Det oplanerade gör gott

Vi ger oss ut på fiskestråt. För vi behöver fiska. Innan dagen kommit för långt lockar kusten mig, genom det stilla landskapet. Inte heller Kenny har tänkt att fiska egentligen, men på något sätt övertalar vi varandra att en liten tur nog skulle göra gott. Det gör den.

Först är avsaknaden av vind förödande. Den gör oss till lata, soldyrkande kaffesörplare. Inget ont i det. Men den gör fisken till svåröverlistade, svårlokaliserade motståndare, varvid latheten tilltar. Men vi släpar oss ner och skrämmer några rastande gäss, spanar på havsörn och njuter av vädrets omutliga makter. På lång lina biter först ett par idar, sedan öringar. Och så är vår fighting spirit på topp igen. 

Kennys fisk är värst. Ett silvrigt krutpaket som tydligen slagit följe med sina artfränder som rör sig där ute i väntan på tillräckligt med vatten i åarna. Våra morgonpigga, planerande, vänner är långt före oss. De har också hittat fisk, fast längre bort. Någonstans på fjärran kust. Huggen är stenhårda och hetsiga. Vi krokar ett par, missar de flesta. Det gör givetvis ingenting. 

På nytt ställe kommer överraskande hugg, som får nervbanorna att krulla ihop sig och glädjetjuten att rulla ut över stranden. Ett par bastanta gäddor lurar bland tång, stenar och försiktigt vågskvalp.

Att gäddan uppenbarar sig lite här och var är ingenting annat än extremt goda nyheter. Vi behandlar dem med vördnad, tackar för god fajt och låter dem jaga vidare där i det okända. Själva rullar vi tillbaka till hemmets kända vrå och planerar nya räder. Kanske när vattnet blivit lite mindre badbart och lite mer vadbart.

Foton på undertecknad tagna av Kenny. Kenny avbildad av mig. All bildredigering: yours truly.