisk. Och vilken fisk! Jag skojar lite om att en fisk på dryga fem kilo skulle sitta som en smäck. Jodå. 

Vi fiskar av en sträcka där vi har fler kontakter. Virvlar i vattnet, puffar och följande öringar. De är knepiga att överlista. När väl Kenny klarar av det så gör han det med bravur. Draget landar och spöt knakar till omgående. 

– Den är ju hur stor som helst, skriker jag i vinden.
Kenny verkar inte lita på mitt omdöme, eller så vill han bara sänka förväntningarna. För det dröjer innan han också blir ordentligt uppspelt. Men efter några ordentliga spögung och lite plaskande på grundvattnet kan vi kana upp en formidabel superöring. 

Wow. 80 blanka centimeter. Drygt 5,2 kilo tung, konstaterar vi under en riktigt rapp vägning och mätning. Den elaka fisken ser dessutom till att nypa till mitt lillfinger med sin vassa underkäke, när jag håller måttbandet över den. Blodvite uppstår. Men den är förlåten. Den vilda, vitsilvriga havsöringen åker ner i vattnet igen. Vi saluterar den och traskar vidare. Vi testar ett ställe till, utan framgång. Nu är Svea ännu närmare och vi är mer än nöjda för idag. Vilken inledning på året. En gnistrande smakstart. 

Tack, Kenny: för fotohjälp och för en kul dag. Grattis. Den fisken var du värd!

Gott nytt fiskeår

Gott nytt år! Jodå. 2014 tog slut i någon slags märklig mix av isande kallt, snålblåst och hastigt inkommande mildväder. Det finns överlag många saker att reflektera över om man tittar på tolv gångna månader. Jag tänkte inte ägna mig åt den sortens krönikajobb här och nu. Men nedanför hittar du några bilder från året - från olika destinationer, innehållande olika fiskarter och situationer. Det de har gemensamt är att de på något sätt satt spår i min fiskesjäl.

Nu är det lite orättvist att bara plocka ut några få foton som får representera upplevelser från året. För, om sanningen ska fram så innebär varje fisktur - lyckad eller mindre lyckad, nya erfarenheter, något att minnas och något att ta lärdom av. kanske är det därför jag aldrig tröttnar. Det lär bli många turer även under 2015. Några få kommer hamna här, som blogginlägg. Du är välkommen hit för att bara läsa och titta, eller för att kommentera, debattera eller reflektera.

Ha ett gott fiskeår. Och kom ihåg: med upplevelsen i fokus är själva resultatet inte lika betydelsefullt. 

En tunn, stark tråd

På en skör tråd hänger 2014 och dallrar. Men det är inte riktigt dags för finalen än. Julbestyren gör att det är svårt att mäkta med både fiske och bloggpyssel. Men nu är också tiden då jag rekapitulerar året. Inte bara fiskemässigt. Jag analyserar och funderar över alla skeenden, hur allt hänger ihop. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag inser det. Fascinationen över den vilda havsöringens livsfaser och anpassning upphör aldrig att göra starkt intryck på mig.

De minimala åarna, ofta förstörda av människans härjningar kan ändå fungera som centrum i våra vackra öringars livscykel. Här föds de, hit återvänder de och börjar om. Om de kan och får. I de delar av vattendragen där utdikningarna hejdats flödar vattnet vackert i slingriga banor. Det här är hem - inte bara åt öringen, utan åt åtskilliga organismer.

Ute i det lättsaltade havet växer den sig stor, stark och silvrig. När gener och livsbetingelser säger att det är dags ändrar den både utseende och beteende för att åter sniffa sig tillbaka till sitt hem. Ett liv i ständig rörelse, i ständig jakt. Äta eller ätas. Föra vidare generna - till varje pris. 

