Större än stort

Bara vinden och vågorna rör sig. Tyst, fuktigt, ödesmättat. Ån rör sig i min motsatta riktning. Vattnet får liv, över stenar, genom prång, i små vindlande strömmar. Förtrollande färger i det grå. Två pilsnabba fiskkroppar rör sig förbi mig, tar plats på grusbädden. De blir fler, slåss, söker, gräver, obekymrade om mig där ovanför. Jag tillhör inte deras element, är inte verklig för dem.

(Obs! Klicka på bilderna för vettig storlek!)

Resolut tar en stor hanne plats, simmar runt, vänder, härjar och slår med bakpaddeln. Färgprakten på kroppsidan är en signal. Se mig, välj mig. Framför en sedan länge omkullfallen stock hittar de varandra, plaskar, snurrar, vänder sidorna i strömmen. Inte undra på att det kallas lek. Lövdofter, ilande vind i näsborrarna, fuktig skog. Liv. Hit återvänder jag år efter år, precis som öringarna. Om något förtjänar epitetet skådespel, så ... Tiden stannar och flyr på samma gång. Jag är lyckligt lottad som får uppleva och spara det här i mitt medvetande. Beundransvärt. Där har vi det. Mycket känns plötsligt smått och oviktigt. Livet, däremot. Det är stort. Större än stort.