Skoningslösa hugg

Det är de där skoningslösa fiskjagarhuggen som får mig att ändra mig. För egentligen tycker jag att majvärmen inbjuder till annat. Må det vara mete i en bekväm karpstol, fika på verandan, eller fotoutflykter bland lummig och skir grönska. Men, långt där inne i minnesbanken finns tidigare års erfarenhet lagrad. De knallhårda huggen från öringar som tillbringar stor del av sin tid till havs. Där jagar de fisk och kommer bara tillfälligt in mot våra stränder. Fast när de väl gör det ...  
Jag har övertalat mig själv och sitter snart på en sten vid strandskvalpet och sippar kaffe. 

När det knycker lite i draget anar jag oråd. Hade jag hellre kunnat göra något annat, nu när näbbgäddorna är här? De flesta följer bara, men ett par stycken hugger, fastnar, skakar loss, eller följer med in. 

Snart bidar jag min tid med att njuta av den varma solen som hittar sin väg ner mot horisonten. Jag äter min matsäck, tar en kopp stärkande java och bestämmer mig för att taktiken resten av kvällen får bli att fokusera på ett litet område, där kanske ätmaskinerna från det stora blå rör sig mot i skymningen. 

Det gör de. Första kastet efter fikapausen ger ett hugg som är så hårt att jag nästan blir rädd. Upp kommer en drygt 60 centimeter lång öring som antagligen lekt i höstas, men nu blivit ljus och tjock. Jag krokar av den och gör ett par kast i samma riktning. Det smäller till på det efterlängtade fiskjaktsmanéret än en gång. Öringen går till väders och försöker göra sig av med draget.

Eftersom kamera, matsäck och allt annat ligger strategiskt placerat en bit bort lyckas jag tråckla fram grejorna och få en bild. Öringen simmar åter och jag traskar ut igen. Lite längre bort. Samma visa. Det rusar välgörande adrenalin i min kropp - dock farligt vanebildande. Fisken är stark och pigg, säkert i samma storlek - över 60 cm och stark. Jag krokar av den ute i vattnet och fortsätter försiktigt längs sprickor och stensamlingar.

Snart kröns aftonen av det hårdaste av rappa hugg. En kraftfull öring hoppar upp över vattnet, rusar iväg mot slirbromsens tappra försök att säga ifrån. Det här är en riktig kämpe. Fullmatad med fisk från havet, med temperament och envishet. Men kolfiberklingan vinner i längden. 72 centimeter silverskapelse av bästa snitt. Tjock, tuff och målmedveten. Just sådana här fiskar och sådana här hugg kan man vänta länge på - vilket man brukar få göra också. 

Öringen är kritvit, med ljusa fenor, så vacker att jag njuter av att bara se den simma iväg så det skvätter om det. Fulländning.
När en räv, med en nyfångad kanin i munnen, sneglar ner på mig från strandbrinken står jag bara och ler för mig själv. Den här naturen. Den är oersättlig. Det blir bara en liten öring till, innan jag släntrar tillbaka.