Mycket vet vi om öringens liv, men inte allt. Några små luckor fyller vi tillsammans genom att samarbeta och bygga en levande databas, med allt vi iakttar och lär oss. Fällan i den lilla ån, där hundratals, ja något tusental, havsöringar genom åren stoppats upp i sin vandring för att mätas, vägas och bokföras är en av de små strömmarna av information som tillsammans blir en kunskapsström - stridare och bredare för varje år.

År 2014 blev ett knepigt år för lekmogna, gotländska havsöringar. De vandrar på en tunn, men ändå stark tråd. Uteblivet regn och lågt vatten i havet gjorde att många åar kom igång extremt sent, men i grevens tid. Det hann åtminstone inte börja bildas is i bäckarna. Fast många är de öringar som till slut tvingades släppa sin rom utanför åmynningarna, istället för uppe på de syresatta, skyddade grusbäddarna. Det är ett hårt liv att vara öring. Men oförtrutet och - trots de vedermödor de utsätts för - kämpar de målmedvetet vidare. Upp i ån. Hem igen.

Bara det är värt en extra fundering hos den som ens tänker tanken att ha ihjäl en av våra vilda öringar i lekdräkt. Själv har jag just slängt in ett par rejäla filéer i röken. De kom från en blank, fin fisk som för övrigt härstammade från en utsättning någonstans i Östersjöområdet. Vi hörs nog igen, så jag avvaktar med de där julhälsningarna. 

Med sol kommer hopp

Jag blickar tillbaka ett par dagar. Då börjar dagen grå. Lika grå som hela november varit, lika grå som månaden december startar. Men en svag vind förändrar allt. Nere på kusten är det en krusig yta som får mig vid gott mod. Och när solen förtjänstfullt tränger sig igenom det färglösa täcket färgas de blottlagda stenarna i rött. Det är vansinnigt vackert att se, när kulörerna saknats så länge. 

Här är inga öringar hemma. Det ser bara så ut. Små tånglakar ilar runt i pölarna som bildats när vårt innanhav dragit sig undan, tum för tum. Ingen rovfisk når dem här, men långnäbbade fåglar skulle kunna utnyttja situationen. Jag blir sittandes mot en stor sten ett tag. Jag skulle ljuga om jag sa att solen värmde. Den är iskall, men det skarpa ljuset är efterlängtat, så jag lapar i mig av det medan kaffeslurken svider gott i strupen.

Lite längre bort längs kusten gör jag ett försök till. Solen försvinner igen, men ljuset dröjer sig kvar en liten stund. Vinden ökar en aning och där händer det. Inne i en liten djupare grop, öklar jag tempot på draget, som girigt slukas av en fin havsöring, några centimeter över halvmetern lång. Jag drar den försiktigt upp över mjuk tång, får fram mobilen och knäpper ett par foton, innan den får simma iväg. Blåstången under vadarskorna är mjuk och tät. Så fint såg det inte ut för tre-fyra år sedan. Hoppfullt. 

Lika hoppfullt är det att blöta draget när väl första fisken bitit. Snart har jag krokat både två och tre, tappat en annan och haft virvlar och upplevelser som räcker för den här korta turen. Jag värmer mina kalla fötter med en rask promenad mot bilen. Nu glödgar solen landskapet igen. Strax innan den försvinner i horisonten, som ett ljudlöst, sjunkande klot. 

Långt från lågvattenmärke

Havet har varit försvunnet länge nu. Var är vår Östersjö? När kommer vi känna igen våra stränder igen? Men lågvattnet stoppar inte oss. Kenny låter inte heller en elak förkylning hindra honom från att rycka ut på upptåg i brackvattnet.

Vi saknar den utlovade vinden också. Det drar ordentligt i träden på väg ut, men väl nere vid vattnet är det slätt och fint. Ajdå. Men med tanke på att det ändå varit gynnsamma vindriktningar ett par dagar så traskar vi ut. Ja, här ser det lovande ut. Några tiotal steg senare har Kenny en kontakt, jag tappar en sprattlig fisk och ännu en följer efter.
Pang! En virvel, ett vevstopp, ett snabbt mothugg och en riktigt härlig paradglittrande havsöring är fast. Vi mäter den vilda, vackra fisken till 63 centimeter, medan jag krokar av den. Den simmar rappt iväg. 

