Hund- och öringsväder

Regnet strilar från en jämntjock himmel. Knappt någon hund vill gå ut medan nordostvinden piskar. Men en och annan havsöringsfiskare dristar sig till en kusttripp. Sådana som får ett par timmar till övers innan mörkret faller. Tungt vatten rullar in. I kanten där stenarna rullar är det grågrönt och tätt, längre ut mer genomskinligt.  

Det puffar och stöter lite innan en av de vilda silverfiskarna biter ordentligt. Hoppande, rusande, alert. Gnistrande blank och fantastiskt underhållande. Fettfenan är kvar, men jag ser att den är odlad (kika på fotot!). Bröstfenorna är deformerade och ryggfenan lite knäckt. En kustgäst i viktklassen två kilo - en bra matfisk. En fiskebekant dyker upp och fortsätter nöta på platsen, medan jag rullar vidare mot nya mål på en helt ny plats.

Vågorna är större och turbulensen påtaglig. Det drar i vadarbenen när jag halkar mig utåt. Snart är det fisk i farten. Innanför de värsta bränningarna hugger en miniatyröring, vacker som ett smycke. Den lilla gynnaren simmar åter och låter andra öringar ta över. Det puffar och stöter lite här och var innan det til slut blir ett riktigt tokhugg på grunt vatten. Direkt efter mothugget sticker den upp i luften, som om det inte alls vore novemberkyla. Det knarrar gott i Ambasassadeuren när den drar i sidled. Spöt knycker, nytt hopp. Skulle någon se mig nu skulle de se en dyblöt figur med ett särdeles stort flin på läpparna. Blank trekilosfisk, regnvatten innanför kapuschongen och kaffetermosen kvar hemma. Det får räcka för idag. Stugvärmen lockar in hundvädersfiskaren.