Glasklart, men glest

Hösten kan vara så här i bland, försöker jag peppa mig själv - och några andra som också står handfallna på kalkstensbottnarna. Perfekta vågor som rullar in från ett klart, fint hav. Stigande vatten, lätt molnighet och en behaglig lufttemperatur. Det är som gjort för succé. Men det är som förgjort istället. En hoper duktiga öringsfiskare rapporterar in ungefär samma sak: ingenting, trots benhårda försök. Eller så blir det som både jag och Joel upplever - noll och åter noll på ställen vi tror hårt på, sedan någon liten fisk i de sista kasten på helt andra platser. 

Kanske är det bara en tillfällighet, eller helt naturligt, men det är väldigt långt mellan fiskarna just nu. Och de få som landas är med några ynka undantag små. För små, om man tänkt äta dem, för små om man vill ha lite gung i spöt. Vi får väl se om det är en tillfällig trend. Inte omöjligt.
För på söndagen, då jag inte har någon möjlighet att ta mig till kusten, rapporteras det in fina fiskar. Man kan inte alltid välja rätt dag. Faktiskt ganska sällan.


När kaffet börjar svalna i termosen ägnar jag mig åt lite öringsspaning i ett par åar istället. Ingen bonanza där heller, men några fina prickfiskar som röjer runt i det glasklara vattnet. Lättskrämda, snabba och lite oroliga. Leken är i förberedelsefasen. En stor hanne, med svartfärgad "näbb", jagar en liten hona av och an. Jag förlorar mig i tid och rum, trots att kameravinkeln inte är den bästa [som vanligt: klicka för förstoringar]. 

Ja, just det. För några dagar sedan visade i alla fall Kenta F hur en rejäl blanking ska se ut. Runt 3,5 kilo silver, så visst finns de där ute. Mobilfoto: Kenta F.