Den lilla fläcken har ytterligare ett par intresserade öringar, men vi känner oss klara och sätter kurs mot en lång stenrevel, som i vanliga fall inte syns så här tydligt. Det är som att vandra i nya vatten. Några stora stenar långt där ute blir ett riktmärke. Jag singlar ut draget så att vattnet och linan sprutar från Ambassadeuren. Det landar och attackeras strax efter av ännu en oantastligt blank och vacker fisk. Kenny kommer till undsättning med kamera och hejarop på sedvanligt manér. Öringen har ungefär samma fina storlek och kondition som den förra, men den här är något prickigare. Även den får simma iväg.

Här ute finns inget mer, så vi tar våra kalla fötter tillbaka till bilen. Lite mat, lite planering och lite återhämtning. Jag halverar en kopp hett kaffe och är redo. Vi rullar vidare en bit och tar sikte på ett ställe, där vi både haft goda upplevelser i fiskets tecken.

Det virvlar till bakom Kennys bete, men i dag är det en ganska orättvis dag. Jag går bakom Kenny och siktar på en samling stenar och en knappt förnimbar våg som rullar in. Hugget är tveklöst och böjer spöt ordentligt. Fisken rullar tungt och känns hyfsat seg. Jag tror först att det är en besa, eller möjligen lekfisk. Men när den får syn på mig visar den både humör och en silversida av fina mått. Ännu en fisk en bra bit över 60 centimeter. Den här snittlängden är inte vanlig, mina vänner. De små lyser med sin frånvaro och jag skiner säkert som en något rynkig sol i plytet. 

En riktig muskelöring. Den här får bli mat. Två rejäla filéer av knallrött snitt hamnar i frysen i väntan på gravning och rökning till jul.

Lågvattnet må vara påfrestande, men det behöver inte betyda att fisket är ett lågvattenmärke. Man får tänka till lite och testa, eller sitta hemma och bråka över lufttryck och vindar. Vi valde det förra, som så många gånger förr. 

Tack för fotohjälp, glada tillrop och goda garv, Kenny. 

Vedermödor i hundvädret

En bitsk vind drar fram över ett komplett färglöst landskap. Tätt duggregn, som en tung väta. Hundväder, kallas det. Inte ens en hund vill gå ut, men de är så illa tvungna. Det är jag också. Jag måste ut och låta näsan rinna och kinderna sticka i den barska november. Jag behöver det. Dessutom gillar jag det, trots allt. 

Men även undervattensvarelserna har tydligen drabbats av lite gråväderskänslor. Det är lojt, knepigt. En tappad öring i dagens tredje kast och en liten landad i kastet efter ger mig ett aningen falskt hopp, för därefter blir det svårare. Vattennivån i havet är låg, luftrycket lågt och tempot lågt, där jag ensam strosar fram i vattnet.

Jag tänker om, rannsakar min strategi och testar ett nytt ställe. Det är ingen större aktivitet där heller, men en överraskande gädda - en av mina absoluta favoritfiskar - kastar sig in i leken, med vassa gaddar och argsint uppsyn. Jag är överlycklig, som alltid när den här kustjägaren dyker upp på mer oväntade platser. Hon får simma åter illa kvickt. (Får du en sån här grön och fin - var varsam och rapportera gärna fångsten. Vi lägger fortfarande pussel).

Tiden verkar på något sätt gå långsamt i det fuktiga landskapet, men ändå tickar klockan. Kvällen kommer innan det egentligen blivit kväll. Jag rappar på och hinner med en intressant liten kant, där det borde fungera. Turligt nog gör det också det. Ett par snabba kast, ett par snabba fiskar och härligt knarr i rullen, böj i spöt och hälsosamma adrenalinhalter i blodomploppet. Nu är kinderna varma och färden hemåt en lagom final. 

En knapp förlust är okej

Vägen ligger som en grå matta framför mig. Vart den leder känns ovisst. Jag stannar till och tittar ner i ett litet vattendrag som ännu är tomt. Regnet som kommit är inte mycket att hojta om. I alla fall inte om man är en leksugen havsöring. 

Det är novembergrått, men i vattnet är kalendern inte riktigt i fatt. Jag hinner inte så långt idag. Inte nog med att tiden mest ägnas åt bestyr av jobbkaraktär. Det blir ju mörkt innan man hinner säga "kustfiske" också. Ändå tar jag det legato. En kopp kaffe vid bilen, innan jag smyger mig ner mot en liten udde.

Det är märkligt. Men vissa dagar anar man ingenting. Det ser inte ens hoppfullt ut, men jag börjar där vattnet börjar, helt enkelt.

Planen är att röra mig ut, dit vågrörelserna är mer markanta. Men jag hinner inte dit. För det hugger i andra kastet och i tredje. Sedan dröjer det ett par kast innan det hugger igen. Men, de hoppar av, med blänkande hopp, med våldsamma skakningar och med rappa rusningar. Skumt. Kroken är ok, mothuggen sitter, men det vill sig inte.

Fast till slut landar jag en mindre filur som är stålblank. En lekfärgad modell något större kanar in ett par kast senare. Dåså. Det funkar. Men, då tappar jag ännu en fisk. 

Herr Kenny har varit på strövtåg, naturligtvis. Vi möter upp varandra på en strand någonstans i det grå. Det hugger så fort dragen hamnar i vattnet, i stort sett. Men de är kenpiga. Fler kontakter, någon tappad och jag inser att jag blir rejält utklassad av öringarna idag. De avgår med en kassaskåpssäker seger. Men, vad gör det mig när jag får sista ordet. Skymningen rullar in när jag får lyfta upp och kroka av en riktigt vacker och blänkande fin öring. Adjö. Ni vann, men det rör mig inte i ryggen. 

Tack för fotohjälp, kamrat Kenny. 

Grått som drar

Det där grå, tunga täcket. Och vinden. Höstkänslan river i mig, tvingar mig till kusten. Aldrig är den så enslig, tyst och tom som i de här ruggiga dagarnas försiktiga ljus. Till och med fåglarnas dun är tunga i fukten. Den uppspolade tången är mjuk att gå på och vinden drar i huvan. Jag vet att det kan vara knepigt, men jag vet också att det brukar gå att hitta en fisk eller två i dessa förhållanden.

Och det gör det. Efter lite letande och många kast ut i tomma intet hugger det stenhårt. En öring på jakthumör, en dräpare i silverkostym, hugger mitt drag från sidan och får nästan det härliga Svartzonkerspöt att åka i vattnet. Den är blank, en bit över måttet och oerhört stark för sin storlek. Jag knäpper iväg en mobilbild eller två, släpper fisken och fortsätter min vandring mot det okända. 

Ett par kast in mot land och ett samling storstenar ger också resultat. Tänk att de kryssar runt där inne, där man traskar omkring. Ytterligare en strömlinjeformad fisk med kamphumör väljer att bita och får under en kort stund besöka strandskvalpets blöta tång, där jag får fram både peang och mobilkamera. En fisk till biter på nästan samma fläck. Den får gå utan foto eller andra åthävor. Jag strosar vidare, missar ett benhårt hugg och har det på det hela taget riktigt gott. 

När det knappt finns något ljus blir det mörkt extra fort. Jag sneglar mot horisonten, men den syns knappt. Jämngrått. Mörkgrått. Nu är det lika bra att lämna kusten och dra sig mot hemmets värmande ljus. Det är inte illa. Inte alls.